No, I'm not a Human

Papers, Please finns det ju ett spel som heter - en gammal klassiker vid det här laget. Där avgör man som gränsvakt vilka som får passera in till det fiktiva landet Arstotzka. Människor i nöd som flyr undan kriget och du är bödeln som stämplar deras pass med utfallet av deras öde. Papers, Please är inte bara jävligt mörkt och tragiskt utan även ett fantastiskt och stilbildande spel. Så det är ju inte konstigt om det kommer fler spel i samma stuk. Spel som lånar och vänder och vrider och gör sin egen grej av grundmekaniken i Papers, Please. Not Tonight och Strange Horticulture gjorde liknande grejer men frågan är om inte det kommande No, I'm not a Human är det spelet som anammar och utvecklar det Papers, Please gjorde så bra.

Grannen knackar på dörren och berättar att man inte får släppa in någon man inte litar på. Man får heller aldrig säga att man är ensam. Ett ovanligt stort solutbrott har lett till att man inte kan gå ut under dagen då det är alldeles för varmt och om natten vandrar Besökarna runt. Besökarna ser ut som oss andra, men de är farliga och vad du än gör vill du inte släppa in dem i ditt hus. Har du sällskap stannar de utanför, men är du ensam bryter de sig in till varje pris. Du får alltså inte vara ensam - samtidigt som du egentligen inte vill släppa in någon alls. En minst sagt knivig situation.

Men vad gör du när det knackar på dörren varje natt? Vad gör du när ett ensamt barn står ute på altanen och bönar och ber om din hjälp? Ännu en gång är det du som håller främmande människors liv i dina händer - precis som i Papers, Please - men här är döden mer påtaglig och närmre inpå livet. Du vet att de som knackar på din dörr behöver skydd från solen under dagen, så släpper du inte in dem vet du vad som kommer att hända dem.

Varje morgon rapporterar nyheterna om Besökarna. Första dagen förklarar de att Besökarna har väldigt vita, felfria och raka tänder. Nästa dag säger de att de har smuts under naglarna som ett tecken på att de grävt sig upp ur jorden. Varje dag levererar nyheterna ännu ett kännetecken och med dem i bakfickan så måste du förhöra dem du släpper in för att helt kunna eliminera risken att någon av dem är en Besökare.

Vissa av de som knackar på din dörr vill du inte släppa in. Du får helt gå på magkänsla där. Men när det står en mamma med sitt lilla barn utanför dörren med gråten i halsen och förklarar att den lilla pojken är det enda barnet hon har kvar så kan du inte neka dem inträde, det går bara inte. Men sen måste du börja ställa frågor. Du har sex frågor att ställa varje dag. Be dem visa tandraden för dig eller händerna. Problemet är ju att även vanliga människor kan ha blekta, perfekta tänder och skitiga naglar. När bestämmer du dig för att trycka av? När går förlorar personen du har valt att ge trygghet inne hos dig mänskligheten? Vem av dem är Besökare? Är ingen av dem det?

Alla dessa frågor leder till att ångesten tätnar. Vad är rätt och vad är fel? Vem är du att bestämma över andra människors liv? När du väl väljer att trycka av och låta ett skott i pannan avliva en person du misstänker vara en Besökare får du inte veta om du gjorde rätt eller om du helt enkelt berövade livet från en oskyldig människa. Det är där som No, I'm not a Human glänser. Så många moraliska dilemman och inget facit. Det är bara att svälja vetskapen om att det du precis har gjort kan ha varit fel, men samtidigt hoppas att dina vibbar och de tecken du såg guidade åt rätt håll.

No, I'm not human släpps någon gång i höst och jag ser verkligen fram emot att få ta del av hela historien. Det är inget spel man mår bra av - allt från design till musik och story är ångestdrypande och becksvart. Men såna upplevelser behövs också. Spelmediet mår som bäst när det leker med ditt samvete och dina känslor. No, I'm not human har sannerligen bestämt sig för att inte sprida några positiva vibbar utan det är död, misär, rädsla och ångest som är ledorden. Känner du att du behöver må lite sämre så rekommenderar jag verkligen att du laddar ner demot på Steam i väntan på att fullversionen släpps.