Nobody Wants to Die

Året är 2329 och New York präglas av en sällsynt brutal seriemördare som specifikt dödar stadens mäktigaste personer. Fallet, som initialt ser ut som en enskild incident men relativt snabbt visar sig vara något klart större, är ett frilansgig som detektiv James Karra accepterar. Under sin resa genom en mörker och dystopisk framtidsbild snubblar över konspirationer och komplotter som för tankarna till gamla skolans peka-och-klicka-äventyr från Sierra.

Nobody Wants to Die är ett indieprojekt utvecklat av polska Critical Hit Games och det enklaste sättet att beskriva det på är just som ett modernt, urläckert peka-och-klicka-äventyr. Nobody Wants to Die är linjärt, det är inte superlångt och heller inte fyllt till brädden av rollspelselement eller sätt som spelaren kan påverka storyn på. Det är en filmisk historia där mängden interaktivitet begränsats till favör för det visuella och för att på bästa sätt vässa berättandet, vilket i det här fallet verkligen fungerar.

Jag har vid flera tillfällen sett hur det här spelet av diverse kollegor beskrivits som "cyberpunk", vilket inte stämmer. Konceptuellt märks det tydligt redan från start att utvecklarna hämtat mer än lovligt med inspiration från framförallt Raymond Chandlers samlade verk. Det finns delar här är av Den stora sömnen likväl som från Kvinnan i sjön. Jag hittar fragment från Långt farväl och från Farväl, min älskling och rent designmässigt finns det snudd-på ingenting här som bör sorteras som "cyberpunk". Istället är det neo-noir det handlar om, här. I kombination med art deco-tendenser som för tankarna till Bioshock. Critical Hit Games har mixat de mörkaste bitarna av Ken Levines actionklassiker med Chandler, Blade Runner samt Altered Carbon, som jag misstänker stått mall för stora delar av hur framtidens 30-tals-doftande New York-setting ser ut, här.

I slutändan är Nobody Wants to Die alldeles utsökt. Ett av årets hittills snyggaste spel både sett till det estetiska samt det rent tekniska och som grafikdåre har jag verkligen njutit av de breda penseldragen likväl som all fingertoppskänsla som går att urskilja när det gäller renodlade designdetaljer. Detta är en produkt som fötts av och ur passionerade spelares innersta drömmar och ambitioner snarare än något som ett styrelserum röstat fram via diverse fokustester. Det är också tydligt att utvecklarna verkligen älskar gamla klassiker såsom Blade Runner: The Game (1997, Sierra), Sanitarium (1998) samt Beneath a Steel Sky (1994) och har gjort sitt yttersta för att behålla känslan av dessa fantastiska äventyr men samtidigt försöka förnya och modernisera spelbarheten en smula, på rätt sätt. Jag har verkligen noll bekymmer med att det här spelet är linjärt. Jag har verkligen noll bekymmer med att jag inte kan göra 100 olika val och framkalla 100 olika slut på berättelsen, istället uppskattar jag att bli medtagen av berättandet och förtrollad av atmosfären, estetiken och den välskrivna deckarhistorien.

I rollen som James Karra (och med assistans av hans kollega Sara Kai) kommer du att leta reda på diverseledtrådar, undersöka brottsplatser och manipulera tiden för att försöka ta reda på vad som skett och vem som utfört diverse dåd, sagt vissa saker och till vem. Om du inte har tålamodet som krävs för ett peka-och-klicka-äventyr och inte uppskattar linjära äventyr är detta absolut inget för dig, men om du vill ha ett superatmosfäriskt och stämningsfyllt detektiväventyr som känns lika somrigt som ursnyggt, kunde jag nog inte riktigt rekommendera Nobody Wants to Die mer än vad jag härmed gör.