Nosferatu - Wrath of Malachi

I Nosferatu så spelar du killen vars syster ska giftas bort till en mystiskt greve från transylvanien. Bröllopet är precis i faggorna och hela familjen har rest i förväg till de Rumänska bergen. När du kommer dit en dag senare kan du inte hjälpa att börja ana oråd.
Hela slottet är givetvis helt besudlat med vampyrer och andra avgrundsvarelser och av din familj finns inte ett spår. Det är upp till dig att hitta på din familj och rädda dem från dödens dreglande käftar. Till din hjälp har du diverse klassiska vampyrdödarprylar. Inventarielistan är full av krucifix, träpålar och flintlåspistoler. Slottet Malachi slumpas fram varje gång du startar ett nytt spel. Ett smart sätt att öka spelets livslängd som också skapar problem. Det blir ju på samma gång svårt för utvecklarna att styra historien och man kan lätt känna att man mer på måfå springer omkring i slottet och hackar vampyrer. Spelet verkar nästan som om det har ett par år på nacken. Grafiken är förlegad och känslan i kontrollen när man slåss mot fiender är närmast obefintlig. Nosferatus största och kanske enda behållning är musiken. Ljudet är verkligen suggestivt och man har kopplat händelsen i spelet med volymen och typen av musik. Man hoppar verkligen till i stolen när det kommer fulingar från alla håll. Inte för att polygonvampyrerna ser så särdeles farliga ut, men för musiken.

Ett svenskt spel är alltid intressant att testa. Det är kul att se hur vi ligger till mot de utländska konkurrenterna och hur det ligger till med bredden i de svenska utvecklarleden. Som PC-spelare har man inte heller fått ta del av den senaste skräckinvasionen som drabbat konsollerna. Så, en svensk vampyrrysare borde sitta perfekt? Nja, kanske man borde säga. Nosferatu - Wrath of Malachi känns inte riktigt modernt. Det är lite som när något skivbolag hittat en "glömd" inspelning från någon, sedan länge bortgången artist. Det har ett visst kuriosavärde, men riktigt bra är det inte.