Naruto: Ninja Council

Efter två stycken framgångsrika Naruto: Ninja Council-spel till Gameboy Advance kliver nu serien sent omsider på Nintendo DS-tåget. Och det är med ett milt sagt blandat resultat och det märkligt nog som att utvecklaren Aspect just upptäckt att det både finns en tryckkänslig skärm och en mikrofon till Nintendos dubbelskärmade spelenhet. Det för med sig jutsus som är bökiga att genomföra med stylus och meningslöst puffande i mikrofonen samtidigt som hela poängen med spelet är lite småtrist.

Här i Europa är vi som vanligt misshandlade och Naruto: Ninja Council-spelen släpptes naturligtvis aldrig här. I USA och Japan finnas sedan länge två stycken och detta spel är i själva verket del tre. Som bara för att röra till allt på gammalt Final Fantasy-manér så har man tagit bort trean på detta spel, vilket gör att många spelare med koll på importmarknaden är osäkra vilken version det är som vi fått egentligen.

I Naruto: Ninja Council gäller det att utföra uppdrag. Man får ett tydligt schackruteliknade bräde med enfärgade rutor som var och en representerar ett uppdrag. Ju fler man klarar, ju fler får man och hela 62 uppdrag finns tillgängliga. En i grunden god idé eftersom Naruto ju faktiskt kretsar kring en by med goda ninjor som gör uppdrag. Problemet är bara att så få av uppdragen består av annat än att besegra ett visst antal av återkommande fiender, vinna en strid med specialregler eller vinna en strid genom att använda en viss attack.

Ni som spelat Soul Calibur 2 vet ungefär vad jag snackar om. Storyläget där man går från strid till strid i sömnpiller till grottor är ungefär detsamma som Naruto: Ninja Council. Det vore synd att kalla det värdelöst, men särskilt engagerande blir det aldrig, även fast man får spela som mer än 20 olika figurer från serien. Varav alla dessutom är återskapade med stor omsorg.

Själva banorna är en mixad kompott av bra och dåligt. Det som är bra är att grafiken fått sig ett rejält lyft från Gameboy Advance-tiden och är riktigt färgglad och snygg. Det som är dåligt är att det är bökigt att spela. Ett allvarligt klagomål men faktum är att spelkontrollen är redigt ogenomtänkt. Nu är Naruto: Ninja Council lyckligtvis inte ett speciellt djupt bråkarspel men nu måste man nästan knappmörsa eftersom allt är så tillkrånglat. Dessutom är hoppfysiken i märkligaste laget och gör vissa passager mycket märkliga. Allra helst superhoppen ställer till det, de kan bara gå rakt uppåt och ska man över ett brett hål får man superhoppa rakt upp och sedan styra över hålet på nedvägen. Ser både muppigt och ickeninjigt ut.

Den stora behållningen av Naruto: Ninja Council är när jag, Mikael och Sophie sparkar igång våra Nintendo DS-enheter för lite multiplayer. Då underhåller faktiskt spelet på riktigt med många bra inställningsmöjligheter och varierade strider. Visst, något toppspel är det ändå inte, men det känns lite som om Power Stone Collection möter Super Smash Bros. Melee med hyfsat resultat åtminstone. En brasklappen är att spelet inte stödjer nedladdningsbart spelande och den du möter måste alltså ha en egen kassett.

Nej, man ska nog vara Naruto-fan för att alls kunna få ut något av Naruto: Ninja Council. Då kan man kanske uppskatta de omsorgsfullt återskapade omgivningarna från serien, alla animationer hos alla kämpar samt den riktigt imponerande mängd små utrop från serien som faktiskt finns med.

Som det är nu tycker jag Naruto-suktande spelare ska vänta på Naruto: Clash of Ninja Revolution till Wii senare i höst som är ett helt fantastiskt partyfightingspel eller ännu hellre på Naruto: Rise of a Ninja till Xbox 360 som kommer om bara några veckor. Naruto: Ninja Council är helt enkelt inte bra nog och vore det inte för att det var så kul att spela mot en vän och för att jag faktiskt gillar Naruto och gänget hade betyget varit en hel pinne lägre.