Once Upon a Katamari

Vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram, ta mig ställen bara drömmar kan, en ängel från himlen ja det undrar man. Frondas hitlåt från mitten på 00-talet ringer i öronen när jag startar upp den senaste installationen av den drygt 20 år gamla Katamari-serien, Once Upon a Katamari, om den lille prinsen som likt en gullig Sisyfos rullar runt med sin klibbiga boll för att återställa ordning på jorden och vinna sin far King of All Cosmos gunst, och när jag i slutet av första banan når just den storleken som gör att min boll kan suga upp precis allt omkring mig - då känner jag mig precis så ostoppbar som Fronda sjunger.

På tal om den förlovade tiden där på mitten av 00-talet; inte mycket har hänt sedan dess. Tydligen. Med hjälp av handkontrollens båda spakar (som på en radiobil) knuffar den lille prinsen fortfarande runt på sin boll i miljöer för att "städa upp" saker. En man behöver snabbt hjälp att röja upp innan en tebjudning, en ökenstad behöver assistans med de otaliga marktumlarna och guldgrävare vill ha hjälp att samla upp alla ädelstenar på marken. Inget är för stort eller litet för prinsen, och det börjar alltid på samma sätt. Endast småsaker fäster på bollens yta, men snart har den vuxit sig så stor att nästa storlek på objekt är redo att inlemmas i bollens mischmasch, och så vidare tills hela bilar, bussar, dinosaurier och höghus följer med. Utmaningen består alltjämt i att veta vilka objekt som är redo att plockas upp och vilken väg som är snabbast till dessa.

Prinsen och den flamboyanta kungen (med världens största rumphaka) bjuder emellertid på ett par nyheter denna gång. Gömda på banorna finns numera kungakronor med attribut att utrusta den lille prinsen med. Vad sägs om en söt scarf, ett giraffhuvud eller en cowboy-hatt? Prinsens 68 kusiner finns också utplacerade någonstans i världarna, redo att växlas till om du mot förmodan skulle tröttna på att titta på världens sötaste, gröna cylinderhuvud. Rent spelmässigt finns det olika engångs-förmågor att plocka upp, vilka med sina funktioner helt kan vända en runda och vid rätt tillfälle skapa välbehövligt momentum. De är lika självförklarande enkla som trevliga tillskott. Magneten samlar in bråte på avstånd, klockan stannar tiden så att kattskrället och fåglarna fryser till is och raketen skjuter fram prinsen i ilfart över banan.

Ingen av nyheterna förändrar dock konceptet i grunden. Inte det allra minsta. Hade någon sagt till mig att detta var en tidigare installation i serien, kanske rentav debuten, hade jag inte tvivlat en sekund. Grafiskt har tiden nämligen stått fullkomligt still, men tur är då att designen dryper av så mycket charm och komik att det inte gör ett skvatt. Det är hejdlöst dissonant och crazy japansk gameshow-tänk över paletten, objekten och diorama-miljöerna och det funkar så väl just för att allt, allt, allt sticker i ögonen på en. Ovanpå det spelas upptempo-beats som stressar och manar mig framåt precis så mycket att jag alltid står med ena foten i den meditativt kosmiska monotonin och den andra i tävlandets kaotiska härad.

För det handlar också om höga poäng. High scores. Även om King of All Cosmos inte är sen att poängtera hur "maintaining a cool aesthetic is a must", så ställs prinsen inte sällan också inför riktigt kniviga utmaningar. Det ska gå fort att bli stor, bara vissa saker får rullas över, och så vidare. Varianter på temat "rulla boll", det vill säga, och svårighetsgraden är välkalibrerad med slagsida åt det svårare hållet. Skulle man tycka att spelet bjuder på för lite utmaning kan man dock rulla boll i multiplayer nu också. För egen del går charmen med konceptet lite förlorad när det står hetsig tävling på agendan, men läget är rätt nervigt och roar säkert den som är ute efter att dänga småprinsar online.

Behållningen består främst i att upptäcka vilka nya, galna banor som står att finna runt hörnet bakom nästa utmaning, lyssna på musiken, lyssna på kungens komiskt spirituella lovord och, såklart, att bara få se och känna bollen växa och gro under den begränsade tid som en bana pågår. Samma som i tidigare spel, det vill säga, och det tröttnar jag aldrig på. Som titeln antyder handlar det denna gång om att rulla runt i historiska miljöer så som dinosaurieparker, medeltida borgar, piratskepp, en istid och det historiska japan, men temat gör egentligen varken till eller från och bryts även konsekvent av med "vanliga" banor. Oavsett är Katamari Damacy ett sådant briljant koncept att det inte gör något att varje nytt spel i följetången mest känns som ett nytt avsnitt av en sedan länge nedlagd serie man älskar förbehållslöst. Så likt är det tidigare delar, som om det bara gått ett par veckor sedan debutspelet 2004. Och ibland vill man faktiskt inget hellre.