"Din körning är godkänd. Du är lite för vänlig mot dina medtrafikanter, men annars var det perfekt."
Trots att jag precis hade säkrat körkortet, och trots att jag borde känna mig yster, fastnade trafikinspektörens ord i mitt huvud. Vadå "för vänlig"? Bara för att jag inte rammade pensionärer skrikandes "högerregel, damn you" var jag alltså en mes på fyra hjul. Hmpf. Nu, tretton år senare mitt i en runda Elimination i en stad kallad Fairhaven, kommer detta minne upp till ytan. På ett alldeles fenomenalt roligt sätt.
För det går sällan lugnt till i Need for Speed: Most Wanted, Criterions tolkning av spelet med samma namn från 2005. Som en av tio fartblinda bildårar ska du klättra på polisens lista över de mest eftertraktade fartsyndarna i nämnda fiktiva stad, med hjälp av bilar som står lägligt placerade lite varstans. I takt med att du samlar in så kallade Speed Points låser du upp nya dueller mot dina konkurrenter, en efter en, och stadigt klättrar du på efterlysningslistan. Ju mer jag spelar Most Wanted, desto mer övertygas jag om det briljanta i detta simpla upplägg. Tio konkurrenter. Bli bäst. Och framförallt: gör en jäkla massa annat på vägen.
Det första intrycket är riktigt gott. Racingspel i allmänhet tenderar att presentera bilar och spelvärldar på ett rätt ansträngt hippt sätt, och även om Most Wanted krämar på med populärmusik och inzoomningar på bilmärken fungerar det ändå bra. När jag rullar in i Fairhaven knuffas jag lagom hårt åt lämpliga utmaningar att börja med, men framförallt får jag känslan av att jag landat i en stad jag kan utforska fritt. Precis som det ska vara, med andra ord.
De race du rekommenderas beror på vilken bil du för närvarande kör, och när du valt dem via Easy Drive stakas en rutt ut åt dig på minikartan. Väl på plats inleds tävlingarna med väldigt fantasirika, ofta riktigt surrealistiska filmsekvenser, där Criterion verkligen låtit fantasin flöda - på ett bra sätt. Innan racen satt igång har jag fnissat åt dussinet polisbilar sammanfogade till en gigantisk, pariserhjulliknande tingest som rullat längs gatan och hypnotiserats av neonfärgade collage som doftat 2001: A Space Odyssey.
Loppen har en fullgod variation. Ibland tävlar du mot datorstyrda förare, ibland är polisen med, ibland ska du hålla en tillräckligt hög snitthastighet loppet igenom, ibland ska du hålla igång en sladd så länge som möjligt. Det finns gott om miniutmaningar på väg, som fartkameror att bränna förbi i så hög hastighet som möjligt, eller galna hopp genom reklamskyltar.
När du vinner lopp belönas du med uppgraderingar till din aktuella kärra. Du kan förbättra däck, nitro, chassi, växellåda och dimensionerna på själva bilen. Dessa modifieringar bjuder dock inte på samma exakta pillande och jämförande som i konkurrentspelen, utan handlar mest om att bara bocka för några grovhuggna alternativ. Generellt handlar det om göra sina kärra stryktålig eller smidig, men för casual-spelaren är mekandet precis på lagom nivå.
Polisen som patrullerar Fairhavens gator spelar förstås också en roll i din upplevelse, både när du befinner dig i ett lopp och när du söndagskör i behagliga 148 km/h. Råkar du ramma snuten sätter en jakt igång och du behöver komma undan en röd cirkel på minikartan, vilket sätter igång en Cooldown-period. Kyls du ned tillräckligt länge har du kommit undan.
En polisjakt är aldrig fel, men Criterion kunde gott ha dragit ned på både antalet och den tid det tar att skaka av sig lagens väktare - som det är nu blir bylingen mest ett irritationsmoment och inte en adrenalinhöjare. Du kan bättra på anonymiteten genom att hitta mindre vägar och hopp, eller att köra genom verkstäder vilket ändrar färg på din bil, men det känns som att varje gång jag precis börjat bli av med polisen dyker en vägspärr upp bakom nästa krön.
När två liknande spel släpps samtidigt brukar krig förklaras både av spelmakarna själva och av oss spelmedier. Forza Horizon är den självklara konkurrenten i detta fall, och för den som vill ha det enkla svaret: nej, Need for Speed: Most Wanted är inte det bättre spelet av de båda. Även om man absolut kan ropa Äpplen och Apelsiner i detta fall så är Turn 10/Playgrounds racingvärld snyggare, smartare designad och mer atmosfärisk. Och i Forza finns inget problem med upplösning...
Även körkänslan skiljer spelen från varandra, men här tycker jag (till skillnad från chefredaktörer och andra racingpurister) att det är någonting bra. Visst kan jag svänga på en femöring och göra omöjliga drifts i Most Wanted, men det kompenseras av en hisnande fartkänsla och en inom spelets egna ramar trovärdig tyngd i kärrorna.
Racingen ackompanjeras av musik som växlar mellan rätt skräniga klubbdängor och mer passande låtar från Muse, The Chemical Brothers och The Who. När det är som bäst sitter du och stampar takten (vilket för övrigt fungerar mycket bättre när gaspedalen sitter i handen), när det är som sämst nöter du sönder R1-knappen för att byta låt, vilket ofta resulterar i en missad avfart och en fläskig krock i en betongsugga.
Att dra igång en runda Most Wanted i avkopplande ensamhet är bra underhållning, men spelets hjärta ligger definitivt i multiplayer. Detta ligger integrerat i helheten på ett mycket smidigt sätt, tack vare den förbättrade Autolog som nås med ett tryck på styrkorset (där du för övrigt hittar allt annat du behöver). Små utmaningar från de på din vänlista, som att köra förbi fartkameror snabbast av alla, är precis lika beroendeframkallande som att spöa vännerna i ett maffigt lopp kring Fairhavens industriområde. Autolog påminner mig konstant om när nya rekord har slagits, och revanschlustan dyker snabbt upp.
Vår tid med multiplayer har på grund av strulande servrar tyvärr varit begränsad, men under de rundor jag haft med Criterion-folk och andra spelskribenter har underhållningsvärdet varit rejält. Det är förstås en helt annan grej att ha en riktig förare flåsandes i nacken, och humorn i åtta galna racingfans svettandes i en härligt virrig drift-utmaning vid ett sågverk, ja den är stor.
Under en av mina onlinesessioner med Criterion-anställda kastade jag mig i en snorgrön Ford Focus RS500 och bestämde mig för att visa spelets skapare var skåpet ska stå. Innan varje lopp börjar måste alla förare ta sig till en Meetup Point, vilket i sig blir till en minitävling då den mest alerta föraren belönas. Första utmaningen på listan var ett hederligt Team Race, där jag faktiskt lyckades spöa en Criterion-marknadskille (inte en bandesigner, men ändå!) och ta mitt lag till seger.
Detta åtföljdes av en "Herre på täppan"-utmaning där alla ska stå kvar på en plattform så länge som möjligt (jag klarade 2,97 sekunder). Efter en hopptävling där jag med snyggt boostande hamnar blott fyra yards från segern, startar vi ett till klassiskt lopp där jag drämmer till Gamereactor Finlands redaktör i ilska över att jag inte når pallplats.
Förutom själva loppen skapas andra små fenomen i multiplayer. Det är obligatoriskt att stå och knuffas vid mötespunkten, och signalhornen går förstås varma. Den som headset-spelar lär också få många jubel och skratt i öronen, efter att någon gjort en perfekt tajmad boost och rammat en rival Burnout-style inför sista kurvan.
Efter en ohygglig mängd Need for Speed: Most Wanted de senaste veckorna finns det oerhört mycket kvar att göra, trots att jag klättrat upp till toppen på topp 10-listan. Jag har nitros att uppgradera, reklamskyltar med mina vänners nunor på att hoppa genom, och offroad-utmaningar med nya bekantskapen Ford F-150 SVT Raptor att klara.
Om vi ses på topplistorna förbereder jag dig på en rejäl utmaning. Världens mest försiktige förare gillar nämligen sin nya lekplats, så honom ska du passa dig för...