Octopath Traveler 0

Jag ska börja med en bekännelse: jag har inte spelat de två tidigare delarna i den här serien. Varför då kan man fråga sig? Jag älskar ju turbaserade japanska rollspel av den gamla skolan där de nio första Final Fantasy med framförallt VI, VII och IX i spetsen står sig som mina personliga favoriter. Därefter har jag i princip uteslutande spelat om nyutgåvor, remasters och remakes av denna serie till allt från NDS, PSP, 3DS till PS5 då jag tappat hoppet om riktningen som anammades efter X. Men nog om den serien, den är dock värd att nämnas här då Octopath Traveler 0 skänker mig ungefär samma känsla som Hironobu Sakaguchis fantastiska följetong.

Anledningen till att jag inte kastade mig huvudstupa in i det första Octopath Traveler berodde där och då helt enkelt på en lite snurrig exklusivitetshistoria där jag saknade hårdvaran och tiden rann iväg till förmån för annat. Idag kan de däremot upplevas på samtliga format där det är hög tid för mig att även ge de två första en välförtjänt chans i denna helt fristående trilogi av det mer klassiskt skurna snittet. Octopath Traveler 0 har avnjutits på Switch 2 och det ger mersmak - då det här är precis min typ av upplägg och berättelse.

En stor men markant skillnad denna gång är att vi tillåts skapa vår egen protagonist i en mindre men fullt tillräcklig editor, där tidigare spel stått för fördefinierade karaktärer med olika utgångspunkter på världskartan. Denna gång har det istället lagts ett större fokus på en mer personlig upplevelse och resa genom landet Orsterra där historien utspelar sig, något som återspeglas i de många system och riktningar man kan skräddarsy sin kämpe med i form av Jobb-klasser, förmågor och attacker - men också din egen nivå av inflytande över kommande interaktioner med karaktärer utmed vägen. Även berättelsen tillåter ett mått av personlig preferens där den övergripande handlingen efter prologen öppnar upp i tre större huvudsakliga riktningar man kan följa, men även hoppa emellan för variation där inte minst intressanta möten och god variation i miljöer hägrar.

Historien här tar sin början i det gemytliga samhället Wishvale, den årliga festivalen som ska skänka bra skörd, lycka och välgång stundar där en traditionell och helig eld ska tändas. Din barndomsvän Stia har fullt upp med dekorationer; föräldralösa Phenn du betraktar som en bror - numera ansluten till stadens vaktstyrka där din far är kapten, gör sitt bästa för att hålla staden säker. I kontrast till festligheterna i bakgrunden planerar istället en trio av giriga tyranner ett överfall av staden, där en helig ring sägs finnas gömd - något som snart mynnar ut i ödeläggelse och tragedi där byn bränns ned, jämnas med marken och långt ifrån alla klarar sig helskinnade. Spelaren och Stia lyckas fly till en hydda, ligger lågt och bidar sin tid...

Efter prologen ställs man inför ett antal val, där jobbklass är ett av dem, och inom genren trogen finns här allt vi förväntar oss såsom Warrior, Thief och Scholar vars primära användningsområden handlar om fysisk råstyrka och högre hälsa, snabba attacker med möjligheten att kunna stjäla och lite mer sköra magiker som nyttjar elementen. Övriga fem klasser av totalt åtta är mer hybrider som mixar offensiv med defensiv och olika strategiska förmågor som kan dela ut buffs och debuffs, varvat med mer unika egenskaper. Senare i spelet tillåts man däremot att välja fritt mellan samtliga och levla inom respektive, samt kombinera aspekter av dem sinsemellan för ännu mer variation och möjligheter.

Synonymt med dem är att de alla slåss med två olika vapenkategorier som går att växla mellan i realtid i strid; där en Hunter exempelvis använder både pilbåge och yxa. Ett smart system för att låsa upp nya förmågor i den ordning man själv önskar finns även här, där kravet för nästkommande upplåsning successivt kräver mer poäng. Det här är ett lysande koncept där jag som spelare inte är låst till ett ramverk utan avancerar hela tiden inom det jag faktiskt vill, och kan överväga var jag spenderar mina hårt intjänade erfarenhetspoäng. Likaså tillkommer attacker och förmågor i form av föremål jag kan utrusta karaktärerna med på samma sätt som en rustning, hjälm eller ring - vilket skänker ännu fler alternativ till en redan modulär och fri spelstil.

Efter att ha bestämt klass återvänder spelaren och Stia till återstoden av de spillror som utgör Wishvale, här ställs man inför ännu ett val där de tre antagonisterna som låg bakom anfallet personifierar och återspeglar ett övergripande moraliskt inflytande för hur världen fungerar i stort. Systemet kallas "Path Actions" och är indelat i tre områden: Wealth, Power och Fame. Beroende på vilken av dessa tre man väljer tillkommer en boost inom området, vilket påverkar ens chanser och förmåga inom framtida interaktioner med bybor och karaktärer utmed vägen. Samtliga "Path Actions" levlas med tiden - dels genom berättelsen, men även genom gärningar, val, sidouppdrag, vilka man knyter band med och mycket annat. Beroende på nivå inom dessa områden har man större eller mindre chans räknat i procent att lyckas i sina interaktioner med NPC:s. Kanske vill du pruta ned och köpa ett unikt föremål de har i sin ägo (Wealth), utmana dem i duell om ett nytt vapen (Power) eller helt enkelt charma och övertala dem (Fame) om att du verkligen behöver de där hälsoföremålen som så ofta går åt i strid. Det här gör att varje interaktion med en NPC blir till ett intressant möte som genererar konkreta föremål utöver lore och information - där många även går att rekrytera för att hjälpa till med återuppbyggnaden av Wishvale.

Återuppbyggnaden av byn är en central del av äventyret där staden successivt växer till en självförsörjande hembas. För att åstadkomma detta krävs råvaror, resurser och manskap. Timmer, sten, metal, tyg och frön är sådant som kan samlas i miljön eller inhandlas i andra byar, eller som belöning efter en klassisk "random encounter". Karaktärer och manskap värvar man genom övertalning genom de många städer och byar man passerar, där olika förvärv har olika kompetenser inom värdshus, butiker, jordbruk med mera. Att återuppbygga sin hemstad, placera ut hus och dekorera är ett sällsamt inslag som inte bara är avkopplande att pilla med som ett sorts minispel i sig, det ger också en känsla av pånyttfödelse där man sätter sin egen prägel på hur den ska utformas samt vilka framtida belöningar man vill att den ska generera. Det är tillräckligt enkelt och avskalat för att inte stjäla din tid - om du likt mig egentligen ogillar att bygga baser eller syssla med den typen av management. Man väljer själv hur estetiskt piffigt eller radhus-effektivt det ska se ut i slutändan.

Men vi ska naturligtvis även sätta efter de som låg bakom allt elände. Den giriga häxan Herminia hägrar i den depraverade staden Valore, den korrupta militärledaren Tytos regerar och styr över Emberglow med järnhand - och den sista herren, Auguste, med sin lågmälda och obehagliga stämma är en sadistiskt lagd teaterdramatiker som huserar i Theatropolis. De symboliserar alla korruption och ondska i olika skepnader där rikedom, makt och berömmelse stigit dem åt huvudet. Tre huvudsakliga stigar genom historien där man när som helst kan vandra den ena, den andra eller hoppa mellan dem beroende på vart man styr sina steg på världskartan.

Just Auguste gjorde avtryck på mig under prologen och jag valde därför att gå det spåret inledningsvis, där jag nyss beskrev honom som sadistiskt lagd. En mer korrekt benämning är kanske empatilös fullblodspsykopat då jag stundtals häpnar över vad som sägs och utspelas under dennes kapitel - där Augustes illdåd ligger till grund för och agerar inspirationskälla till de teaterföreställningar han är känd för och som hänför alla som bevittnar dem. Det är stundtals på en nivå som hämtad ur en seriemördares memoarer vilket är ovanligt att se i ett japanskt rollspel av den här typen - utan att avslöja för mycket. Skurkarna är intressanta, välskrivna, unika och ordentligt fördärvade.

Det rör sig precis som de tidigare spelen i serien om turbaserade strider vilket innebär ett sansat tempo med mer eftertanke. Nytt för denna gången är att man kan ha upp till åtta karaktärer i sitt party fördelade över ett främre och ett bakre led. Det främre ledet strider och det bakre står i standby redo att byta av den karaktär som står framför, något som genererar otaliga strategiska kombinationer. Det bakre ledet regenererar även liv och spelets motsvarighet till "mana" här kallad SP. Break & Boost-systemet som etablerats inom Octopath Traveler finns naturligtvis här också, vilket i stort handlar om att bryta ned motståndets sköld med en skadetyp som denne är mest mottaglig för vilket så småningom sätter dem ur spel och öppna för mer skada. För varje "drag" genereras även BP (Boost Points) som nyttjas tillsammans med valfri attack för att släppa lös flera upprepade slag i följd eller mer uppgraderade attacker. Utöver detta tillkommer även Ultimate Techniques som är nytt för denna utgåva - vilket är vräkiga urladdningar som även de kan boostas i flera nivåer och påminner delvis om "summons" från Final Fantasy.

Stridssystemet kan upplevas lite avskalat till en början men blir betydligt mer dynamiskt, varierat och levande ju fler karaktärer man rekryterat och attacker man anskaffat sig. Addera positiva och negativa statusförändringar som hör den här genren till, samt fiender som kan påverka båda leden samtidigt eller switcha karaktärer åt dig så blir det snart riktigt hektiskt och på intet sätt ett självspelande piano. Jag skulle däremot gärna ha sett lite mer animerade fiender, då de kan te sig en aning statiska emellanåt.

Det rör sig om en semi-öppen struktur spelet igenom, där vissa områden är avstängda till senare - andra kräver högre level för att kunna ta sig an framgångsrikt. Miljöerna är varierade med allt från trolska skogar, frusna bergstoppar, soldränkta stränder till nedgångna spökstäder och flådiga sagoborgar. Lägg därtill otaliga mindre isolerade "dungeons" som ofta inkvarterar en boss som vaktar något av högre värde. Miljöerna är levande sett till detaljarbete och mestadels vackra i det medvetet retrodoftande HD2D vi kommit att förvänta oss med avancerad ljussättning, reflektioner, skärpedjup och partikeleffekter paketerat via Unreal Engine. Det finns dock en del texturer som ser märkligt lågupplösta ut och sticker i ögonen, om detta är en bugg eller ett resultat av att Switch 2 inte mäktar med låter jag dock vara osagt - eller om det beror på faktumet att det är en uppskalad, utökad och hårt modifierad mobiltitel i grunden.

Det ser betydligt bättre ut i rörelse än i stillbildsformat, där framförallt HDR skapar mer levande kontrast och färg. Bilduppdateringen är stabil och bra, även om mer avancerade miljöer kan rycka lite emellanåt, men aldrig till den grad att det påverkar nämnvärt. Jag hade däremot sett lite större miljöer och mindre av de snitslade och trånga passagerna, där det senare utgör merparten av spelet. Det finns mycket att upptäcka och sidequests att ta sig an, som ofta leder till nya bekantskaper som ansluter till din tropp av karaktärer som är över 30 till antalet. Det är ett stort spel sett till innehåll och omfattning, räkna med bortåt 100 timmar för att vrida ur det till sista droppen. Musiken är välkomponerad med svepande stråkar och smäktande pianon - precis som det ska vara. Röstskådespeleriet är även det på en hög nivå där jag spelade med engelska röster, men japanska finns naturligtvis för de som föredrar detta.

Octopath Traveler 0 har genomtänkta jobb- och stridssystem, välskrivna karaktärer, den där sagolika och "klassiska" berättelsen jag saknat de senaste 10+ åren. Path Actions med Power, Wealth och Fame är ett system som gör alla interaktioner till belöningar, det är retro och modernt på samma gång och tänder glöden för genren vare sig du är gammal i gemet eller har betraktat dess kärna på håll och inte vågat ta steget. Octopath Traveler 0 är lika delar Final Fantasy från förr som det vässar och skruvar till ett bekant koncept med nymodigheter - det här är new old-school på helt rätt sätt.