Det börjar med en simpel karaktärseditor. Efter lite pillande bland inställningarna står Olga den Onde redo att flytta in på ön jag bestämmer mig för att kalla Gotland. Hon har vitt hår, vita kläder och läckert djupröda pupiller. Men allt står inte rätt till på rosorna, raukarna och rabbisarnas ö. Nädå, tro fan att en slusk på pin kiv snattat öns snygga utsmyckningar. Blomsterlådor, belysning, parkbänkar, allt är borta. Gotland och dess invånare lever i en slags ful utomhusmiljö- limbo.

Kungen är naturligtvis vansinnigt arg. Han är visserligen över 80 och har muffins som huvudsakliga födoämne men hans ord väger tungt. Borgmästaren känner pressen från regenten och ber Olga att reda upp i röran. Hon i sin tur bestämmer sig för att ta den galna uppfinnaren Dr. F till hjälp. Doktorn bygger två maskiner. En som hjälpar Olga att samla in olika material och en som sammanfogar materialet till olika utsmyckningar att pryda staden med.

Så Olga springer planlöst runt och siktar sin makapär mot allt som kommer i hennes väg för att försöka samla ihop olika material. Och sen lägger hon dem i en maskin som skakas runt tills en utemöbel, en blomlåda eller en fontän skapas. Det är inte alls speciellt kul. Det är snarare ganska skittråkigt. Belöningen är för liten och själva utförandet på tok för fantasilöst.

Olgas hus kan fyllas med olika möbler som handlas av en händig möbelsnickare. Hennes kropp kan prydas av nya kläder sydda av skräddaren. Men inget samlarbegär uppstår, vilket är ett måste. Annars är motivationen att fylla hemmet och garderoben lika med noll.

Sakta restaureras omgivningarna och lugnet sänker sig över Gotland. Allt man förlorat på resan är dyrbar tid och hopp om mäskligheten. I alla fall den del av mänskligheten som sitter och knåpar ihop skitspel till Nintendo DS för att roffa åt sig barnbidragen.

Detta är en annons:

MySims: Kingdom är den värsta sörjan jag haft det mycket tveksamma nöjet att recensera i år. Spelet är som dagen efter en dålig utekväll. Som om någon sänkt ett par glas minispel på förfesten och sedan hällt i sig flera groggar dålig dialog och avslagen grafik på huvudfesten. För att sedan hittat en efterfest där ljummen grafik och sorglig karaktärsdesign serverats i odiskade glas. En slabbig burgare med extra brist på nyskapande har avnjutits samtidigt som fåglarna börjat kvittra och de första solstrålarna träffat de rödsprängda ögonen. Tänk att denna helkväll kommer upp dagen efter i en trögflytande spya och tänk att denna spya skulle kunna koncentreras och pressas upp i kassettform.

Jag ger upp långt innan jag spelat alla minispelen och samlat ihop ett hem att vara stolt över. Det här är ingenting för en vuxen tänkande människa och jag har svårt att se att en yngre publik skulle imponeras av skräpet. Det enda som egentligen räddar spelet från ett lägre betyg är att allting fungerar. Ingenting är trasigt och jag stöter aldrig på några buggar. Men ett dåligt spel som fungerar är fortfarande ett dåligt spel.

Föreställ dig ett Animal Crossing helt befriat från charm och nedlusat med hjärndöda minispel som bara frustrerar. Känns det som något du skulle vilja utsätta dig för? Knappast. Känns det som något du skulle vilja plåga din stackars avkomma med? Nej, naturligtvis inte. De har det redan tillräckligt jävligt med all Markoolio, Teletubbies och Hits for Kids som plågar deras små stackars hjärnor.