Next of Kin: Fidelity

Om det är något jag verkligen förälskat mig i under mina fyra år som skribent på Gamereactor så är det indiespel. Det har nästan uteslutande varit unika och väldigt minnesvärda upplevelser, så frågan var ju om den trenden skulle hålla i sig när jag fick koden till Next of Kin: Fidelity?

Vi får per omgående bekanta oss med vår huvudperson Björn, som färdas ensam i sitt rymdskepp lite likt en svensk Major Tom. Allt tycks vara under kontroll, men så plötsligt åker han rakt in i ett asteroidbälte och även om jag aldrig personligen stått inför något sådant så är det en allvarlig och svårhanterlig situation. Värsta tänkbara händer, kontrollerna till rymdskeppet slutar fungera och Björn inser att han kommer att krascha. Men så vaknar han upp trygg i sin säng år 1987 i den lilla byn vid namn Mjölkebo och inser att det bara var en mardröm (i verkliga livet är Björn snickare). Då inser han också att han är sen till en blind date som granntanten Karin varit snäll nog att boka in honom på. Det går inte alltför bra, han är som vi redan konstaterat sen, grannarna ska absolut prata med honom och till råga på allt så går inte heller bildörren att öppna. När han väl bänt upp den med hjälp av kvist så startar den såklart inte och Björn får ett litet tuppjuck, men till slut så startar bilen och Björn kommer iväg in till stan.

Han anländer till sin date, som också visar sig vara sen, när hon sen dyker upp presenterar hon sig som Leyla, något som får Björn att haja till. Hans barndomsvän hette nämligen Layla och likheterna tycks vara slående, sånär som på stavningen. Är det den Layla? Det kan det väl inte vara, eller? Här måste jag också erkänna att jag brister ut i spontan sång och river av refrängen till Derek & The Dominoes gamla klassiker med samma namn. Min hjärna kan liksom inte låta bli, varje gång jag läser namnet Layla så kan jag inte höra annat än "Laaayla, got me on my kneps". Efter min egen ljuva tolkning av Claptons lite smått pilska och i allra högsta grad desperata kärlekssång till George Harrisons dåvarande fru börjar det uppenbaras att Björn har en del att bearbeta från sitt förflutna och via flashbacks till 1956 när Björn var 8 år så berättar han om sin barndom och om bästa vännen Layla för sin dejt, Leyla. För vad hände egentligen med Layla? Det är tydligt att det är något som tynger honom och vad det än är så klandrar han sig själv och kan inte släppa taget.

Next of Kind: Fidelity är det andra spelet i Next of Kin-serien och är utvecklat av Spelkväll Games, som såvitt jag kan se består av två svenska herrar vid namn Jakob och Robin som även driver en podcast med samma namn där de framförallt snackar om spel, förstås. Om jag får gissa fritt så filar de också en uppföljare till Fidelity.

Precis som i första spelet så är det fokus på att berätta en historia om psykisk ohälsa och det tycker jag att man gör riktigt bra. Det är en historia som både berör, chockerar och tar vändningar jag definitivt inte såg komma på förhand. Det gillar jag alltid, att bli överraskad är definitivt bra. Det finns också ett par olika sätt det hela kan sluta på beroende på vilka val som görs längs vägen. Jag är också lite chockerad över hur pass berörd jag faktiskt blir av den här berättelsen. Det finns ett djup som jag inte överhuvudtaget kunde ana när jag startade upp det. Det är svårt att lägga ifrån sig och jag vill verkligen veta vad som hände i Björns barndom och vad som egentligen hände med Layla.

Det blir en hel del dialog i textform att klicka sig igenom, vilket inte är direkt otrevligt då jag tycker att den är välskriven och ofta väldigt humoristisk. Jag kan tycka att Björn och Layla har lite väl mogna och djupa samtal ibland för att vara bara 8 år dock, men kanske är det helt enkelt så Björn minns det när han blickar tillbaka. Det finns lite utrymme att utforska både den Mjölkebo där Björn bor som vuxen men också den icke namngivna by där han tillbringade sina barndoms år. Det finns inte jättemycket att göra dock och inte särskilt mycket att upptäcka heller, men det finns ändå några objekt att leta efter som genererar en achievement ifall alla hittas. Det blir även små uppdrag längs vägen, inget avancerat dock utan det handlar mest om att hämta grejer som behövs för att komma vidare i berättelsen.

Grafiken är rakt igenom charmig och det känns lite som att slungas tillbaka i tiden till tidigt 90-tal med Super Nintendo eller Sega Mega Drive och den lilla nostalgitrippen är förstås trevlig för en som till viss del ändå växte upp med båda dessa. Det är gjort med enkla medel men det är absolut ingen nackdel, det är trots allt berättelsen som är i fokus här. Det är ibland väldigt skönt och befriande att inte behöva använda mer än högst tre knappar för att styra.

Det är ett väldigt kort spel och även om man får in väldigt mycket på den korta tiden så hade jag inte haft något emot om det var lite längre. Jag hade velat veta mer om Björns pappa och Laylas aningen instabila mamma, men de får väldigt lite utrymme i berättelsen. Jag hade också gärna utforskat omgivningarna lite mer än vad jag i slutändan fick. Det tog lite drygt tre timmar att klara av men då det ju finns åtminstone ett slut till så det finns absolut ett värde i att spela om det, åtminstone en gång. De val man gör i dialogen spelar alltså viss roll, det är dock ganska tydligt så här i efterhand vilka dialogval det är som påverkar utgången.

Jag trodde ju någonstans att jag stod inför en lättsam bagatell på ett par timmar, men där tog jag helt klart fel, ganska ordentligt. Bakom den charmiga grafiken och ytan så döljer sig en otroligt fin och sorglig liten berättelse som på den korta speltiden hinner ta ett par vändningar jag inte alls var beredd på och det slutet jag fick bjuder även på en sista överraskning. Det är svårt att inte tycka om Next of Kin: Fidelity, det var en mycket positiv överraskning. Ännu ett bevis på att det är indiespelen som numera många gånger levererar de absolut starkaste upplevelserna i spelväg.