Ninety-Nine Nights II

En vis man sa en gång att, "Den vanligaste kritiken mot Ninety-Nine Nights handlar om hur enformigt det är. Det är som att kritisera Nuggets för att bara smaka kyckling." Jag håller med om det , men då måste uppföljaren Ninety-Nine Nights II vara beviset på att det går att äta på tok för mycket Nuggets. Den här gången handlar det dessutom om skämda sådana. För så här i efterhand ligger jag i vad som bara kan beskrivas som en mental magsjuka där jag hostar upp höstens hittills värsta spelupplevelse.

I spelet intar du rollen som den trivsamt macho-bajsnödiga krigaren Galen. Vilket för övrigt är precis vad du måste vara ifall du inte stängt av spelet vid det här laget (ba dum tisch!). Galen befinner sig hur som helst tillsammans med sina två överkompenserande gigantiska köttknivar långt bort i "coola landet" för att besegra en stor ondska. Under din färd med Galen kommer du låsa upp fler spelbara karaktärer, uppgraderar dina förmågor, träffa NPCs med löjligt många vokaler i sina namn och ha riktigt, riktigt tråkigt.

Själva spelets premise går ut på att delta i massiva slag där du slåss mot "ONE MILLION TROOPS! WOW!" Vilket är hype-språk för att du agerar mänsklig skördetröska och grindar ner ett oändligt motstånd med vad för löjligt överdimensionerat vapen som nu står din karaktär bi. Mellan varven samlar du också på dig högvis med färgglada orber som gör att du stundtals kan utbrista "by the power of Grayskull" eller liknande och göra en area-attack för att döda lite fler fiender.

Tänk på det som Dynasty Warriors eller för den delen, det första Ninety-Nine Nights, fast att här har man slängt ut alla strategiska moment och hållit sig till sinneslös button-mashing istället. Vilket känns som en läskig allegori över hur planeringsmötet inför det här spelet måste sett ut. "Ey, grabbar vad sägs som att vi slänger all marknads och planeringsstrategi ut ur fönstret och sniffar lustgas istället." Varpå resten av teamet förmodligen svarade med jubel och hattarna i luften.

Allt detta leder förstås till att Ninety-Nine Nights II blir ett otroligt ytligt spel. Här finns ingen som helst känsla av succession utan spelets nu ännu mer monotona upplägg fyller din bägare redan efter tio minuter. Var efter spelet snarare känns som ett jobb istället för ludologisk underhållning. Striderna börjar och slutar alla i ett långt väderkvarnsviftande med dina vapen där du ser till att hålla strömmen av motståndare någorlunda under kontroll. Även om spelet är bussvårt i vissa stunder så är den största utmaningen egentligen låta bli att nicka till under spelandet.

Fienderna i sig verkar veta att de kom till denna värld som svärdsmat från första början och bryr sig sällan om att ens försöka attackera dig. Oftast väller de fram som myror över slagfältet för att sedan snällt rada upp sig på kö framför dig och invänta döden. Andra stunder kan alla fiender på en gång få totalt rassja och klistrar sig på dig som en hög med blodiglar. Det är nästan så man misstänker att regissören Tak Fuji (nu mera internet kändis) sitter gömd någonstans och fingrar på en av och på-knapp för fiendens artificiella intelligens.

Banor varvas med bossar, som varvas med fler banor och mellan dessa köper du uppgraderingar till dina vapen samtidigt som du övervägar att stänga av spelet. Det senare är förstås att föredra. Det är beklagligt att utvecklarna misslyckats så grovt när de arbetar med ett så beprövat spelformat. Man tycker ju att det borde vara roligt att agera mänsklig skördetröska, men icke. Det är som att de misslyckats med att laga tacos. Enstaka ljuspunkter i designen finns förstås, men möjligheten att göra soldat-shish kebab av sina fiender är en klen tröst med tanke på resten av skiten som vi måste stå ut med.

Rent presentationsmässigt står det inte mycket bättre till. Visserligen är animationer och karaktärsmodeller väldigt detaljerade, men när en ziljard fiendetrupper i symbios rinner fram över slagfältet så begår frame-raten harakiri. Vilket förstås är helt oförlåtligt i ett sånt här spel. Istället för episka blodutgjutelser blir slagen allt som oftast en enda lång pina av stroboskop-aktiga skärm-uppdateringar. Ninety-Ninte Nights II:s estetik är dessutom vedervärdig med överdesignade karaktärer som tycks vara korsbefruktningar av medeltida space marines och blåsknipande anime-goth.

Ljudmässigt är det lite bättre. Mest för att soundtracket är så förglömligt att det inte tillför något. Det finns i ärlighetens namn en del kompetent röstskådespeleri i mellansekvenserna. Synd bara att det otroligt klichétyngda och oinspirerade manuset knäcker deras insatser. Historien i sig är tunnare än rispapper och utgör egentligen bara en utfyllnad av j-J.R.R. Tolkien pastischer till det enformiga kycklingsmakande våldet.

Ninety-Nine Nights II är kort sagt ett spel som lyckas vara sämre än sin föregångare på alla tänkbara punkter. Spelet i sig verkar vara medvetet om det då man även klistrat på en nyhet i form av ett online-läge. Här kan du gå ihop med en kompis och slåss i ännu fler identiska korridorer mot horder av fiender. Online-läget lyckas med mycket lite, förutom att kännas om möjligt ännu mer poänglöst än själva huvudspelet.

Så vad har vi då lärt oss av Ninety-Nine Nights II. Jo, att det finns kul våld och att det finns poänglöst våld. Nintey-Nine Nights II faller in under det senare. Jag skulle inte ens rekommendera det här spelet till hardcore-fans av det första. Gör er själva en tjänst och titta på Konamis E3 2010-presskonferens istället. Jag garanterar att det är mycket roligare.