Svenska
Gamereactor
förhandstittar
Nintendogs

Nintendogs

Nintendos nya DS-höjdare har tagit Japan med storm. I höst ska det släppas här men vi har förstås redan testat.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Jag har skaffat hund. Det är en söt liten Cavalier King Charles Spaniel med svart päls och stora fina ögon. Så nu tillbringar jag dagarna med att gå på promenader, kasta frisbee och plocka upp hundbajs, både det trevliga och det mindre trevliga alltså. Fast hundarna från Nintendogs-kenneln har en stor fördel. När jag tröttnar och vill göra något annat är det bara att trycka på Power-knappen.

HQ

I verkliga livet har jag bara varit hundägare under kortare perioder, någon vecka åt gången, men det är ändå lätt att se hur komplett Nintendos hundsimulator är. Det är lätt att avfärda spelet som en påkostad Tamagotchi och när Famitsu gav spelet en perfekt 40 av 40 hoppade hela spelvärlden till. Men det är faktiskt ett komplett spel i ordets traditionella bemärkelse. Bakom spelets extremt enkla och strömlinjeformade fasad döljer sig en massa siffror och beräkningar värda vilket rollspel som helst, och det finns massvis med mål att sikta på. Nintendogs har tre olika versioner, var och en med fem hundraser. Dessa kommer att vara sex i den amerikanska versionen, anpassade för västerländska rasfavoriter, och jag antar att samma sak kommer att gälla vår version. Genom att spela mot andra spelare kan du ladda ner deras hundraser till din kassett och själv köpa dessa.

Men sånt tjafs känns irrelevant så fort jag knackat på dörren (lysande genomfört med stylusen) och valt ut min favorithund. Jag valde som sagt en King Charles, den enda hundrasen jag haft ordentlig erfarenhet av. Strax dumpas jag i ett tomt vitt rum där min nyinköpta hund ligger och vilar en bit bort. Det finns inga knappar på den nedre skärmen och varken styrkorset eller de vanliga knapparna har någon effekt. Min stelstöpta spelarstil kör fast helt och hållet och jag längtar efter en instruktionsbok, men mitt japanska exemplar är inte till mycket hjälp. Till slut börjar jag fingra på skärmen... och den lilla valpen springer glatt fram till mig och nosar på mina fingrar.

Det är förstås det här som Nintendo hade tänkt sig när de hittade på den annars otympliga och omständliga DS. Inga meningslösa minispel, rattar eller kartor, utan en interaktion som inga andra spel lyckats åstadkomma. Min valp tar på två sekunder steget från att vara en högupplöst Tamagotchi till att vara en alldeles levande varelse, skild från mig av en tunn LCD-skärm. Jag kliar honom på huvudet och han sätter sig ner och sträcker på sig och flämtar belåtet. När jag låter honom vara springer han iväg och leker. När jag kastar in en tennisboll springer han iväg under glada skall och biter tag i den och skakar den fram och tillbaka.

Snart blir det dags att ge valpen ett namn. Med den inbyggda mikrofonen är det lätt - bara att säga namnet upprepade gånger tills den förstår och du formellt får skriva in namnet i loggboken. Därefter kan du både ropa in i maskinen eller knacka på skärmen för att påkalla uppmärksamhet. Samma mönster gäller när du ska börja lära valpen olika trick. Först gör du en gest med stylusen och hoppas att hunden gör det du vill. Lyckas du får du uttala ett kommando, "sitt", "ligg", "vacker tass"... eller precis vad du vill. Röstigenkänningen fungerar utmärkt och ju mer du tränar med hunden desto större chans är det att den lyder, även om du inte kan räkna med perfekt kontroll redan från början.

Detta är en annons:

Att spelet bygger på röstkommandon till minst femtio procent har förstås den bieffekten att du ser ut som en idiot när du spelar. Jag sitter böjd över den lilla maskinen och ropar upprepade gånger: "Sitt! Sitt! Nej, sitt! Sitt! Braaa... vacker tass! Vacker tass! Braaa!". Och så kliar jag frenetiskt skärmen med stylusen. Hela tiden får jag förklara för familj och vänner så att de inte kommer med tvångströjan. Men alla fascineras av den lilla virtuella hunden och vill peta och klappa. För att inte tala om blåsa såpbubblor - ett lysande användningsområde för micken. Valpen hoppar efter bubblorna som vi blåser in på skärmen. Sedan plockar jag fram shampoo-flaskan (med olika shampoo för kort- och långhåriga hundar) och löddrar upp, för att sedan spola bort med ett stylus-styrt munstycke. Interaktion. Sony och deras plastmissfoster Aibo kan gå och lägga sig.

Senare i spelet kan du lära din hund mer komplicerade kommandon och ta den på uppvisningar i dressyr, agility eller frisbee. Det går också att spendera tävlingspengar på nya leksaker eller till och med nya lägenheter att leka i. Bli dressyrmästare och skaffa en lägenhet i rymden, allt är tydligen möjligt om man har en hund och lite tålamod.

Efter att ha spelat några dagar är jag fast, men det återstår att se om Nintendogs håller i längden. Däremot står det helt klart att det är ett unikt spel som inte hade gått att göra någon annanstans. Till skillnad från tio år gamla konverteringar med pålistrade pekfunktioner (Ridge Racer och Super Mario 64) eller spel som hade blivit bättre på Playstation Portable eller konsoler (Castlevania) är det fullständigt anpassat till DS. Det fria upplägget gör det perfekt att plocka fram för att döda några minuter, med att kasta lite frisbee eller gå en promenad och leta presenter. Men allvarligt talat tänker jag inte spela det på några allmänna transporter, åtminstone så länge jag är ensam om att sitta och skrika in i min DS. Så jag hoppas på en Nintendogs-revolution så jag fritt kan rasta min hund precis vart jag vill och testa hundtricket i digital version. Och så hoppas jag att Nintendo behåller det geniala namnet och inte byter till det menlösa Puppy Times.

Nintendogs
Detta är en annons:
Nintendogs
Nintendogs
Nintendogs
Nintendogs
Nintendogs
Nintendogs
Nintendogs
Nintendogs

Relaterade texter



Loading next content