Neon Blood

Året är 2053 och Alex McCoin är vår huvudperson - en hårdkokt snut som en gång var bäst i hela Viridis men numera är en skugga av sitt forna jag. Hans implantat är skadade av drogmissbruk, migränattackerna är frekventa och poliskåren, som en gång såg upp till honom, suckar åt den belastning han har blivit. När en rad mord på forskare från cyberwear-företaget NilCorp sker, blir han indragen i ett händelseförlopp som inte bara kommer att förändra framtiden för honom, utan även för alla stadens invånare. Vi kommer att stöta på allt från superhackers och mutanter till cyberpoliser och råttmänniskor - allt format för att likna verk som Bladerunner och Cyberpunk 2077, men stapplar fram osäkert och vet inte riktigt vilken väg det ska gå.

När jag kollade på trailers för Neon Blood blev jag direkt väldigt intresserad. Spelet såg snyggt, snabbt och spännande ut. Jag förväntade mig ett actionspel med detektivelement förlagt i en dystopisk cyberpunk-framtid. Det vi fick var något helt annat, ungefär hälften av vad jag trodde. Det är ett actionspel som är snyggt ibland, men det har inte ett snabbt tempo och är inte alls spännande. Det är dock förlagt i en dystopisk framtid och innehåller några inslag som påminner om detektivarbete. I trailers fick vi se snabba slagsmål med coola effekter, men i spelet blev det istället turbaserade strider och quicktime-events. Det blev inte alls vad jag trodde det skulle bli, helt enkelt. Men blev det vi fick bra då?

Det blev en rätt blandad kompott. Stundtals har jag rätt roligt med spelet, mestadels när jag springer runt på gatorna i Viridis och slås av hur läcker den neonbelysta, skitiga och nedgångna världen som Chaotic Brain byggt upp är. Stilen är rätt unik med karaktärer gjorda i 2D-pixlar med en 3D-värld som bakgrund. Emellanåt och särskilt i rörelse, som när McCoin springer fram och staden, som känns levande och full av rörelse, rullar förbi i bakgrunden, är spelet ordentligt snyggt och ljussättningen är särskilt vacker. Den varan önskar jag att de hade tagit vara på mer istället för att förlägga merparten av spelet till tråkiga bakgator, nedgångna barer, kloaker och ökenstäder. Tyvärr är det långt ifrån snyggt hela tiden. Ibland väljer man att zooma in alldeles för mycket på karaktärerna och man kan knappt se vad de föreställer eftersom de reduceras till uppblåsta och kladdiga pixlar istället. Under några korta partier av spelet föräras vi dessutom med några oerhört snyggt tecknade cutscenes men de är alldeles för korta och är över och förbi innan man hinner registrera vad som hände.

Inledningsvis fnittrade jag en del över vår protagonists proportioner också. Han har jättekorta armar och jag får lite T-rex-vibbar istället för tuff hårdnackad polis. Det lärde jag mig att leva med spelets gång men jag förstår inte hur utvecklarna inte kan ha sett det och åtgärdat det själva. Så är det med flera saker i spelet och jag är rätt säker på att Chaotic Brain hade större planer för spelet som den lilla studion inte klarade av att ro i hamn. Som tidigare nämnt får vi en del uppdrag där vi måste använda våra polis-skills för att till exempel hitta ledtrådar. Detta sker genom att vi scannar omgivningen med våra cybernetiska ögon-implantat och saker av intresse lyser upp med ett ljusblått sken. Jag vet inte hur många gånger jag tvingats genomlida exakt samma pussel. Från början till slut är nästan det enda vi gör i polisväg att skanna omgivningen, följa de ljusblåa detaljerna och trycka på några knappar för att ta oss vidare. Det är aldrig svårt eller klurigt och kräver ingen som helst tankeverksamhet. Stundtals blir det svårnavigerat och otydligt, men aldrig på ett sätt som skulle kunna bidra till att göra pussel-elementen i spelet mer intressanta. Dessa stunder blir bara irritationsmoment. Det finns ett till pussel i spelet som man istället gör om på precis samma sätt två gånger, och där blev det tydligt att tiden inte riktigt räckte till i utvecklingen.

Turbaserade strider är en annan oerhört vanligt förekommande sysselsättning man har under de knappa tre-fyra timmarna man spelar Neon Blood. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i turbaserad action och ännu mindre i det här spelet. Det är ett enkelt system där man gör skadepoäng baserat på tärningsslag. Man kan attackera eller välja att hela sig själv. Tidigt får man en skill som heter "headshot" och den är det enda man behöver enda fram tills credits rullar. Spelets strider är riktigt tråkiga och saknar helt udd och någon slags svårighet. Huvudkaraktärens stats uppgraderas hela tiden så att ingen av motståndarna erbjuder något verkligt motstånd - inte ens spelets slutboss. Det är över på någon minut och jag dog inte en enda gång under spelets gång. Väljer man att vila en så essentiell del av ett actionspel på turbaserade strider måste man introducera mer djup än vad vi får här. Det blir mer som en transportsträcka än något annat.

Sen har vi det där med storyn, den största besvikelsen i min mening. Det är som om de inte riktigt har kunnat bestämma sig för vilken riktning eller ton spelet ska ha. Ena stunden är det gravallvarligt, mörkt och smutsigt, men sedan duggar slapstickskämten tätt och den rätt sköna scifi-doftande chiptune-musiken byts ut till något man skulle kunna hitta i en scifi-serie i regi av Barnkanalen. Visst, det finns ju utrymme för båda delar i en historia men ingen av dem görs tillräckligt bra. Det går hastigt framåt och i den begränsade speltiden når vi ett slut innan det hunnit bli något klimax eller crescendo. Axelryckningar definierar både berättarteknik och storyn i stort. Den är dessutom fylld av klichéer, karaktärer vi sett femtielva gånger innan och saker som är gjorda otaliga gånger förut - inte minst i Cyberpunk 2077.

Men ändå skulle jag inte säga att spelet är dåligt. Det må vara rätt tunt och alldeles för lätt men när världen är så pass snygg och överfull av påskägg och hyllningar av andra cyberpunk-klassiker blir det ändå en rätt angenäm resa. Neon Bloods korta speltid blir en fördel för det finns inte innehåll och idéer nog för att fylla fler timmar med underhållning. Jag önskar dock att Chaotic Brain hade valt att ge storyn större tyngd och en mörkare ton. De lyckades aldrig fånga mig och det känns som att de själva var vilsna och inte riktigt visste i vilken riktning de ville ta äventyret.