Svenska
Gamereactor
recensioner
Okamiden

Okamiden

Det är vargens år i år. Denna gång skickar solgudinnan sin son för att rensa ut ondskan. Love har sprungit Japan runt i vargpäls

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag kan inte recensera Okamiden utan att passa på att smyga in en liten hyllning till originalet. Okami släpptes till Playstation 2 för några år sedan och det smekte mig medhårs på alla sätt. Vackra miljöer, stämningsfull musik och ett överraskande bra Zelda-liknade upplägg byggde upp ett av 2007 års absolut bästa spel. Viktigast av allt var estetiken. Okami var bländande vackert. Penselstreck byggde upp miljöer sköna som tavlor och var man än satte tassarna så slog blommor ut i tusentals färger. Okami är tillsammans med Odin Sphere och Shadow of the Colossus det snyggaste man kan uppleva på Playstation 2.

Dessvärre hade Okami en annan sak gemensamt med Shadow of the Colossus. De två spelen släpptes relativt sent till Playstation 2 och pressade skiten ur den redan då gamla hårdvaran. Maskinen hackade fram taskig bilduppdatering när för mycket hände på en gång och ibland försvann flytet. Redan när jag spelade Shadow och Okami första gången började jag sukta efter remakes och jag sörjde lite att Clover Studios och Team Ico inte valt att vänta in Playstation 3 för ett mer stabilt resultat. Men nog om det förflutna. Snart får jag faktiskt min efterlängtade remake till Shadow of the Colossus. Och istället för ett Okami HD så får jag Okamiden.

Nästan ett år har gått och solgudinnan som uppträder i vargform har hunnit yngla av sig. Avkomman är en liten valp, vit som sin mor och med liknande förmågor. Världen som ska räddas är fortfarande forntida Japan och stämningen är förtvivlad. Det är naturligtvis de där rackarns demonerna som är tillbaka. Och med deras återkomst har landet blivit förgiftat, mörkt och anmärkningsvärt lila.

Med en gudomlig pensel ska omgivningarna rensas från allt ont. Döda träd grönskar när penseln snuddar dem och med en cirkelformad rörelse renas förhäxade områden. När solen dyker upp, mörkret försvinner och en våg av vackra blad sveper över landet dyker en löjligt tillfredställande känsla upp i magen. Precis som år 2007.

Detta är en annons:

Målandet känns naturligare på Nintendo DS än vad det gjorde med en dualshock i handen. När som helst fryser jag slagfältet och förvandlar striden till en tavla. Genom att rita bomber och svärdshugg tvingar jag fienden på knän. Striderna är förenklade jämfört med originalets. Ändå blir de sällan långtråkiga. En attackknapp och en defensiv rörelse i kombination med penseln räcker för att hålla våldsamheterna intressanta.

Dessutom finns det alltid olika strategier för att spöa olika typer av demoner. Att hålla sig borta från simpelt knapphamrande blir ännu viktigare i möten med de skönt designade bossarna. Min självklara favorit förblir en piprökande demonhäxan med gigantiska köttyxor. Fisken med storhetsvansinne kommer på en tajt andraplats.

Även världen är förenklad. Kamerafunktionen är småkrånglig men som tur är behöver man sällan använda den eftersom kameran automatiskt centrerar på intressepunkter. Valpen Chibiterasu utforskar glatt omgivningarna. Trots att han vandrar på jorden som solgudinnans enda son behöver han ofta hjälp. Vem som för tillfället har förmånen att rida vit varg växlar spelet igenom men räkna med att dras med en del osnutna ungar.

Tillsammans infiltrerar vi monstertät mark. Det krävs mod för att våga tassa in på ställen som demonernas marknad. Där trängs brinnande vålnader från köpmän som blivit mördade av otillfredsställda kunder. På demonmarknaden tvingas de sälja kroppsdelar till hungriga monster i evighet. Eller tills vi kommer dit med vår renande pensel.

Detta är en annons:

Okamis starkaste kort var onekligen dess bländande vackra yta. Okamiden följer samma sorts estetik, men misslyckas på de flesta punkter. Två små DS-skärmar och en föråldrad hårdvara är inte tillräckligt för att kunna förmedla det originalet lyckades med. Den övergripande känslan finns där. Men när spelet zoomar in på något extra lågupplöst blir jag paranoid och kollar bakom ryggen om det eventuellt skulle sitta en PC-nörd där och hånflina. Historien återupprepar sig. Jag hamnar faktiskt i samma känsla som när jag spelade Okami. Varför kunde de inte väntat och gjort en version till hårdvaran som ligger och väntar runt hörnet? Okamiden hade kunnat blomma ut rejält till en kraftigare maskin med 3D-effekter.

Trots att det estetiska lämnar en del övrigt att önska levererar Okamiden på många andra punkter. Upptäckarlustan finns där. Nya förmågor öppnar nya områden och japanerna är slarviga nog att tappa bort saker som en liten vit varg kan tänkas vara sugen på att leta upp. Dessutom är miljöerna varierade och pusslen lagom utmanande. Jag trivs på Japans solgassande stränder, vidsträckta fält och mystiska skogar. Även denna gång ligger paralleller till Zelda-serien närmast till hands. Okamiden är ett välgjort äventyr och en utmärkt resekamrat på bussen. Och då kanske inte några pixliga blommor är hela världen.

Okamiden
Okamiden
Okamiden
Okamiden
Okamiden
Okamiden
Okamiden
Okamiden
Okamiden
Okamiden
Okamiden
Okamiden
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Bra pussel, fantasifulla fiender, mysiga miljöer, trevliga strider
-
Ganska fult på sina ställen
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

OkamidenScore

Okamiden

RECENSION. Skrivet av Love Bolin

Det är vargens år i år. Denna gång skickar solgudinnan sin son för att rensa ut ondskan. Love har sprungit Japan runt i vargpäls



Loading next content