Svenska
Gamereactor
recensioner
Nier

Nier

Efter apokalypsen lever vi i en fantasyvärld där enorma monster och magi är vardagsmat. Mikael har följt barbarhjälten Nier genom intensiva actionslagsmål och trivsamt rollspelspysslande

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Är du inte less på 16-åriga tagghåriga osnutna snorungar med jättesvärd som räddar världen? Det är jag i alla fall. Därför är det oerhört uppfriskande att möta Nier, en medelålders väderbiten karl vars enda mål i livet är att försöka bota sin dotters sjukdom.

Ganska snart snubblar han över en magisk bok, Grimoire Weiss, som förutom att vara nyckeln till att stoppa allt ont är en dryg, sarkastisk sidekick med storhetsvansinne och skön brittisk accent. Med hjälp av Weiss ("GRIMOIRE Weiss om jag får be!") förstärks Niers vapensvingande med diverse överdimensionerade magiska nävar och kraftstrålar. Allt eftersom dyker det också upp fler sidokaraktärer som hjälper till, men spelet förblir fokuserat på en enda huvudperson.

Nier, spelet, är en intressant hybrid mellan intensiva actionspel av typen Devil May Cry eller Bayonetta, och typiska japanska rollspel av den modernare skolan, som Monster Hunter eller Last Remnant. Striderna, särskilt de mot spelets magnifika bossar, luktar Dante lång väg med gamla hederliga attackmönster och omväxlande upplägg samt svaga punkter att sikta in sig på, men det finns också gott om utrymme att kuta runt på öppna slätter och hugga monster för att samla prylar som den eller den bybon vill åt.

Ett annat sätt att se på spelet är följande. Tänk dig att Shadow of the Colossus hade varit betydligt mer konventionellt och kommersiellt, att Team Ico hade fyllt det med städer, uppdrag, småfiender och sidokaraktärer istället för att renodla det till en extremt unik upplevelse. Nier är det spelet. Särskilt den grafiska designen påminner väldigt mycket om Uedas mästerverk, med karga klippor, ruiner och bisarra monster, men inte riktigt lika klockrent. Rent grafiskt använder det liknande tekniker som var grymt imponerande 2006 på gammal hårdvara men som känns rätt medelmåttiga idag. Det har också rätt långa laddningstider, men en valfri installation (på båda formaten) underlättar.

Detta är en annons:

Trots att upplägget är konventionellt kryllar spelet av små eleganta idéer. Även om man mestadels springer runt i tre dimensioner förekommer det att Nier hamnar i trånga passager där allt ses rakt från sidan och det hela får drag av plattformsspel. Ibland ser man allt rakt uppifrån vilket gör att den latenta Zelda-känslan blir än mer uppenbar. Och både bossar och vanliga fiender har en förkärlek för att vräka skott omkring sig i matematiska mönster som påminner om intensiva japanska shoot'em ups som Ikaruga eller Mushihimesama.

En redig blandning av upplägg och inspirationer, men trots det har spelet en väldigt egen identitet. Jag skyller främst på musiken, som är enastående. Praktiskt taget varenda stycke, från lugna visor i städerna till mer poppiga slingor ute i vildmarken, innehåller sång som hjälper till att sätta stämning och rätt tempo. Lite oväntat är det samma kompositör som i Tekken 6 som har gjort musiken även till Nier... klivet är onekligen rätt stort från joddling och techno till keltiska fantasyvisor.

Tyvärr är resten av ljudet inte lika klockrent. En del av rösterna är briljanta. Nier själv låter lämpligt hård och Grimoire Weiss har en strålande Alan Rickman-imitation som hela tiden låter irriterad och ironisk om vartannat. Den ilskna halvdemonflickan Kainé är däremot lika jobbig som de är utmärkta, med ett språk som skulle få valfri gammal tant att blekna och göra korstecken. Att svära konstant blir sällan bra, särskilt inte i ett dubbat spel.

Överhuvudtaget är designen lite märklig, särskilt då Kainé som ser ut som en rymling från närmaste catwalk i någon sorts nattlinnekreation med glipor överallt. Bli bara inte för förtjust i henne förrän du har lärt känna henne närmare, för hon har en del hemligheter för sig. Världen i Nier är mörk, skruvad och tämligen hopplös, i en avlägsen framtid där mänskligheten nästan lyckats utplåna sig själv och där de kvarlevande återgått till ett medeltida samhälle. Men tekniken finns fortfarande där, i form av gamla ruiner av tekniska komplex, bevakade av diverse mekaniska missfoster eller de ständigt närvarande Shades, som är vaga, glödande skepnader som gärna dyker upp i stora grupper åt gången.

Detta är en annons:

Ja, trots en hel del humor och ett högt tempo är Nier en tragisk, om inte nattsvart så åtminstone kvällsmulen historia. Det går sällan som någon har tänkt sig och Niers (karaktärens) vardagliga strävan för att sätta mat på bordet och hitta ett botemedel genom att göra små ärenden eller leta genom glömda katekomber känns engagerande. Eftersom det alltid finns fler uppdrag att göra och mer monster att banka är det svårt att sluta spela. Hela tiden blir Nier lite starkare genom att hitta magiska ord som förstärker hans vapen eller rikare genom att leta skrot och plundra lik som en riktig onlinerollspelare. Om man tycker att tristess är kul går det också att fiska eller odla mat, två oförklarliga minispel som dyker upp oinbjudna i praktiskt taget alla japanska rollspel.

Cavia har knappast ett fläckfritt förflutet och när det snackades om ett actionrollspel drog jag öronen åt mig. Spelet blev uppdelat i två versioner, där den enda egentliga skillnaden var huvudpersonen. Japan får en Raiden-liknande prettyboy som är bror till flickan som ska räddas, medan vi alltså får en barbargubbe som är pappa. Att huvudpersonen inte kändes viktigare än att han kunde bytas ut helt apropå verkade olycksbådande. Men faktum är att Nier är ett av deras bästa spel.

Jag gillar friheten, att jag inte behöver stressa vidare med handlingen utan kan pyssla med annat ett tag. Det är alltid kul att få uppdrag som egentligen är alldeles för svåra men som går att lösa genom försiktighet och god taktik (läs: "att kuta som en tok runt en sten för att inte bli överkörd av ett jättevildsvin") eftersom det i slutändan är spelarens skicklighet och inte enbart siffrorna som avgör. Humorn, de mäktiga bosstriderna, det beroendeframkallande upplägget med "bara ett uppdrag till" och framför allt musiken gör Nier till ett spel du bör kolla närmare på. Visst finns det brister som relativt låga produktionsvärden och lite enformigt fiendeutbud, men fördelarna uppväger det mesta. En riktigt trevlig överraskning.

Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
Nier
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Grym musik, ursköna bossar, fritt upplägg, skön spelkontroll
-
Smådassig grafik, lite enformigt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

NierScore

Nier

RECENSION. Skrivet av Mikael Sundberg

Mikael har följt barbarhjälten Nier genom intensiva actionslagsmål och trivsamt rollspelspysslande...



Loading next content