Neo-Geo Battle Coliseum

De senaste åren har Ignition Entertainment varit både en glädjekälla och en stor sorg för oss SNK-fans. För även om de faktiskt har sett till att släppa SNK:s fightingspel i Europa (något som amerikanerna sällan får se eftersom Sony i USA har en strikt anti-Neo-Geo-hållning) har de alltid legat två-tre år efter den japanska utgivningen. Och SNK hade en ganska rejäl svacka ett tag, med halvhyfsade spel som King of Fighters 2001 och 2002, SNK vs Capcom Chaos, Samurai Shodown 5 och Metal Slug 5. Då känns det frustrerande att tvingas sitta och såga spelen allt eftersom, när man samtidigt spelar importerade läckerbitar som Samurai Shodown 6 och just Neo-Geo Battle Coliseum.

För det här spelet är faktiskt riktigt bra. I grunden kan man jämföra det med det fartfyllda Marvel vs Capcom 2 eller Tekken Tag Tournament. Man spelar alltid med två karaktärer och kan lätt byta mellan dem, och även få till spektakulära samarbetsattacker. I och med att karaktärerna snabbt återfår sin energi när de är utbytta får spelet ett strategiskt moment och ibland är det viktigare att sänka den energi som motståndaren teoretiskt sett kan återfå snarare än den energi han faktiskt har kvar. I arkadhallarna förlorar man direkt om en karaktär får spö, men här kan man välja att kunna fortsätta tills bägge är nere - en liten nackdel då är att striderna ofta får avgöras efter vem som har mest energi kvar.

Till detta ändamål finns förstås massvis av attacker. I Neo-Geo Battle Coliseum är det, som i praktiskt taget alla tvådimensionella fightingspel, omöjligt att bara trycka vilt på knappar och hoppas att något ska hända. Att noggrannt studera sina karaktärers grundattacker, specialattacker och superattacker är nödvändigt. Vissa figurer kan också utföra särskilda attacker under särskilda förutsättningar, till exempel kompisarna Terry och Rock.

Spelet bjuder på massvis av karaktärer från SNK:s hela historia och alla borde kunna hitta ett par favoriter. Det enda jag har att anmärka på är att urvalet ibland är förutsägbart. Många serier representeras av huvudpersonen och hans rival (Ryo - Robert, Kyo - Iori, Kaede - Moriya, Haohmaru - Genjyuro, Hanzo - Fuuma) vilket ofta leder till relativt likartade karaktärer. Dock finns det massvis av oväntade och efterlängtade figurer som den odöda samurajen Asra och något mer levande dito Washizuka eller skolflickan Kisarah från det totalt bortglömda Aggressors of Dark Kombat. Även om det som sagt blir många figurer med den klassiska eldboll/uppercut-uppsättningen bjuder Asra, Tung Fu Rue, Athena och många andra på helt unika stilar. Det enda som saknas är fler ordentliga grapplers. Om man gillar att komma nära och få till brutala grepp finns egentligen bara robotgorillan Cyber Woo att välja.

Även om SNK har valt att behålla den lågupplösta pixelgrafiken för att kunna återanvända en del av rollbesättningen har Neo-Geo Battle Coliseum påkostad animation som ofta imponerar. Alla nyritade figurer känns detaljerade och smidiga. På det hela taget tror jag inte att jag har sett så påkostad tvådimensionell grafik sedan Capcom vs SNK 2 (för fem år sedan). Visst, det är kanske ett tragiskt bevis på genrens brist på framåtanda, men det är hur som helst betydligt bättre än Capcoms klippa-och-klistra-sätt att göra nya fightingspel.

Det är inte mycket som skiljer ett medelmåttigt fightingspel (SNK vs Capcom Chaos) från ett bra (Neo-Geo Battle Coliseum), men det sitter på något sätt i hur det känns att sätta en hoppspark i någons pixelliserade ansikte. Känslan av tyngd och trovärdiga reaktioner är det absolut viktigaste, det får inte kännas som att man bara står och vift-viftar på varandra utan att något händer. Neo-Geo Battle Coliseum har den där rätta känslan, men Street Fighter Alpha Anthology samt Street Fighter Anniversary Collection är fortfarande bättre köp. Men som ett helgjutet alternativ för fightingkvällarna är det ett mycket bra val. Och för halva priset dessutom, spring och köp!