Need for Speed: Carbon

Jag trodde aldrig jag skulle kunna njuta av ett bilspel med bristfällig fysik och följaktligt blek körkänsla. Jag vet med mig att jag till och med skrivet det i fler än en tidigare recension. Men jag hade fel på nytt. Fel fel fel fel (Brasse rules!)För Need for Speed: Carbon innehåller om möjligt ännu stelare körkänsla än föregående spel och bilarna forslas runt på vägbanan i vad som ibland mer känns som järnvägsspår än oförlåtande asfalt. men jag gillar det ändå.

Att röja runt på stadsgatorna i EA:s racingproppade storstad kräver ingen direkt skicklighet, och absolut inget användande av varken broms, växlar eller handbroms. Jag vinner tävling efter tävling efter tävling i sex hela dagar utan att knappt röra bromsen, och helt utan att någonsin förlora. Carbon är oerhört lättspelat, enkelt och stundtals nästan självgående. Men jag kan ändå inte stänga av.

Den främsta orsaken till detta är det nya upplägget som EA lånat från THQ:s plågsamt underskattade racingjuvel Juiced. I Carbon slåss man om territorium, om respekt och om cred. Hur töntigt det än må låta är det få saker som roar mer än att sakta med säkert överta kvarter efter kvarter för att efter tolv timmars speltid regera hela Palmont City. Respekt erhåller man genom att vinna tävlingar och varje gång man vunnit merparten race i varje stadsdel, övertar ens eget gäng kontrollen.

Gänget som man knyter till sig består av en tjock och superlojal allt-i-allo, en blyg men begåvad superförare samt en sprallig japansk tjej som älskar att meka. Med en av dessa tre vid ens sida under tävlingarna kan man med ett enkelt knapptryck instruera någon av dessa att antingen blocka envisa motståndarbilar, agera scout och lokalisera genvägar åt en eller göra bilen och dess lustgassystem bättre. Inför varje lopp får man välja vilken av gängmedlemmarna man vill ha med sig, ett val som för min del alltid faller på Neville, som fungerar som en blockerare och enkelt kan låsa den bilen som leder för att man själv enkelt ska kunna knipa förstaplatsen.

Varje territorium försvaras av vad som enklast kan beskrivas som en boss, och för att överta makten över gatorna måste man tävla mot dessa bossar efter att ha vunnit alla andra tävlingar i samma territorium. Dessa dueller är oftast väldigt utmanande, och skiljer sig därför markant mot resten av spelet som är barnsligt enkelt att ta sig igenom. Det första av dessa dueller är mot en kaxig kille i en snorgrön Honda S2000 och äger rum på en slingrig bergsväg i bergen. Det gäller här att först köra efter honom utan att tappa honom ur sikte. Det gäller sen att köra framför honom och själv försöka skaka av honom och därmed vinna. Dessa dueller är roliga, väldigt roliga, och innebär ytterligare variation till ett redan ombytligt spel.

I Carbon utförs allt tävlande på natten, till skillnad från det förra spelet Most Wanted. EA:s designers har återgått till de atmosfäriska, upplysta stadsgatorna som på natten lyses upp av trafikljus, lyktstolpar, billyktor ch massor av smaskigt neonljud. Främst till Xbox 360 och till PC ser Need for Speed: Carbon mycket mycket bra ut. Såväl bilmodellerna som omgivningen imponerar och effekter som rörelseoskärpa, eld och rök lämnar inget att önska.

Vad som däremot inte är speciellt imponerande är (som sagt) bilfysiken. Medan Most Wanted redan var stelt och något omständigt när det gällde bilkontrollen, är Carbon snäppet värre. Bilarna känns olidligt tunga ena stunden, och sanslöst fjäderlätta andra. Momentumfysiken är usel och tillåter inte för några utsvävningar i användet av varken broms eller handbroms. Need for Speed: Carbon fungerar lite som Burnout Revenge, tyvärr, där man aldrig behöver bry sig om att bromsa, och ibland inte helle rom att svänga - utan egentligen bara kan luta sig tillbaka och låta upplysta superstaket forsla runt bilen på banan automatiskt.

Som tur är har EA varit nogranna med att skapa en ännu bättre fartkänsla, smarta AI-motståndare och framförallt återinfört drift-momentet från Need for Speed: Underground och Need for Speed: Underground 2. För även om själva driftingen är plågsamt orealistisk och denna gången kanske lite väl simpelt utformad är det sjukt roligt att provocera ut bilens bakända med hjälp av lite handbroms och sedan styra sladden med hjälp av gasen. Inte blir det sämre heller av att flera av dessa drift-tävlingar äger rum i bergen där vägarna är supersmala och ett enda mistag innebär en säker död.

Skillnaderna mellan Xbox 360-spelet och Playstation 3-upplagan rör enbart det grafiska, vilket även är fallet med Call of Duty 3. I Need for Speed: Carbon till Playstation 3 är dock olikheterna betydligt mindre. Skärmuppdateringen är aningen mer instabil i Playstation 3-spelet och en del rätt fula effekter har tillkommit. I övrigt är dock detta exakt samma spel.

Sammanfattningsvis stoltserar Carbon med minimala laddningstider, strålande modifikationsmöjligheter, bra bilurval och ursnygg presentationen. Synd bara att bilfysiken inte är bättre...