Naruto: The Broken Bond

Naruto: Rise of a Ninja var en riktig vitaminchock i höstmörkret när det släpptes för ganska precis ett år sedan med gott om utforskarglädje, enorm variation och nästan löjligt färgglad grafik. I uppföljaren är saker och ting inte lika muntra, vilket dock inte beror på spelets kvalitet utan på det faktum att det vankas hårda tider i Narutos underbara värld.

The Broken Bond tar vid direkt där föregångaren slutade med brutala strider i Narutos hemstad Konoha. Du kastas rakt in i den ödesdigra matchen mellan Konohas ledare, Hiruzen Sarutobi, och hans gamle elev, Orochimaru. En match som slutar med att Orochimaru får allvarliga men medan Sarutobi mister livet. Något som såklart sätter an en mycket dystrare ton redan i spelets inledande minuter.

Det som tidigare var vackert och färgglatt i Konoha är nu raserat, utbrunnet och väldigt grått. Och eftersom Konahas ledare har dukat under i stridigheterna är bland det första man gör i Naruto: The Broken Bond att delta i en riktigt finstämd begravning. Allt det här följer mangan perfekt och det bygger även en hel del adrenalin. Efter tränandet i det första spelet är det äntligen dags för lite allvar.

Naruto får i uppdrag att följa med sin gamle lärare Jiraya (som också var en av Sarutobis gamla elever) för att leta efter en ersättare att bli Konohas ledare. Den man letar är Tsunade, den tredje och sista i Sarutobis elevtrojka där alla tre blev fruktansvärt starka och mäktiga ninjor med vitt skilda öden. Samtidigt blir Narutos vän Sasuke alltmer frustrerad över hur stark Naruto blivit och lockas av helt fel väg för att bli mer kraftfull för att en gång kunna hämnas på sin bror som dödade hela deras familj.

Där Naruto: Rise of a Ninja mest av allt kändes som en perfekt simulering av Naruto-universumet, dröjer det åtskilliga timmar in i The Broken Bond innan man får samma frihet att göra som man vill. Istället kretsar det mycket mer kring storyn denna gång, vilket gör att det känns som ett helt nytt spel och inte bara mer av samma. Man besöker små pittoreska byar, större städer, träffar intressanta personer, tränar kampsport och utforskar de enorma omgivningarna. Minst tio timmar tog det bara att klara av grundhistorien, och då har man ändå undvikt näst allt roligt som faktiskt finns att göra vid sidan av.

Till skillnad från föregångaren där man hela tiden fick följa all handling via dialog och framför allt grynig animé har Ubisoft Montreal gjort sin hemläxa lagom till Naruto: The Broken Bond. Här har man gjort snygga mellansekvenser (ibland även interaktiva) som tydligt förklarar vad som händer mer än några ryckiga filmklipp. Därför är Naruto: The Broken Bond paradoxalt nog lättare att hänga med i storymässigt oavsett om man spelat Naruto: Rise of a Ninja eller sett/läst animén/mangan.

Att följa med gamle snuskhummern Jiraya för att leta Tsunade tjänar även som en bra träning inför resten av spelet eftersom det hela även i serien hade karaktären av ett träningsuppdrag. Undan för undan går man igenom allt nytt som finns och det är en hel del, varav allt faktiskt är till det bättre. Att springa på lodräta ytor, gå på vatten, göra jutsus och ninjaskutta sig fram mellan träden fungerar betydligt smidigare än förr och är nu utformade som tydliga och enkla minispel helt avskalade från frustration.

Antalet minispel är för övrigt skyhögt mycket större än i föregångaren och jag häpnas över hur mycket småsaker det faktiskt finns att göra under spelets gång. Dock med brasklappen att de som inte gillade att göra samma typ av uppdrag flera gånger kommer störa sig på samma sak här. Påtagligt många uppdrag går trots allt bara ut på att leta rätt på föremål. Själv gillade jag upplägget och det känns helt okej även här, men en aning större variation hade lyft det hela ytterligare.

En av de stora spelmässiga nyheterna i The Broken Bond är att man inte längre går själv på äventyr utan får med sig Narutos polare som pervot och tillika mästarninjan Jiraya eller Neji. Med styrkorset väljer man smidigt mellan dem för att kunna klara de pussel som endast de har jutsu-egenskaper för att klara av. Kibas lilla jycke kan till exempel hjälpa till om man har honom med sig och Shikamarus skuggförmågor kan nå oåtkomliga platser.

Ett bra sätt att få fram kärnan i Naruto-serien, nämligen den om vänner och hur viktigt det är att jobba för varandra. Nu kan Naruto använda sina jutsu-förmågor för att släppa sina kompisar över broar medan de kan bistå med assistans på andra ställen. Ofta krävs att man gör två saker samtidigt vilket man löser genom att splitta upp gruppen och turas om att styra dina båda kombatanter dit du vill ha dem för att få dem att lyckas med det som är tänkt.

Ja, och så ska man slåss förstås. Bokstavligt talat allt är som ovan nämnt förbättrat i Naruto: The Broken Bond och fightingen som är en så stor del av en ninjas liv är såklart inget undantag. Det här är bokstavligt talat bland den bästa fightingen jag någonsin sett från en västerländsk utvecklare. Vilket dock inte säger så mycket som man kan tro eftersom det inte finns någon egentlig konkurrens, men som gammal fightingräv hittar jag åtminstone inget att störa mig på och det är faktiskt en framgång. Även om det inte finns något större utrymme för spelmässigt djup eller de allra mest avancerade finesserna är det tillräckligt för att man ska vilja fortsätta slåss även sedan äventyret är avklarat, i synnerhet för alla som slåss hellre än bra.

Fightingdelen är nämligen betydligt viktigare denna gång och det finns 25 olika kämpar att välja bland och upp till fyra personer kan spela samtidigt (sex under själva äventyret). Visserligen slåss man bara en och en men med ett snabbt tryck på styrkorset kan man växla över till sin rotekamrat. Är ni tillräckligt samspelta finns även attacker ni kan utföra som ett team i samband med byten av spelare, vilket känns klart coolt. Samarbetet är överhuvudtaget viktigt och ni delar också på chakra (en sorts kraftmätare i Narutos värld) vilket betyder att en person kan göra sin kompis näst intill handikappad genom att gödsla med avancerad jutsu när man själv är inne.

Därmed är Naruto: The Broken Bond ett fullgott fightingspel som dessutom är väldigt enkelt att lära sig och jag gissar att minst lika många timmar kommer att spenderas med dessa slagsmål mot polare, både i TV-soffan och på Xbox Live, som med själva huvudstoryn. Till skillnad från många andra fightingspel flyter det dessutom på riktigt hyfsat över Xbox Live vilket gör det kul att spela online. Vilket naturligtvis är ett gott betyg.

Grafiskt är Naruto: The Broken Bond ännu bättre än sin föregångare med ännu större detaljrikedom och framför allt är det kvantitativt mer av allt. Det finns fler småbyar, större skogar, mer ytor att utforska, större antal mynt att leta och var man än går är det samma härliga design med otroligt färgsprakande grafik. Möjligen att man till och med kan klaga på att det finns för mycket av allt för till skillnad från föregångaren har jag till och med gått fel några gånger och haft problem med att navigera.

Ubisoft Monreal har lagt en otrolig omsorg om de små detaljerna som Jirayas kliande fingrar när han ser någon alldeles för ung dam, Narutos utbrott och små saker längs vägarna att bara stanna att titta på. Allt givetvis ackompanjerat av den sköna musiken från animén och denna gång finns även de japanska rösterna med på skivan direkt. Det gör Naruto: The Broken Bond till en fröjd för både ögat och örat för alla Naruto-fantaster.

Blotta tanken på att en västerländsk utvecklare skulle kunna göra ett japanskt spel baserat på en japansk serie bättre än japanerna själva, är något man hade skrattat åt för fem år sedan. Sedan Naruto: Rise of a Ninja släpptes skrattar man inte längre åt det och med The Broken Bond bevisar Ubisoft att det var mer än en engångsföreteelse. För bättre än såhär i spelbar form har Naruto aldrig varit.