Nintendo Labo: Variety Kit

TV-spel med kartong-tillbehör. Tänk på den meningen en stund. Det låter verkligen urdumt. TV-spel. Med kartong-tillbehör. Nintendo har tillsynes inga gränser för vad de är beredda att göra för att tvinga oss arma spelare att inte bara sitta ned med en handkontroll i soffan och spela som vi har gjort sedan barnsben. Nintendo vill att vi ska förstå potentialen i spelmediet och även om det bara är för den sakens skulle måste man älska det Japanska familjeföretaget för det. Nintendo Labo Variaty Kit 01 är alltså en ganska generös samling kartonger i olika färger och minispel där en stor del av själva upplevelsen alltså handlar om själva byggandet.

Nintendo Labo är helt klart en produkt som inte är riktad till mig. Jag är en 30-årig långsam gubbpojke som aldrig någonsin har varit intresserad av pyssel eller ens särskilt kreativ på det planet. Hur ska jag tackla att recensera en produkt vars målgrupp är åtminstone 20 år yngre än mig? Jag tog såklart hjälp av resten av familjen, sonen Frank, 6 år och dottern Ellie, 2 år. Jag försökte pedagogiskt förklara för Frank att vi först måste bygga ihop saker i kartong och följa den digitala instruktionsboken för att få allt att funka, hans svar blev: "Okej, om du gör det så går jag ut och hoppar studsmatta." Ellie satt och nickade. Kvar sitter jag alltså med en låda proppad med kartongbitar, en entusiastiskt instruktionsbok och påsar med gummisnoddar.

I kartongen finns det förutom en tjock trave kartong en spelkassett - den innehåller givetvis själva minispelen - men också den digitala instruktionsboken för hur allting ska sättas ihop. Det är en ganska angenäm upplevelse som är tydlig, enkel att navigera via skärmen på själva Switchen och lekfull. Till och med jag, han som inte ens kan bygga Ikea-möbler, har väldigt få problem att knåpa ihop det första projektet, och tur är väl det eftersom den rekommenderade åldern faktiskt är från sex år.

Det första projektet fungerar som en liten introduktion. Ett stycke minibygge. Det är vad som kallas för en RC Car, en insektsliknande liten kartongskapelse där Joy-Con-kontrollerna skjuts in på varsin sida och sedan används vibrationer för att få den att ta sig fram på marken. IR-kameran på det högra styrdonet tillåter dig att se saker i realtid på skärmen på din Switch, om än i ordentligt låg upplösning och bilduppdateringsfrekvens. Efter den första testkörningen ska Frank få testa men innan han hinner säga kartongspel har lillasyster Ellie satt sig ned på bygget och effektivt mosat hoppet för all framtida användning. Frank konstaterar att det inte var värt att lämna studsmattan för det här och piper ut igen.

Det här är onekligen en av de allra största svagheterna med Nintendos satsning. Hållbarheten. Det är trots allt kartong vi har att göra med och är det någonting barn inte är kända för är det just försiktighet, åtminstone inte mina. Blir kartongen böjd på fel ställen kan hela konstruktionen ligga risigt till och även om Nintendo faktiskt erbjuder reservdelar finns det en stor chans att mången kartongbyggen hamnar i soporna ganska snabbt.

Den största behållningen är såklart själva byggnaden eller snarare gemenskapen som tillkommer. Att slå sig ned framför en hög kartongbitar och titta på instruktionsvideon tillsammans och sedan börja vika kartong för glatta livet. Visst, det blir aningen repetitivt en bit in (pianot framförallt) men som en gemensam pysselstund är det helt klart trevligt. Det är slående ingenjörskonst, att se hur platta kartongbitar blir till fungerande styren och fiskespön är en häftig upplevelse som tyvärr hålls tillbaka av rätt platta (rentav tråkiga) minispel.

Förutom förstnämnda RC Car finns "Fishing", "Aquarium", "House", "Circuit", "Stadium", "Toy Piano" och "Studio" att leka runt med. Det är olika typer av minispel men de har en sak gemensamt; det saknar riktigt spelvärde egentligen. Att bygga klart sitt fiskespö och sedan försöka fiska med det är kul, men bara en eller två gånger. Det finns ingen egentlig mening med att återvända, bygg ihop, testa, gå vidare. Repetera. Det är synd, men å andra sidan är det här det första paketet Nintendo släpper och det känns som att framtiden kommer innehålla mer kartong och mer komplicerade projekt.

Inkluderat i själva programvaran finns även avsnitt om varje skapelse där det går att fördjupa sig i hur sakerna fungerar samt att bli inspirerad till vad för kul man kan hitta på om man vill vara kreativ. För det nyfikna barnet finns det alltså massor att hämta och i slutändan är det just där målgruppen finns. Det är lätt för mig att avfärda Nintendo Labo med en fnysning och muttra om att kartongspel är det löjligaste jag har hört i mitt liv men när jag ser Frank djupt nedsjunken i instruktionerna för pianot i flera timmar och sedan stoltheten som lyser om honom när han ber mig att försöka spela något (jag plinkade björnen sover, för det är den enda jag kan) blir det uppenbart att Labo verkligen är en unik och kreativ upplevelse där vi föräldrar kan sitt i baksätet och låta barnen knåpa ihop saker som sedan går att spela.

Labo är en Nintendo-produkt rakt igenom. Har du ungar hemma som gillar att pyssla bör du göra dem och dig själv en tjänst och knåpa ihop lite kartongbyggen tillsammans och se hur de fungerar tillsammans med minispelen, kom bara ihåg att vara försiktig, kartongen är ömtålig.