New Super Mario Bros.

Inte sedan 1992 och Super Mario Land 2 har Mario ägnat sig åt plattformshoppande i två dimensioner. Tydligen var det dags att ändra på det, tyckte Nintendo och satte samma personer som en gång gjorde de klassiska Mario-spelen på att göra ett nytt. Och resultatet kunde inte ha blivit mycket bättre, det räcker med att se det underbart humoristiska introt där prinsessan Peach förs bort av Bowser Junior för att inse att det här är något alldeles extra. Faktumet är att det var precis denna sorts Nintendo-magi som fick de flesta av oss att börja spela spel överhuvudtaget.

New Super Mario Bros är utformat som en bra Greatest Hits-skiva med favoritartisten, där man får det bästa från allt tidigare utgivet kompletterat med lite nytt material. Följaktligen får man återigen hoppa upp i flaggstänger i slutet av varje bana, samla eldblommor, klättra på vinrankor, stampa på goombas och inte minst hoppa på hundratals plattformar. Och i slutet på varje värld vankas en borgbana komplett med ett klassiskt boss-möte på en bro. Och det är roligt, fruktansvärt roligt. Den där känslan av att man bara inte kan stänga av sin Nintendo DS infinner sig direkt och man vill ha mer av alla vansinnigt uppfinningsrika banor samt avslöja alla deras hemligheter.

För hemligheter finns det gott om. Varje bana har till exempel tre dolda stjärnmynt. Till en början är de lätta att hitta, men det blir snabbt knivigare. Och hittar du inte alla, kan du heller inte ta del av alla låsta passager på den Super Mario Bros 3-liknande kartan. Dessutom finns mängder av dolda vägar att hitta. Faktumet är att det inte ens går att göra allt på första försöket och man missar både banor och hela världar i jakten på Peach. Det ger såklart ett fantastiskt återspelningsvärde där man kan gå tillbaka och hitta så mycket nytt att det nästan är ett helt spel i sig.

Dessutom finns såklart lite nya moment som minisvampen och den stora svampen som gör Mario just liten eller stor. Som liten (och nu snackar vi extremt liten) kan Mario komma under låga hinder, springa på vatten och liksom sväva makligt i luften när han hoppar. Men han kan inte knocka fiender, inte ens en sketen goomba och man måste vara långt mer försiktig. Stor-Mario är dock en helt annan melodi. Sedan Mario blivit en bjässe är det bara förstörelse som räknas. Tunnor, fiender och tegelblock flyger i luften när man kommer ångande och en mätare fylls sakta upp. När Mario blir liten igen belönas han med extraliv baserat på hur mycket han lyckades rasera. Utöver detta finns även ett blått skal som praktiskt taget förvandlar Mario till en koopa. Springer man tillräckligt fort drar Mario till och med in armar och ben i skalet och glider fram i sitt skal medan överkörda fiender flyger till höger och vänster.

Istället för hederliga pixlar har Nintendo till New Super Mario Brothers valt att bygga upp spelet med tredimensionella polygoner. Det dock fortfarande underbart pannkaksplatt och Mario får vackert nöja sig med möjligheten att gå åt höger eller vänster (eller neråt om man räknar de klassiska gröna tunnorna). Däremot är bakgrunderna tvådimensionella och av samma stil som i klassiska Super Mario World. Även om spelet inte är i närheten av att maxbelasta grafikkretsarna i Nintendo DS är det fortfarande tekniskt imponerande och estetiskt absolut super. Man blir glad bara av att se New Super Mario Bros, och att det sedan dessutom är roligt att spela gör ju inte precis saken sämre.

Men denna semitredimensionella lösning har Nintendo kunnat designa banorna precis som de vill ha dem. Följaktligen får man hoppa igenom banor bestående av jättelika dansande svampar, simma igenom helt sanslöst läckert designade undervattensbanor, svinga i lianer och besöka urläckra spökherrgårdar. Allting känns organiskt, rör sig och man blir konstant överraskad över vilken fantasi herrarna Shigeru Miyamoto, Takashi Tezuka samt Toshihiko Nakago besitter. De tre gjorde Super Mario Bros för 20 år sedan, men har inte gjort ett Mario-spel tillsammans sedan Super Mario World.

Utöver ett alldeles sanslöst bra plattformsäventyr har Nintendo även klämt ned lite multiplayer-innehåll och diverse minispel. Särskilt kul är att koppla upp sig och jaga pengar i kamp med mänskliga motståndare på specialdesignade Mario-banor. Sammantaget utgör detta ett trevligt komplement som kan underhålla kortare stunder, men i slutändan är det just komplement. Dessutom är de flesta minispelen bara lätt uppiffade versioner av de vi såg i Super Mario 64 DS. Lite mer omsorg på detta och spelet hade varit en fullpottare.

Som ni förstått har jag fallit pladask för Marios tvådimensionella återkomst och Nintendo bevisar att de fortfarande är bäst på den genre de själva grundade. Inte en bana är den andra lik, vilket ger en nästan löjeväckande variation samtidigt som själva spelbarheten är rent ut sagt superb. Personligen tycker jag att ordet "New" i speltiteln känns väldigt missvisande, för det här spelet är ju en återgång till det gamla - och det är precis vad jag älskar med det. Med tanke på hur bra New Super Mario Bros faktiskt är hoppas jag verkligen att jag slipper vänta 14 år på nästa tvådimensionella Mario-spel.