NBA Ballers: Chosen One

Jag var inte bara lång. Som jag minns det behärskade jag själva dribblandet, skjutandet och passandet också. Hursomhelst, skoltidens basket var svinkul och jag offrade till och med fritid för att öva med några kompisar vid villaområdets enda allmänna basketkorg. Här spelade vi "efter egna regler", en beskrivning som kan misstas som något ruffigt och lite coolt, men detta var regler som följdes av alla; attityden var ordningsam och vi var artiga medelklassungar hela högen. Något one-on-one var det aldrig tal om. Vi körde bara straffkast och övade mest inför nästa gympatimme.

Någonstans hit kan man spåra varför alla streetversioner av idrott i spelens värld aldrig tilltalat mig, oavsett om de heter Fifa Street, NBA Street eller som i det här fallet: NBA Ballers: Chosen One. Gatulir i spel får mig bara att längta till stora arenor med enorm publik där lagarbete och tydliga regler är i fokus.

I NBA Ballers: Chosen Ones karriärläge spelar du en mot en, i tvåmannalag (med en datorstyrd lagkamrat) eller alla mot alla där datorn styr två motspelare. Det är glest på planen med andra ord, och även om du gillar det upplägget finns här för många brister för att ha roligt på riktigt.

Storyn, till exempel. Bakgrundshistorien kretsar kring elitspelarna i NBA som har styrt upp en TV-sänd turnering i syfte att hitta nästa stora gatubaskettalang. Mellan turneringarna visas filmklipp från en TV-studio där rapparen Chuck D. kommenterar de vassaste nykomlingarnas framgångar (i Midways kommande spel dömer Peter Jidhe freestyle rap battles). Kopplingen mellan kommentarerna och själva matcherna är dock obefintlig och det är smärtsamt tydligt vilken efterkonstruktion denna story är.

Intressanta narrativ är förstås inte högsta prioritet i ett sportspel, det är ju själva dunkandet vi är ute efter här. Efter att ha bestämt din spelares näsform, läppstorlek och annat du aldrig kommer att lägga märke till senare, är det dags att äntra spelplanen.

Det tar mig fem, sex frustrerande försök att klara den första matchen. Utan vägledning experimenterar jag mig fram för att hitta rätt knapp för fint, upplägg, skott och passning till publiken (jäpp, de hjälper gärna till). En sak som irriterar mig kopiöst är hur min spelare i frilägen nästan alltid missar ett normalt skott bara ett par meter från korgen. Att finta bort tomma luften två, tre gånger innan skott funkar i regel bättre, vilket förstås är vansinne. Det är en sak att belönas för snygga mål, men de borde inte vara obligatoriska.

Om jag hade problem i början av spelet blir NBA Ballers: Chosen One senare i stället nästan för lätt. Det går nämligen att överlista datorn genom att följa samma mönster, något i stil med fint-passning-fint-skott, för att vinna de flesta matcher. Detta kan ha att göra med ökningen av attributspoäng, men svårighetsgraden borde hur som helst ha justerats bättre.

Snart får jag uppleva en annan illa genomtänkt matchvariant, det kaotiska en-mot-en-mot en till-läget. Nu möter jag två målhungriga datormotståndare som alla spelar för sitt eget lag. Av någon anledning är regeln om att man efter övertagen boll måste dribbla tillbaka över trepoängslinjen för att få attackera borta. Resultatet blir en vanvettigt hoppande köttsamling som trängs under samma korg för att skjuta eller ta returen på någon annans skott. Här är det svårt att hitta något samband mellan mina prestationer och hur matchen faktiskt slutar. Illa.

Efter en avklarad match är tanken att min spelare ska utvecklas och få erfarenhetspoäng inom de egenskaper jag använt mest under matchen. Har jag dunkat mycket, ska jag bli bättre på det tills nästa omgång. Till en början försökte jag utforma en kvickfotad långskottslirare, men enligt spelets poängsystem tycktes jag ändå ha utvecklat exempelvis dunkningar i lika snabb takt. Bra idé, men dåligt genomfört alltså.

Så har vi superattackerna. Ni vet hur det funkar, efter att ha fyllt på en mätare kan galna megaskott aktiveras, vilka i regel slutar med ett fett dunkmål. I stället för att vara snabba och coola animationer distraherar superskotten oerhört när man kommit in i ett flyt i matcherna. I en ful och på tok för lång animation (tänk Mario Strikers: Charged Football fast längre) roterar spelaren i ultrarapid mot svart bakgrund några varv för att sedan utföra sin megasuperdunk. Arrgh! Jag hinner för tusan baka tre plåtar kärleksmums innan akrobattönten på skärmen har placerat bolleländet i korgen.

Som är fallet med många andra spel blir NBA Ballers: Chosen One roligare med mänskligt motstånd. Med en kompis bredvid sig är det betydligt mer tillfredställande att finta bort sin motståndare och de förnedrande superskotten känns inte lika outhärdliga att titta på. De grundläggande problemen kvarstår dock och detta är ingen flerspelarfavorit som lär dyka upp på många spelkvällar.

NBA Ballers: Chosen One tilltalar varken mig eller den gatusportspelstokige mig som lever i ett parallellt universum (han lirar hellre NBA Street Homecourt). På samma som Chuck D. inte får ihop skarvarna i det narrativt håglösa karriärläget håller NBA Ballers: Chosen One inte i sömmarna i många andra avseenden. Här fanns förutsättningar för riktigt underhållande en- och flerspelarlägen, men Midway har dribblat bort sig någonstans på vägen.