Ibland är en riktigt välgjord kopia allt man behöver. Diddy Kong Racing norpade ju 99,9% av dess upplägg, design, spelmekanik och samtliga manér och power-ups från Mario Kart och gjorde det så pass bra att mången Nintendo 64-gamer mer än gärna beskriver det som konsolens starkaste kartingtitel. Detsamma gäller exempelvis Forza Motorsport 4 som precis som de tre föregångarna var ett skamlöst Gran Turismo-plagiat men gjorde precis allting förutom möjligen den grafiska biten bättre än Polyphony Digital och därmed körde om sin närmaste rival.
Listan går därifrån att expandera i en absolut evighet. Dark Forces var en Doom II-klon men en lysande sådan som snodde konceptet och upplägget men gjorde något eget av det, ändå. Sleeping Dogs härmade GTA rakt av och gjorde det väldigt bra precis som det faktum att Final Fantasy en gång i tiden plagierade Dragon Quest men gjorde det till och med bättre än vad skaparna av "originalet" hade lyckats med. Samma sak går att säga om Uncharted / Tomb Raider, Red Factions / Half-Life, Area 51 / Halo, Stardew Valley / Harvest Moon, Streets of Rage / Final Fight och många fler. Plagiering är den finaste formen av smicker, heter det ju. Och just i fallet med Nikoderiko: The Magical World bör Naughty Dog och teamet bakom Crash Bandicoot känns sig ordentligt smickrade.
Det här spelet är en hyllning till Crash Bandicoot och i grunden så har den Cypern-baserade lilla indiestudion VEA Games tjuvkikat både en och 500 gånger på primärt Crash Bandicoot 4 och sen kryddat med retromysig nostalgi från Donkey Kong Country för att skapa en genuint ultramysig plattformspärla dränkt i charm och karaktär.
Du spelar som antingen Niko eller Luna, båda två en slags upprätt, tvåfotad lejonräv-art med tuppkamsman och uppvikta denimbyxor som under en upptäcktsfärd uppe bland molnen snubblat över en värld dränkt i rikedomar. Tyvärr smyger sig superskurken Grimbald och hans 2000 lejda hejdukar till muterade Eggman-monster in och sabbar det roliga, norpar skatten och sticker därifrån vilket nu innebär att Niko samt Luna måste hoppa runt i en hel drös färggranna miljöer för att återfinna sin skatt och återställa ordningen på ön. Storyn är som i alla gamla plattformsspel pliktskyldig efterkonstruerad för att kunna skriva några slappa rader på baksidan av spelkartongen och inte nog med att det inte gör något, så tycker jag att det hör till. Berättelsen är lika simpel och ointressant som den är i Marios alla äventyr, Sonics eller Crash Bandicoots och det passar för egen del alldeles utmärkt.
Upplägget är lika simpelt och lättbegripligt som storyn i sig. Nikoderiko: The Magical World är primärt ett sidoscrollandre 2.5-äventyr i samma stil som Crash Bandicoot 4 där du kutar från vänster i bild åt höger, hoppar över (eller på) fiendemonster, samlar power-ups och landar på små ostadiga plattformar för att i slutet på var fjärde nivå stöta på en slags boss. Precis som i Crash Bandicoot skapar utvecklarna variation genom att kasta in "bonusnivåer" med ett gammaldags 3D-djup där du, precis som Crash, antingen springer in i bilden eller från fienderna med rullande eldklot eller gigantiska mutantpaddor hack i häl. Vi har sett det förut. Det fungerar alltid bra och så även här. Variationen är god och upplägget otroligt bekant.
Spelmekaniken är god, det märks att utvecklarna verkligen förstår vad som gör hoppandet i spel som Crash Bandicoot och Donkey Kong Country roligt och jag gillar hur de tagit det bästa från dessa två spelserier och blandat ihop en riktigt trevlig cocktail, här. Det finns ett inbakat samarbetsläge där du kan hoppa genom hela äventyret med en kompis och om du spelar själv går det att skifta mellan Niko och Luna när du vill. Svårighetsgraden är dessutom väldigt lagom och känns mer balanserad än i exempelvis Crash Bandicoot 4 (som mot slutet irriterade mig bortom all rimlighet) vilket innebär att en nioåring likväl som en 47-åring kan spela och njuta av denna plattformspärla.
Estetiken är bra den med precis som musiken. VEA Games har lånat den grundläggande designen från Crash och kryddat med lekfulla vinjetter och moment från Donkey Kong Country samt Rayman och det fungerar väl, hela spelet igenom. Visst kan jag tycka att Niko och hans världar ser lite väl mycket ut som Crash Bandicoot ibland men som jag inledde texten med är det verkligen inget fel i att norpa från genrens giganter om man gör det på rätt sätt, vilket VEA Games gör. Musiken är dessutom skriven av den gamla Rareware-veteranen David Wise som skrev låtarna till de tre första Donkey Kong Country-spelen och det innebär att vi känner igen oss, även här. Tralligt, mysigt, nostalgiskt och varierat - rakt igenom.
Om jag fick önska så skulle jag vilja att spelkontrollen kändes lite tightare, precis som jag kände när jag spelade Crash Bandicoot 4. Både Niko samt Luna rör sig lite för segt för min smak och deras hoppanimationer är så pass detaljerade att det ibland känns som att de flyter i luften snarare än förhåller sig till riktig tyngdkraft. Detta är dock bara en bagatell i sammanhanget och inget som stör särskilt mycket i ett spel som jag anser hyllar gamla klassiker ur denna specifika genre på bästa tänkbara vis.