Neon Inferno

Året är 2055 och ett cyberpunkpräglat, sönderskjutet, neonupplyst och kaotiskt New York styrs till största delen av fem olika maffiafamiljer. De gangsteranslutna lönnmördarna (medlemmar i den italienska klanen The Family) Angelo Morano och Mariana Vitti får i uppdrag att färdas från slummen i Bronx via Brooklyn och hela vägen till Manhattan för att på vägen dräpa alla som står i deras väg. Vilka de är, varför eller hur konflikten ser ut och hur den föddes, får vi aldrig riktigt veta och lika bra är ju det. För Neon Inferno handlar knappast om djuplodande story, minnesvärda personligheter eller nyansrikt berättande. Det handlar snarare om att skjuta, ofta gärna och hela tiden. Skjuta allt som rör sig (och mer därtill).

Åttamannastudion Zenovia släppte sitt debutspel under hösten 2021 och det var i mångt och mycket en charmigt lyckad Contra-klon dränkt i urtjusiga pixlar. Steel Assault visade tydligt prov på studions kapacitet gällande sidoscrollande retroaction och när Neon Inferno nu äntligen anlänt, har Zenovia återigen sneglat på ett par gamla klassiker, fusionerat idéer från dem och satt ihop en mustigt mysig, ursnygg retroupplevelse med en del moderna små detaljer.

Neon Inferno är i grunden en blandning mellan sidoscrollande 2D-action som i Contra och galleri-action från exempelvis Wild Hund eller Mega Drive-spelet Dick Tracy. Du skjuter oftast åt vänster eller höger men ombeds ibland även att panga rätt in i bilden och ibland både och - samtidigt, vilket precis som i Dick Tracy innebär att det finns ett litet djup i allt det pannkaksplatta och framförallt bättre variation än i exempelvis Metal Slug eller Eswat. Spelmekaniken är supersimpel med få knappar som du måste lära sig dess funktionalitet, men desto svårare moment att bemästra där fiendernas kulregn fyller skärmen och tvingar dig att hoppa, ducka och även skjuta ned fiendernas ankommande kulor med dina. Det är vare sig nyskapande eller originellt utan (som sagt) snarare lånat direkt från Contra och Wild Guns, men det fungerar väldigt väl och med tanke på att hela Neon Inferno går att spela tillsammans med en kompis, blir det aldrig ensidigt eller platt. Tvärtom.

Att indiegenren huserar utvecklare som inte bara vill skapa "nya" upplevelser baserat på unika idéer men även återvända till speltyperna och uppläggen som definierade hela underhållningsformen på 80- och 90-talet är för mig en av dess största styrkor. För lika gärna som jag njuter av titlar där en originell vision om en ny typ av spelupplevelse erbjuds, vill jag med modern teknologi ha så många av dessa ljuvliga retrohyllningar som jag kan få, och lika mycket som jag älskade svenskutvecklade Huntdown, lika förtjust är jag i Neon Inferno.

Designstilen är urläcker och pixelgrafiken är ofta så välgjord och så proppad av animerade, sprudlande färgstarka detaljer att jag ofta velat stanna till, pausa och bara supa in det faktum att spelvärlden en gång i tiden uteslutande erbjöd pixelspel och den mängd timmar som det såklart tar för att pilla ihop dem för att bilda en helhet av detta slag. Zenovias miljöer är dränkta i underbart snygga effekter, det går att skjuta sönder massor av saker i omgivningen och designstilen är en mix mellan Final Fight, Streets of Rage, Turtles in Time samt Wild Guns vilket tilltalar mig något alldeles enormt. Bakom designen av huvudfigurerna Angelo samt Mariana står den före detta Cpcom-kontrakterade frilansillustratören Jun Tsukasa (som i Japan är mest känd för sin cyberpunk-präglade manga-mjukporr) och även om framförallt Angelo bara är en skamlös ripoff på Jin Kazamm från Tekken, gör det mig inget. Karaktärerna inklusive alla de urflippat enorma bossarna är alldeles lysande och det finns så mycket cyberpunk-orienterade klyschor här som utformats på helt rätt sätt. Joseph Baileys soundtrack är dessutom fullständigt fenomenalt och för tankarna till retroklassiker såsom Super Probotector samt Streets of Rage 2, vilket för mig innebär gåshud - ihållande sådan.

Det går såklart att kritisera ett spel av den här typen och stilen för att det inte levererar tillräckligt många egna (eller nya) idéer. Det går även kritisera det för att det likt spelen som det inspirerats av inte erbjuder samma variation sett till upplägg och manér som många av dagens actionspel. Det vore dock för egen del lite som att säga att en restomoddad veteranbil inte är tillräckligt bra för att den inte huserar en 17 tum stor jätte-Ipad i mittkonsolen som alla dagens könlösa elbilar. Gör man det, misslyckas man enligt mig med att se skogen för att alla träd står i vägen. Neon Inferno är på flera sätt den där ljuvligt mysiga, actiondränkta, ursnygga hyllningen till allting 16-bit och det märks så väl att de som skapat spelet älskar genren, älskar de gamla klassikerna och har strött in denna kärlek och passion i varenda liten pixel.