
För några år sedan var en Motorola Razr något av det coolaste och tunnaste man kunde ha i mobilväg. Hur cool den är är en smakfråga, men när Motorola nu återvinner produktnamnet för sin premiumbetonade Android-smartphone, är den i alla fall fortfarande en av segmentets tunnaste.
Det finns gott om Android-smartphones idag och kunderna är ofta prestanda-kåta. Samsung är marknadsledande med sina Galaxy-modeller och för att som tillverkare locka kunder krävs en mobil som är prestandamässigt likvärdig med S2 och de andra, men med tillräckligt spännande in- eller utsida för att stå ut i mängden. Det är en ganska svår uppgift Motorola tagit sig an.
Kvalitet och utsida
Som namnet antyder är Razr väldigt tunn. Viktmässigt känns den varken för lätt eller för tung och själva skalet är väldigt gediget. Skärmglaset är av Gorilla-typ och ramen känns stabil. Baksidan är gjort i ett kolfiberliknande material som känns stumt och bra och inte tar åt sin fingeravtryck. Det är ett välkommet avbrott från exempelvis Samsung, som trots prislappar på 5.000 och uppåt ändå tillverkar bakstycken i flortunn plast.
Razr tar minneskort av micro sd-typ och accepterar enbart micro-sim vilket inte är någon direkt deal breaker, men det kan vara bra att vara medveten om, om man vill undvika att hamna i en situation där man måste beställa ett nytt kort och vänta några dagar med att använda sin nya telefon.
Hårdvara och insida
Prestandan i Razr är mycket god. Internminnet är på 1 Gb och under huven sitter en 1,2 GHz:are med dubbla kärnor. Vid ett benchmark-test får Razr fina siffror. Inte lika högt som en S2 men nära. Den har inte några som helst problem med att hantera operativsystemet eller applikationer så någon flaskhals verkar inte finnas rent prestandamässigt. Givetvis blir batteritiden lidande av de dubbla kärnorna och man kan förvänta sig maximalt en dags användning innan laddning vilket egentligen är undermåligt men konkurrenterna är å andra sidan lika dåliga.
Skärmen är en 540x960 pixlars Amoled av "super advanced-typ" och vad det innebär spelar inte så stor roll men den ser väldigt, väldigt bra ut. Svart är svart och färg och skärpa ser riktigt bra ut. Enda möjliga problemet är att den känns aningen mindre tryckkänslig längst ut i kanterna vilket skulle kunna bli ett irritationsmoment om man till exempel spelar i horisontellt läge.
I praktiken
Razr ligger bra i handen men är väldigt stor med sin 4,3 tum stora skärm. Den är dessutom en aning kantigt designad vilket gör att det ibland kan kännas lite oergonomiskt att använda den med en hand, vilket man såklart vill. Den är inte lika skön som Nokias Lumia 800-lur men heller inte sämre än LG Optimus, Samsung S2 med flera. Men det här känns verkligen som den absoluta gränsen i rena tum räknat. Större än så här och det blir jobbigt.
Tyvärr använder Motorola också fyrknapps-layouten med en extra touchknapp för Sök. Det tycker jag personligen är onödigt och det gör det lättare att trycka fel i nederkant. Hem, meny och bakåt är verkligen allt man behöver idag.
Mjukvarumässigt är det en ganska ordinär Android-upplevelse man får. Den sociala medieintegrationen fungerar bra och Motorolas Smarta åtgärder ger möjlighet till automation för att spara batterikraft eller bara underlätta användningen. Visst, det finns tredjepartsappar att tanka hem för det, men Motorolas inbyggda är bättre. Däremot finns det fortfarande för få inställningsmöjligheter för att det ska bli riktigt perfekt.
Sammanfattning
Motorola Razr är en helt annan mobil idag än den var på de gamla vikbara telefonernas tid. Men den fyller på många sätt samma funktion på marknaden som den gamla Razr gjorde. Prestandan är om inte bäst så i topp. Användarupplevelsen är bra men ordinär. Det som återstår - och det som ska locka kunderna - är utseendet och känslan. Precis som det var för fem-sex år sedan. Om man vill ha en toppmobil-som-inte-är-Iphone och prioriterar utsidan, är den ett spännande alternativ.