Nights: Into Dreams HD

Det är lätt att avfärda Nights: Into Dreams. Jättelätt. Det är ännu lättare att missförstå Sonic Teams lilafärgade smällkaramell. Inte för att låta som någon dryg kultursnobb, men det tar tid att lära sig älska Nights. Och när man väl förälskat sig i den olydiga drömdemonen vars bana började på Saturn - är det helt omöjligt att släppa taget.

Det var 16 år sedan jag satt som ett fån och blängde på min då stekheta tjock-TV. Nights: Into Dreams inklusive medföljande specialkontroll hade anlänt direkt från Sega samma förmiddag och jag gjorde mitt allra yttersta för att försöka begripa vad spelet egentligen gick ut på. Det tog en stund... Det tog närmare en timme vill jag minnas. Resten är historia. Nights och jag har varit oskiljaktiga ända sedan den dagen. Jag har inlett varje julaftonsmorgon med en timme Christmas Nights i 16 år. Och jag har nämnt Nights: Into Dreams som ett av mina absoluta favoritspel sedan den där dagen...

Nights är inte tekniskt läckert efter 16 års vila. men det är en designmässig triumf som osar av originalitet.

Sega har gjort ett strålande arbete med HD-versionerna av sina gamla klassiska Dreamcast- och Saturn-spel. Daytona HD och Jet Set Radio HD var båda solida konverteringar som lät nyfikna spelare ta del av företagets spelhistoria till dagens konsoler. Nights: Into Dreams HD är givetvis inget undantag. Sega har ömsint polerat Yuji Nakas drömlika Saturn-juvel och resultatet är en underbar version av ett fantastiskt spel. Ett spel som endast kostar 70 kronor, dessutom.

Nights är svårt att kategorisera. Det är inte ett plattformsspel och inte heller ett racingspel. Det är inte ett flygspel och inget äventyr. Det är en mix av alla dessa, på något märkligt sätt. Ett koncept som faktiskt inte liknar något annat. Som Sonic Teams mörklila drömdemon gäller det att samla kristaller för att på så sätt få bukt med mardrömmarna som Claris och Elliot dras med.

Nights flyger längs en snitslad bana och det handlar ofta om att utföra diverse akrobatiska flygkonster medan man samlar in kristallerna. När man samlat tillräckligt många (det hela sker på tid) lämnar man av dem i en speciell behållare (som ser ut som en bläckfisk-krabba) och återvänder till de mardrömsdrabbade ungarna.

Spelmekaniskt är Nights: Into Dreams en blandning mellan plattform- och racingspel.

Spelmekaniken påminner stundtals om Sonics ilsnabba långdistanslöpande men ändå inte. Det är utmanande, kräver precision och träning. Jag minns hur vass jag var på Nights för 16 år sedan. Jag kunde glida, loopa och kryssa mig igenom spelets sju banor utan problem medan jag nu, idag, åker som en flipperkula mellan banornas olika hinder samt misslyckas med flera av de inledande bossarna.

Musiken är underbar, hela spelet igenom. Ett av de bästa soundtracks som någonsin gjorts.

Rent grafiskt är HD-versionen av Nights ordentligt polerad och designmässigt fantastisk, men här återfinns både taggiga texturkanter och irriterande dippar i spelets skärmuppdatering. Musiken är precis lika underbar som jag minns den, liksom ljudeffekterna. Det råder för min del liksom ingen tvekan om att det faktiskt är Nights: Into Dreams som är Sonic Teams verkliga mästerverk. Den där laserblå igelkotten har inte ens en suck...