My Time at Sandrock

Alla har vi vår spelgenre (eller "spelgenrer") där vi känner oss mest hemma. Själv lägger jag nästan all min vakna tid på just action- och äventyrsspel och där kan jag nästan alltid bara sluta ögonen och göra min grej för jag kan ju liksom de spelen. Simulatorspel är en helt otrampad stig för mig och jag smyger nu in med lite blyga och osäkra steg blandat med några droppar skeptisk i en ny värld som är helt främmande för mig. Livssimulator sa han den där Mäki att jag skulle spela och jag kliade mig i huvudet men låtsades att jag helt visste vilket slags spel han pratade om. Men det är en första gång för allt någon gång, och nu ska min genanta oskuld för simspel poppas och det rejält. Spelet i fråga har funnits på Early Access sedan i maj 2022 men nu har då äntligen det fullständiga spelet släppts för oss att lägga vantarna på. Det har blivit dags att recensera My Time At Sandrock så häng med på en sandig resa.

Bakom My Time at Sandrock ligger utvecklaren Pathea Games som 2019 släppte föregångaren till detta spel som då gick under namnet My Time At Portia och det snuvade hem finfina betyg här på Gamereactor när det begav sig i form av en 9/10 så mina förväntningar blev med en gång höga när jag gjorde mina efterforskningar. Allt börjar med en mjukstart. Melodin i bakgrunden är lättlyssnad och tempot lugnt. Mitt ute i ingenstans, i ett ökenlandskap ligger den lilla lätt åtgångna staden Sandrock. Det är hit, jag, Majsan och en annan tjej vid namn Mi-an har kommit för att ta anställning som byggare och ersätta stadens gamla byggare Mason som nu ska ut på nya äventyr som glad pensionär. Staden i sig är sliten och har det tufft emot naturens hårda klimat, torkan och sanden som gör att grödorna växer dåligt och självklart betyder öken att även vatten är något av en dyrgrip som man får hushålla med i det karga ökenlandskapet. Inte nog med att naturens krafter är emot oss, staden har nämligen ett och annat hot hängande över sig och det ena märks snabbt när man traskar genom den lilla trästaden och ser alla affischer på en orakad karl som är tapetserade runt om på husväggarna vart man än tittar.

Den orakade råkar vara en bandit som går under namnet Logan och han är det första hotet och det andra är ett gäng ödlor eller Geeglers som de kallas som inte har en aning hur man beter sig när de lever loppan beväpnade med armborst och gör livet surt för stadens invånare. Staden är tack ock lov fylld av härliga människor som alla vill ha din hjälp med allt från att bygga svärd till lyftkranar så din tid som Byggare Bob kommer verkligen inte få dig att ligga på latsidan. Nej, ska sanningen fram så är det ett heltidsarbete av rang att vara stadens byggare. Många arbeten går även på tid i den mening att du har tre dagar på dig att slutföra arbetet och då gäller det att vara förberedd och inte glömma av vad man sysslar med eller börjar pilla med annat. Och pilla med annat är faktiskt lätt, i alla fall för någon som jag som lätt tappar fokus när jag ser något som ser roligare ut för stunden.

Problemet för min del är mitt ha-begär i spelets värld. Jag har en förmåga att förvandlas till lite av en baglady bakom handkontrollen, en samlare och i ett spel som detta blommar denna sidan ut i full blom och jag går in i missbruksläge. Jag hackar på varje sten jag ser som en galning så min stackars uthållighet och ork går i botten, gräver i varje jordhög som kommer i min väg och plockar blommor som om mitt liv hängde på det. Men det är också lite det som är premissen av spelet. Att samla och bygga även om det är lätt förenklade ord om vad man faktiskt gör. För det är trots allt en hel vetenskap det hela. För när du väl hittat delar så ska de raffineras till olika material som i sin tur ska bli något annat. Rep ska spinnas av hampa från vissa växter och tegel ska brännas i din lilla ugn. Och vad fick du din ugn i från? Jo, den fick jag också bygga. Jag är liksom som ett levande IKEA som skruvar och bygger allt i min väg hela dagarna och vet du vad det värsta är?

Jag tycker det är sjukt roligt hur befängt det än låter. Första timman ska erkännas att det nog hade varit plågsamt att titta på för en utomstående när jag spelade. Jag satt och drog i menyerna och använde ständigt fel yxa på fel material och gick runt med fullproppade fickor så jag inget kunde ta upp och jag fattade verkligen noll hur jag skulle få plats med mer prylar. Var det så här mitt hordande skulle sluta? Med några få ynka tillhörigheter i mitt förråd? Och varför var jag tvungen att fylla det med metmaskar och småsten när det finns så mycket roligare saker att proppa dom fulla med? Good Bye cruel world grät jag inombords med handen full av metmask. Men eländet slutade inte där för mitt i ett uppdrag kollapsade min gubbe som jag självklart döpt till Majsan som den självälskande kvinna jag är och jag fattade ingenting. Fanns det något sliskigt pervo som drogat mig för att komma åt min nya masugn månntro?

Dagen efter blev inte den något bättre när jag högg ner ett träd i lugna ro för att fixa en ny möbel och en viktigpetter plötsligt dök upp från ingenstans och sa att det minsann var förbjudet och pratade om hemska straff så ja, ni fattar, min tid i Sandrock hade ingen bra start utan var trots sin mysiga musik ibland överröstad med mitt ordförråd som är av den mer färgglada sorten. Men så här är det att vara nybörjare, man suger rätt rejält innan man fattar vad man ska göra och hur allt funkar och det är trots allt en hel del att sätta sig in i. Och det är ju faktiskt så i spel, man måste lyssna på vad som sägs och även läsa informationen som ges och inte sitta och tänka på annat. Hade jag gjort det hade jag insett att det inte fanns något pervo i staden utan att efter klockan 03.00 så tuppar ens karaktär av utav utmattning så det gäller att avsluta vad man gör innan dess och krypa till kojs.

Inga nattliga räder här inte och inga Netflixmaraton! Det lilla förrådet med prylar som är dina fickor kan bättras på så nej, du behöver inte slänga prylar och göra dig av med dina dyrgripar. Allt som behövs är att du hittar material och sedan bygger större förvaring i form av förvaringslådor. Och nej, träd får absolut inte huggas ner, de är tydligen stadens skydd emot sandstormar och för att inte öknen ska ta över helt så man får helt enkelt hitta trä någon annanstans. Och när man vet var man ska leta så är det trots allt inte så svårt utan bara gå loss på de små bollkaktusarna som Jack Nicholson i The Shining. Spelet är proppat med sidouppdrag vid sidan av själva huvuduppdragen och nästan alla du stöter på behöver hjälp med något. Som byggare är du även med i det så kallade byggillet och på deras anslagstavla hänger en uppsjö av uppdrag.

Alla uppdrag går på tid, man har några dagar på sig att slutföra uppgifterna och alla uppdrag är även märkta med rankad svårighetsgrad. För alla uppdrag delas erfarenhetspoäng ut, pengar och ibland saker och jag tycker väl så här i efterhand att dessa är bra att börja med innan man ger sig på huvuduppdragen då vissa uppdrag behöver dyra maskiner som även i sin tur behöver bränsle och vatten att driva. Man får även tillgång till nya aktiviteter och relationspoäng vilket även det är en viktig del i spelet. För det är trots allt inte bara prylar man bygger, man bygger också på sina relationer. Alla du träffar i staden kan du samtala med och lära känna. Det finns information om alla karaktärer och lite hintar hur du kan vinna deras tillit vilket i sin tur leder till gåvor och relationspoäng. Vänner vinns som kan hjälpa dig och det finns även 21 olika karaktärer i staden som du kan romantisera.

Du kan till och med gifta dig om du någon gång vaknar upp med en riktigt dålig idé. Så har du inte nog av din egna tjatiga sambo som strör sina kalsonger över golvet, som inte fäller ner toasitsen och som fiser som en hel bönfabrik så kan du ju skaffa dig en pojkvän i spelet. Ja, som i sin tur kan lägga sina kallingar bredvid tvättkorgen i stället för i den och som gör det farligt att tända en tändsticka i sovrummet på grund av metangasen och som förväntar sig en stående ovation när han plockat ur diskmaskinen för första gången men även varit "barnvakt" åt sina egna ungar. Det finns många sätt att utveckla sin karaktär i spelet. Bara en sån sak som att möblera sin verkstad så det inte längre är den spartanska lya du flyttade in i med bara en säng får saker att hända.

Även kläder har olika funktioner som till exempel att bättra på din kondition. Spelet är supergulligt att titta på och man njuter verkligen av att traska runt i den färgglada världen. Musiken är trallvänlig men blir aldrig så där psykande som den lätt blir i andra spel så man ibland stänger av ljudet för att spara öronen. Men det är inte bara myspys och byggande hela tiden, det finns även en del fighting i spelet även om det inte är den avgörande delen. Fightingen är inte överjävlig utan relativt lätt om man bara håller sig till fiender på sin egna nivå. Det dyker även upp bossfights längre in i spelet som dock ger lite mer huvudbry. Till din hjälp finns vapen som du självklart själv byggt i form av svärd, spjut, armborst och pistoler bland annat som ger dig en och annan fördel i striden och jag får väl säga att jag tycker striderna är relativt följsamma.

Din karaktär har även ett skilltree att bygga upp som de flesta andra spel och i just detta spelet koncentreras valen emellan fyra saker nämligen samlande, verkstad, strid och det sociala, men trädet låses upp först efter att man kommit till level fem. Stor del av spelet går ut på själva samlandet och här är verkligen hordern Majsan i sitt essä. En kul grej är att leta reliker i grottor som du sedan kan sälja vidare till stadens tomma och öde museum och du kan även nosa efter diskar som kan bytas till häftiga grejer att bygga på forskningsstationen i staden där stadens snille jobbar. Till din hjälp i grottor har du ett jetpack vilket kommer väl till pass då det är lätt att falla i gropar som gör det omöjligt att komma upp annars och även en scanner som lätt nosar upp alla värdefulla ting.

Eller varför inte fördriva tid med lite sandfiske eller lägga en timma eller två i stadens spelhall? Spelet autosparar varje gång du sover och under sömnen fylls även din uthållighetsmätare och hälsa på. Uthållighetsmätaren töms väldigt fort när man hackar eller slåss och är en bra del att satsa på när man bygger upp sin gubbe. Man kan liksom inte ha nog med ork, och det säger jag från hjärtat nu när jag precis fyllt 45 år. I tidigare recension om det första spelet kritiserades det för att man bara kunde spara genom att man gick och la sig men detta har nu åtgärdats i denna delen då det även finns en vanlig sparknapp som kan användas när som vilket är skönt. Det går inte att komma ifrån att detta är ett sjukt mysigt spel och jag får väl säga att jag nu har en ny genre att lägga till min lista på spel jag faktiskt gillar. De senaste dagarna har det faktiskt blivit lite av ett beroende.

Det är liksom avkopplande på ett sätt jag sällan brukar uppleva. Visst kan jag sakna action här men variation kan vara bra för själen och hur jag än vrider på det så har jag löjligt kul när jag spelar. Jag stöter dock på några buggar lite då och då som drar ner betyget något även om det inte är några avgörande sådana men jag är trots allt allergisk mot allt som heter buggar. Så känner du suget efter att skapa något fantastiskt, bygga relationer och hacka sten till förbannelse så kan jag rekommendera detta. Det tar runt 70 timmar att ta sig igenom huvudstoryn och runt 85 timmar att klara allt som allt. Men vem tar tiden? Jag har trots allt fullt upp med att sova middag, slå ihjäl rakettuppar och leta efter skattkistor. Låter faktiskt som en vanlig dag hemma hos Majsan när jag tänker efter. Ja, ja förutom att slå ihjäl fjäderfän. Inga djur har skadats i tillverkningen av denna recension.