Jag är verkligen inget fan av japanska rollspel. Men lyckligtvis finns alltid undantagen som bekräftar regeln. Och så är verkligen fallet med Ni no Kuni: Wrath of the White Witch, en charmig saga med en protagonist som behöver möta både sorg och motgångar för att växa upp till en trollkarl och hjälte.
Unge Oliver är en vanlig pojke som bor i en vanlig stad med sin mor. Ett stort öde ligger dock framför honom, och det tar sin början i och med en familjetragedi. Den sörjande pojken möts av en märklig fe, som tar honom till en helt ny värld, som tagen rakt från en sagoboks sidor.
Den lilla stadens miljö existerar parallellt med den fantastiska sagovärlden, som bebos av en rad besynnerliga varelser. Vi hoppar mellan dessa två världar, vilket både betonar deras skillnad och ger oss oväntade paralleller mellan dem. Familjen är det centrala temat här, tillsammans med vänskap. Mjuka värderingar alltså, men redan under spelets första timme kommer en scen som ingen ung spelare bör titta på själv. Sagor kan vara grymma, och så är fallet även här.
Överlag är dock Ni no Kuni ett mjukt spel. Sagovärlden är enorm, färgstark och fascinerande och spelet tar sin tid, precis som många andra japanska rollspel. Jag känner inte till många västerländska spel där den första följeslagaren dyker upp efter åtta timmar, och där halva magisystemet inte öppnats upp förrän efter tolv timmar. Tempot är avslappnat, men aldrig slött. Så fort något kändes alltför bekant kom något nytt när jag spelade.
Storyn strävar inte efter att vara överdrivet komplicerad, utan berättar i stället en klassisk historia med teman som alla kan relatera till. Det finns gott om sidouppdrag, som kan utforskas när man känner för det. Karaktärerna är underhållande, men oftast har de inte överdrivits på det där typiskt japanska sättet.
Min favoritfigur är utan tvekan Mr. Drippy, som är Olivers fe-kompanjon och guide. Den lilla och bisarra figuren talar med bred, walesisk dialekt, vilket också reflekteras i undertexterna. Man kan förstå den här krabaten dock, när man anpassat sig till hans babbel. Överlag är röstskådisarna mycket bra och har varierade dialekter. Det går att välja mellan japanska och engelska röster, och jag har föredragit de sistnämnda.
Det känslosamma, orkestrerade soundtracket är underbart, men inte särskilt varierat. Samma slinga dyker upp om och om igen, vilket gör att den fastnar i huvudet (på ett negativt sätt). Stridsmusiken i synnerhet kan få en att banka huvudet i väggen, särskilt när striderna inte går så bra.
Grafiken lindrar dock huvudvärken från bank i väggen. Kombinationen av klassisk Ghibli och en mer konventionell konsolestetik är elegant. Även om karaktärerna är ritade väldigt simpelt och nästan utan skuggor passar de ändå in med de detaljerade bakgrunderna. Två olika stilar blandas till en, vilket gör att spelaren känner sig som en del av denna magiska värld. Det enda negativa som kan sägas om grafiken är att anime-mellansekvenserna hackar rejält, som om de saknar hälften av de bildrutor de borde ha.
Ni no Kuni är designat som ett typiskt japanskt rollspel, med en stor spelvärld full av monster, städer och dungeons. Till skillnad från tidigare Final Fantasy-spel dyker dock fienderna inte upp från tomma intet, utan kan undvikas på kartan - vilket ofta är en bättre lösning.
Stridssystemet kommer att vara bekant för de som känner till genren. Här mixas realtidsstrider med turbaserade diton, vilket betyder att man behöver fixa med en massa menyer medans någon sparkar skiten ur vederbörande. Lyckligtvis går det att bläddra bland trollformler och föremål hyfsat störningsfritt. Bossfighterna är väldigt utmanande och den som inte är envis kan behöva att sänka svårighetsgraden för att vinna dem.
Lyckligtvis står Oliver inte ensam mot monstern och utöver sina följeslagare kan han välja bland vad som kallas Familiars. Detta är samma djur som han stöter på i det vilda, men de kan tämjas, matas, utrustade och tränade till att nå nya nivåer och former. Låter det bekant?
Och detta är egentligen vad Ni no Kuni: Wrath of the White Witch handlar om. Det är en kombination av väldigt många bekanta inslag, som kombineras på ett ovanligt användarvänligt sätt. Många av de problem jag haft med japanska rollspel har fixats till här. Inga revolutionerande ändringar har dock gjorts, men för sin genre är detta ett progressivt och möjligen västerfierat spel.
För de som gillar att läsa finns det gott om bakgrundshistorier att hitta via guiden Wizard's Companion. Denna lunta får Oliver tidigt i spelet och den innehåller nästan 200 sidor information. Lyckligtvis saknas några sidor från början, vilket gör att man inte exploderar av för mycket information.
Ni no Kuni: Wrath of the White Witch är ett enormt spel, och det skulle vara lätt att skriva en enorm recension av det. Men för att vara koncis vill jag bara avsluta med att säga att detta är ett underbart äventyr med sagovibbar, med en gripande story. Gillar du genren och Studio Ghiblis verk har du en säker vinnare här. Jag vill också rekommendera Ni no Kuni till de som, likt jag själv, haft en skeptisk attityd mot japanska rollspel.