NBA 2K7

Jag och Rasheed Wallace är polare. Flyktigt och ofta ganska ytliga sådana men ändå polare. Vi träffas en gång i veckan ungefär, i cirka 80 minuter. Jag gillar hans inställning och delar hans intresse för basket. Han gillar min beslutsamhet, och mina kvicka initiativ.

Under de senaste veckorna har vi träffats mer än vanligt. För när jag spelar NBA 2K7 låter jag mig till fullo omslutas av den fantastiska atmosfär som Visual Concepts erbjuder. Jag är superkoncentrerad och kämpar för varje poäng. Ibland känns det nästan om det vore jag som stod vid strafflinjen och svettades.

Medan fjolårets snackis var realtidsrenderad svett och individuellt modellerade tröjor är årets spel en betydligt bättre och mer finputsad basketupplevelse med förbättringar inom samtliga områden.

NBA 2K-spelen har alltid varit bra, varje år. Visual Concepts har en skrämmande hög lägstanivå. Årets upplaga är den bästa sedan 2001 års spel. Det första som slår mig är att mina medspelare är smartare i år. Ännu smartare. Det andra som slår mig är hur mycket snyggare alla rör sig. Sen märker jag att alla karaktäristiska drag hos ligans alla spelare finns med, i ännu större utsträckning än ifjol. Shawn Marions fula trepoängsskott är perfekt återskapat, Bryants speciella hoppskott ser exakt ut som i verkligheten och Lebrons stenhårda dunkar är perfekta.

Spelkontrollen är också den förbättrad, liksom det grafiska. Vissa delar av spelet ser fortfarande suspekta ut (som publiken och de sporadiskt dansande tjejerna runt planen) medan spelarna är sådär läskigt välgjorda. Bättre är också onlineläget, post-up-spelet, möjligheten att skapa sin egen spelare samt franchise-funktionen som i år utvidgats rejält och imponerar stort. Visual Concepts NBA 2K7 är farligt nära det perfekta basketspelet. Farligt nära...