Neva

Jag gillar att börja mina recensioner med att fokusera på det element som för mig bäst sammanfattar ett spel. För att uttrycka det på ett annat sätt: När är spelet som mest intressant? Det kan vara historieberättandet, spelkänslan eller ett visst system. Ibland är det uppenbart, ibland är det svårt att sätta fingret på. Neva, det andra spelet från katalanska Nomada Studio, faller inom den första kategorin. Sällan har jag upplevt så hänförande grafik. Att spela Neva är som att se en vacker målning utspelas i realtid, med omväxlande lugnande, omtumlande och rent ut sagt vackra resultat.

Men Neva är mer än sin design. Där Nomada Studios första spel, Gris, var plattformsgenrens svar på en walking sim, har Neva mycket mer långtgående ambitioner. Resultatet är ett av årets mest övertygande konstspel, vars fantastiska resa jag aldrig kommer glömma. Precis som sin föregångare är det ett fokuserat, känslomässigt gripande pussel-plattformsspel, men tillägget av ett enkelt men effektivt stridssystem tar upplevelsen till nya höjder.

På flera plan börjar Neva blygsamt. Vi möter vår namnlösa huvudperson och vargvalpen Neva under sommaren. Tillsammans är de på uppdrag för att befria landet från en svart fördärvlig massa som får fåglar att falla från himlen och bokstavligen sliter sönder landskapet. Man kan bara springa och hoppa, och det sistnämnda är till stor del onödigt. Det känns verkligen oengagerande. Men så händer något. Slemmiga svarta varelser som bär flera likheter med Chihiros No-Face attackerar dig och Neva och startar en spelutveckling som är mycket mer omfattande än vad jag förväntade mig från Nomada Studio.

Det börjar med en enkel kombination av tre slag mot den handfull varierade fiender som spelet kastar mot dig, för att sedan utvecklas till nedåtgående, klyvande snedstreck genom luften och effektiva språng för att undvika attacker, och när sommaren övergår till höst och vinter förvandlas Neva från en hjälplös valp till en fullfjädrad partner som du kan skicka ut i strid och till och med rida på för att snabbt täcka stora avstånd.

Stridssystemet är långt ifrån komplicerat, vilket är till spelets fördel eftersom Neva, trots sina mekaniska ambitioner, fortfarande i hög grad är ett äventyr som ska upplevas snarare än klaras av. Det är också skarpt och responsivt. När det är som bäst blir striderna en övning i att undvika närstridsattacker och projektiler, och skicka Neva för att hålla de mest besvärliga fienderna sysselsatta medan du gallrar ut flocken av ruskprickar.

Allt detta kryddas med ett par visuellt enastående bossar som kanske kunde ha haft mer komplicerade attackmönster, och några flyktsekvenser, där särskilt den sista tar andan ur mig med sin blandning av groteska bilder och musikaliskt crescendo. Ett av årets bästa spelögonblick.

Striderna är den stora nyheten, men plattform och pussel är minst lika viktiga i den cirka sex timmar långa linjära resan. Ofta parvis, eftersom spelets pussel vanligtvis är lätta att räkna ut, men kräver precisa hopp för att lösas, vilket den exakta spelkontrollen lyckligtvis gör till en underhållande disciplin.

Ena stunden handlar det om att hitta en väg upp bland fristående plattformar och mystiska byggnader genom att aktivera mystiska totem i rätt ordning, medan du i nästa stund använder Neva som en projektil för att krossa porösa stenblock för att skära ut en väg genom byggnader.

Bäst av allt är de sekvenser där spelet vänder på skärmen - omväxlande vertikalt och horisontellt - och tvingar dig att använda spegelbilden för att hitta plattformar eller besegra fiender. Härligt förvirrande för både hjärna och fingrar och en estetisk njutning i sig självt.

Med andra ord är variationen och utförandet av utmaningarna nästan överdådigt för ett spel vars största tillgång inte ens är dess gameplay-komponenter. Som jag nämnde inledningsvis fick spelets färgglada skogar, frusna sjöar och monokromatiska underjordiska världar mig regelbundet att tappa andan, vackert ackompanjerade av The Berlinists omväxlande diskreta och dundrande bakgrundsmusik. Bilderna är den duk på vilken den enkla och nästan ordlösa berättelsen utspelar sig med stor effekt. Och som de bästa målningarna är det inte bara estetiskt tilltalande, utan berättar också en historia om de platser du besöker. Vare sig det är kuslig arkitektur byggd kring - och av - lik, religiösa ritualer eller helt enkelt en idyllisk glänta där livet kan utspela sig i all sin lättjefulla prakt.

Jag ville verkligen hjälpa Neva och min namnlösa protagonist att rena landet - helst med oss båda i säkerhet. Precis som i The Last Guardian knyter man ett starkt band till den stoiska och kärleksfulla vargen längs vägen, och utan att gå in på detaljer vågar jag säga att slutet drar i tårkanalerna på ett sätt som jag sällan upplever i spel. Nomada Studio arbetar med teman som anknyter till vår egen värld - jag tänker på det krisande klimatet och farorna med blind dyrkan - men berättelsen står sig faktiskt mycket bra på egen hand, den bästa sortens konstfull fantasy.

I det stora hela spelar det dock knappast någon roll. Neva är ett utomordentligt lyckat exempel på hur spel kan vara estetiskt fantastiska, tala till känslorna och samtidigt ändå fungera som ett spel i traditionell mening. Faktum är att detta kanske är Nevas största mästerverk, eftersom det bevisar att man kan ta 10-talets upplevelsebaserade känslofyllda äventyr och utrusta dem med en mekanisk kärna som ger dem tillfredsställande gameplay även utan den audiovisuella och känslomässiga kärna som definierade titlar som Journey och Abzu. Och tillfredsställande, det är Neva. Enkelt, ja. Och uppfinningsrikt, skarpt och välfungerande. Men det är det visuella som förblir stjärnan, eftersom det är det som lyfter berättelsen, spelet, ja hela paketet till excellens. I själva verket till ett riktigt fäste för känslomässig indieeskapism.