Need for Speed: Most Wanted

Need for Speed-serien har aldrig stått i centrum för mig. Det har alltid funnits något vid sidan om som alltid varit bättre, roligare eller snyggare. Förra hösten ändrade på det. Allt började med att Burnout 3: Takedown inte var det spel jag sökte. Flatout visade sig inte vara den bensinluktande praktfest som många sade samtidigt som Forza Motorsport inte var i närheten att släppas. Då kom räddningen från ett oväntat håll. Spelet jag pratar om är Need for Speed: Underground 2. Jag har alltid haft någon form av smyg-fascination för lyxiga vrålåk med mycket krimskrams på sig och Underground 2 var lite som att hamna i paradiset. Man matades med möjlighet på möjlighet att förändra, modifiera och snickra om sitt fordon till absurdum. Jag spenderade nog mer än hälften av min speltid inne i garaget.

I Rockport City är livet tufft. Förutom att staden består av evig höst och är helt draperad i färgerna orange, brun, gul, beige och grå, inte så konstigt att polisstyrkan tidernas argaste. Som nykomling i staden gör polisen det klart för mig att gaturacing inte är något man ser med blida ögon på. Med de arga konstaplarnas förmaningar i bakhuvudet stöter jag ihop med Razor och Mia. Razor är stadens coola kille, en sån där häftig snubbe som stjäl lunchpengarna av småbarn. Mia är snäll, vacker och förförisk. Efter lite nödvändig tupp-fäktning med Razor är det dags att köra, med bilarna som insats. Razor är arg och aggressiv, men det gör inget då mellanregistret på min BMW M3 äter upp hans Ford Mustang utan problem. Men motorn ryker och hastigheten sjunker. Razor har mixtrat med min bil. Loppet är förlorat, bilen är historia och polisen plockar upp mig.

Lyckligtvis kunde inte polisen åtala mig för något, då jag inte ägde någon bil längre. Men det kändes ändå inte så bra att stå i en främmande stad, utan bil, utan vänner, utan någonstans att ta vägen. Som en skänk från ovan kommer dock undersköna Mia till undsättning. Hon ringer några samtal, ger mig startkapital och fixar ett ställe att inkassera skönhetssömn på. Tydligen har Razor använt min älskade BMW till att bli stadens mest efterlyste förare. Något jag givetvis inte finner mig i, utan tar upp jakten på honom. Här ifrån påminner spelet lite om Underground 2, då du får välja mellan tre startbilar och därefter glida omkring i staden för att hitta olika tävlingar att delta i. Det känns lite tråkigt dock att först fått ratta en grisdyr och vrålsnabb BMW, för att sedan sätta sig i en rasslig Fiat Punto och tukta den allt som går för att ens komma i närheten av vad BMW:n gjorde på treans växel.

Handlingen förs vidare genom korta mellansekvenser som osökt för tankarna till tiden då CD-Rom nyss hade slagit igenom. Riktiga människor som interagerar med fiktiva och digitala skapelser. Även om det är relativt snygga scener, är skådespelet i dessa något av det absolut värsta som visats på våra TV-apparater. Dessutom är berättartekniken fallfärdig och förtjänar både ett och två snabba piskrapp.

Med blåljus i backspegeln blir livet helt plötsligt mycket mer stressigt. Varje litet snedsteg kan orsaka kavalkader av polisbilar, helikoptrar och vägspärrar, så att vara på sin vakt är att rekommen-dera. Tyvärr känns inte den artificiella polisstyrkan alltför smarta, utan agerar mer som murbräckor. Vägspärrarna blir inte heller svårforcerade tack vare den nya "speed break"-funktionen. Det är en form av bullet time som gör att tiden går i ultrarapid. Det största felet man gjort är att man givit spelaren oändligt med speed break. Det går när som helst använda den, hitta en perfekt lucka i vägspärren och smidigt glida igenom. Samma sak gäller med nitron. Av någon bisarr anledning fylls lustgas-tuberna på allt eftersom man gör sköna bredställ, undviker medtrafikanter snyggt och liknande saker. Detta gör att lustgastuberna är fulla ungefär halva tiden av ett lopp. Att banorna inte heller innehåller hårnålskurvor utan är mer långa raksträckor med vaga antydningar till svängar gör racingen för enkel.

En underhållande sak som finns med är alla fällor som finns utspridda över staden. Så fort man hör en polissiren ljuda dyker dessa upp på sin GPS nere i hörnet som små blå pilar. En fälla kan exempelvis vara att du kör sönder några pelare så att ett tak rasar ned. Tanken är att polisbilarna ska få taket över sig, och du komma undan med skinnet i behåll. En bra lösning till att bli av med poliskåren helt enkelt.

Att uppgradera sin bil fungerar på ungefär samma vis som i Underground 2. Kombinationerna är oändliga, och allt från ljudsystem och hydralik till fälgfärg och motorkapacitet går att ändra. Att man dessutom har en av spelvärldens största plånböcker i ryggen gör inte saken sämre, då bilutbudet blivit betydligt mer exklusivt. Borta är överflödet på japanska trimobjekt och nu är det istället den europeiska bilmarknaden som hamnat i fokus med Lamborghini, Porsche och Aston Martin som frontmärken, även om det ett helgerån att designa om Lamborghini Gallardos superläckra chassi.

Jag har spelat samtliga versioner av Need for Speed: Most Wanted. I Playstation 2 och Xbox-versionerna existerar problem med skärmuppdateringen, och vid extra hetsiga biljakter med helikoptrar hackar spelet ibland ganska kraftigt vilket givetvis skapar stor frustration. Dock är designen förträfflig på samtliga punkter. Menyerna är slimmade, ljussättningen på staden slår allt annat jag tidigare sett i den här typen av öppna spel och hösttemat är fånigt inbjudande. Bilmodellerna är förträffliga, speciellt i Xbox 360-versionen (även PC) där den högre upplösningen verkligen ger bilarna rättvisa. I Xbox 360-versionen är dessutom dimman borta, och man ser oerhört långt utan några som helst popups. Dessutom är bilduppdateringen avsevärt mycket bättre än i de andra versionerna.

Men Need for Speed: Most Wanted är, missarna till trots, ett roligt racingspel. Bilfysiken är skön och erbjuder med lättsamhet grymma bredställ i höga hastigheter. Realistiskt? Inte direkt, även om en bil nu faktiskt väger lite mer än tidigare. Men jag saknar helt klart utmaningen som fanns i Underground 2 och det märks att EA sneglat lite väl mycket på Criterions Burnout-spel.

----------------------------------------------------------------------------------

Jesper Karlssons 2:a åsikt
Jag gillade båda Need for Speed: Underground-spelen såväl som Need for Speed: Hot Putsuit 2. När då EA mixar dessa två spel till ett är lyckan total. Visst är bilarna lite för enkla att manövrera, visst är slowmotioneffekten onödig och utmaningen för låg, men detta är oerhört roligt och väldigt snyggt, framförallt till PC och Xbox 360 där de tekniska problemen är minimala 8/10