MXGP 2019

Sista gången jag på riktigt blev totalt nedkärrad i ett motocross-lir var då finska Redlynx släppte sitt frustrationspiller Trials 2. Innan dess var det Motocross Madness 2 som spelades till dess att både datorn och fingrarna sackade ihop. Jag ska erkänna att även fast jag inte direkt följt utvecklingen av motorcykelspel i takt med att cyklarnas tankar fyllts på med mer och mer Monster Energy, så har det alltid funnits ett visst sug efter att gränsla hojen och kasta lera på allt och alla. Så därför var jag inte helt främmande när Mäki prackade på mig en kod till MXGP19.

Och efter att ha spenderat en hel del tid med det, är känslorna blandade. På samma gång som suget och adrenalininjektionen ökat efter varje race, har också frustrationen och irritationen över dess oförlåtliga realism stundtals fått mig att tappa suget helt. Tillåt mig att förklara; det här lutar mer åt verkligheten är arkaden och även om det inte är 1 till 1-replika av sporten, finns många element som sätter en nybörjare på prov.

I korta ord handlar det här om att köra farligt snabba dödsmaskiner över stock och sten på smala passager, tight pressad mellan andra fartgalningar, som alla tävlar om förstaplatsen. Du börjar med att skapa din egen karaktär som (även om valmöjligheterna inte är oändliga), erbjuder en godkänd repertoar av alternativ; ansiktsform, ögonfärg, hårfärg och namn och nummer på dräkten kan justeras efter eget huvud, så att du sticker ut antingen på målfotot eller i leran när du trillat för femtioelfte gången. Sen kan du också, ju mer du spelar och avancerar, köpa nya cyklar med större volym, attityd och möjligheter till pill. Olika cyklar passar olika bra till olika områden eller situationer, så spendera lite tid med att lära känna dem, vet ja.

Så, vad är nytt för i rår? Förutom möjligheten att bygga egna banor (även rätt snofsiga sådana) har stort fokus lagts på möjligheten att leka med nuvarande år ligor och mästerskap. Alla förare från MXGP-mästerskapet finns med, så även platserna där loppen går av stapeln. Det enda som saknas är att du själv skriver om resultaten. Lagom klyschigt kan tyckas, men har du någon gång varit missnöjd med hur säsongen slutat, så kan du nu ändra på det.

Men, nog om vad det innehåller. Hur känns det att spela? Jo, när du väl kommit underfund med fysiken och fått någorlunda grepp om den - helt okej. Saken är den att cykeln, oberoende av vikt, känns ganska hattig att styra, undantaget inbromsningen. Du har lyckats komma upp i lagom fart, flugit förbi ett par motståndare till och med, då en skarp kurva plötsligt dyker upp. Du bromsar in, cykeln glider framåt, och när du gasar på för att förvandla svängen till en snygg sladd (och vinna lite fart ut ur kurvan) spinner hojen ett halvt varv och du kastas av banan. Är du inte tillbaka inom fem sekunder nollställs du (vilket betyder att allt övertag försvunnit, då motståndarna swischat förbi dig).

Lägg till det faktum att banorna kantas av olika reklamplakat, staket, stenar och annat som bara längtar efter att lägga krokben för dig. Jag skojar inte, även på den näst lättaste svårighetsgraden ramlar du av lika lätt som en fjäder i lätt bris. Som tur är finns ett spola tillbaka-system (inte helt olikt det i Forza Horizon 4) och detta nyttjades ofta.

En annan ball grej är fotoläget. Här kan vi, precis som i så många andra spel berikat med möjligheten att föreviga upptågen förevigt, föreviga upptågen förevigt. Ett brett utbud av inställningar finns att tillgå och du kan ändra filter, skärpedjup, slutare, bländare, vinkel... Det finns nog att spendera evigheter med att knäppa det där perfekta omslaget till Allt om MC.

Hittills är jag väldigt imponerad av vad Milestone lyckats med och har inte så många klagomål annat än att det bitvis blir ruskigt enerverande (men som jag antar bara beror på min egen oförmåga att ratta cykeln). Förutom gränssnittet. Istället för att ge mig en tutorial i början, kastas jag istället in i mitt första mästerskapsrace, men enbart en minimal lista över kontrollerna som hjälp. Storleken på dessa instruktioner är i min mening alldeles för små och då jag tvingas läsa dem samtidigt som smutsen snurrar omkring mig, tappar jag koncentrationen snabbare än kvickt. Och ni kan väl gissa vad det leder till?

Det finns mycket mer att säga om MXGP 2019. Att det rullar på följsamt även på en normal Playstation 4, att "playground"-läget är fantastiskt befriande (där du ränner runt i ett skogsområde efter eget huvud), att ljudet är knarrigt rivande, att det säkert kommer få ett elitistiskt följe online, att jag inte alls gillar musiken (som med sin techno-tunga basgång passar perfekt för sporten, men inte för Andreas öron), att du kan ragga sponsorer eller köra för ett officiellt team. Att du nog lär behöva lära dig att växla (då det inte finns någon automatlåda).

Summa summarum är MXGP 2019 ingen arkadupplevelse al'a Trials, utan snarare en semi-simulator som kommer ta tid att sätta sig in i, men som kommer belöna den envetne och är något jag rekommenderar alla motorcykelintresserade.