Ninja Gaiden Sigma 2

Det första Ninja Gaiden till Xbox är ett favoritspel för min del och glädjen var stor när Tecmo senare släppte en ny version till Playstation 3 kallad Ninja Gaiden Sigma. Att uppdatera grafiken från förra generationen och göra något bra av ett så grymt grundmaterial var förmodligen inte direkt utmanande och belönades med betyget 7/10. I fallet Ninja Gaiden II blir det dock svårare, dels är det en konvertering från ett likvärdigt format och dels var spelet inte alls samma omedelbara klassiker som Ninja Gaiden.

Istället handlade det om en kvinnlig (lättklädd, det är ju Team Ninja det här) agent som letar efter ninjan Ryu Hayabusa men kidnappas, vilket leder till en våldsam jakt över hela jordklotet med allt större och vansinnigare demonattacker. Knappast en story som kommer att vinna något litteraturpris, men en fullgod ursäkt att ge sig av och vifta med svärdet och dräpa ninjas och mördarmonster. Vilket i slutändan ju är exakt vad Ninja Gaiden II handlar om.

Men sedan Ninja Gaiden II släpptes förra sommaren har det varit milt sagt turbulenta tider för Tecmo som blivit av med stora delar av sin prestigestudio Team Ninja (inte minst högste chefen och mästarninjan Tomonobu Itagaki) och till råga på allt blivit uppköpta av Koei. Det har lett till att det är till stora delar nytt folk som tagit hand om Ninja Gaiden Sigma 2, vilket märks tydligt redan tidigt från det att man tryckt på Start-knappen och dragit igång Ninja Gaiden Sigma 2.

Av den utlovade grafiska förbättringen tycker jag mig se något bättre detaljrikedom och en lite stabilare bilduppdatering. Så visst är en del saker bättre, men andra är istället sämre. Både kantutjämningen tycks ha tagit stryk så Ninja Gaiden Sigma 2 flimrar mer än förut och det finns även andra missar som att kameran tycks vara sämre denna gång. Vilket känns onödigt, och med ett fullkomligt ursnyggt spel som Uncharted 2 runt hörnet om bara någon vecka känns det grafiska plågsamt utdaterat.

Nåja, det var tyvärr länge sedan man spelade Team Ninja-spel för grafiken, och den fantastiska spelbarheten är lyckligtvis intakt. En knapp för snabba slag och en för hårdare är allt som finns att tillgå, vilket dock räcker mer än väl för avancerade slagkombinationer som kan varieras ordentligt. Det känns alltid som att man har total kontroll på läget och kan hugga precis som man vill. Däremot får man inte hugga av vad man vill.

För att få ner åldergränsen på Ninja Gaiden Sigma 2 har Team Ninja nämligen valt att dra ned på blodet som var så utmärkande för Ninja Gaiden II. Där vartenda slagfält tidigare liknade avfallshögen på Scan, är det nu kliniskt fritt från kroppsdelar. Klyver man ett huvud säger det poff och försvinner i ett moln av blå rök. Samma sak gäller med armar och liknande och det ger upphov till att en del attacker ser ganska märkliga ut där man undrar varför en hel arm magiskt upplöses när man hugger mot en axel och så vidare. Dessutom känns striderna lite tamare utan blodet.

Ninja Gaiden Sigma 2 har dock kompenserats på andra sätt. Det roligaste är att man lagt till möjligheten att spela som Momiji från Ninja Gaiden: Dragon Sword, Ayane från Dead or Alive och Rachel på varsin bana. Att dessa banor är konstruerade efteråt märks på att de är lite kortare än vanligt och att man heller inte kan variera sina vapen något vidare med damerna. De är dock fortfarande välkomna tillskott och skänker variation till spelet i övrigt, i synnerhet ursöta Ayane som är riktigt rolig att spela.

Dessutom har man petat dit det co-op-stöd som det en gång ryktades om att Itagaki hade på gång. Genom att koppla upp sig online kan man spela igenom 30 stycken mindre uppdrag tillsammans med en polare. Även om äventyret är gjort för en spelare, fungerar det fortfarande bra på samma sätt som det gör i de tidigare Halo-spelen trots att det lyser igenom att konceptet bara är tänkt att spelas ensamt.

Team Ninja har även petat i bandesignen som nu är lätt modifierad jämfört mot Ninja Gaiden II. Till både det bättre och det sämre. Bland annat har man lagt in ganska menlösa minibossar som dels inte alls tycks höra till storyn i övrigt och dels inte känns sådär riktigt finslipade som en riktigt bra boss ska göra. Det hade man lika gärna kunnat hoppa över, men vägs mer än väl upp av att vissa frustrerande passager gjorts om samt att det är bättre checkpoints. Svårighetsgraden är också lägre, vilket för många nog trots allt bara är positivt men för mig förtar en stor del av det som ändå är Ninja Gaiden.

Där det första Ninja Gaiden Sigma var en kärleksfull hyllning till Ninja Gaiden Black med bättre grafik, känns Ninja Gaiden Sigma II spretigt. Det är bättre på en del saker, sämre på annat och en del grejer tycks man ha förändrat bara för sakens skull. Ninja Gaiden II fick en svag åtta av Jonas för snart 1½ år sedan, och har tyvärr tappat mycket fräschör sedan dess.

Spelkontrollen i Ninja Gaiden Sigma 2 är fortfarande riktigt bra och att leverera långa dräpar-combos är roligt, men det är bara att konstatera Team Ninjas bäst före-datum har passerats och en höst som denna rekommenderar jag dig att spara pengarna till klart bättre spel som Uncharted 2 eller Assassin's Creed 2 istället.