One Piece: Grand Adventure

Alla och envar vet att det görs på tok för få piratspel. Varför porträtterar man inte oftare arga sjömän i lustiga hattar som slår på varandra med svärd? Anledningen till bristen på bra piratspel är en av de där eviga gåtorna som håller mig vaken om nätterna.

Det är dags att leka gummipirat på Playstation 2. One Piece är ett slagsmålsspel där man som ung sjökapten med gummikropp seglar på haven i jakt på nya utmaningar. Spelet är baserat på serietidningen med samma namn. Den har jag tyvärr aldrig läst, men trycka på knappar kan jag.

Om du spelat Powerstone till Dreamcast så vet du vad som väntar. Frenetiskt tempo, stora banor och mängder med vapen att plocka upp. Banorna är inte statiska och påverkar ibland utgången av striderna. Ofta får man akta sig för att ramla av båten och ibland sköljer stora vågor över kombattanterna.

Efter att planlöst men framgångsrikt ha pumpat på knapparna i en timme får jag plötsligt en ingivelse. Kanske att det finns ett djup i stridssystemet. Jag bestämmer mig för att försöka spela med lite mer stil. Mycket riktigt, snabbt hittar jag lite kombinationer och specialattacker att fördjupa mig i. En ovan spelare kan snabbt sätta sig in i spelet, samtidigt som det finns lite mer att hämta för den som vill utforska en smula. Med betoning på en smula. One Piece försöker aldrig utmana de mer tekniska Virtua Fighter eller Tekken. Det är ett utpräglat party-slagsmålsspel som snurrar, men med ett utarbetat enspelarläge.

Resan över havet spenderas sökande efter medlemmar till min besättning. Bästa sättet att skaffa vänner är att spöa upp de man möter på haven så att de underlägset ansluter sig. Jag kallar det hård kärlek och behandlar alla lika, vänner som fiender. Det finns egentligen inget djup vare sig i berättandet eller i spelarens möjligheter till att utforska, men personligen gillar jag upplägget. En ramhistoria brukar sporra mig till att ta ett par matcher till.

Det finns många små förändringar jag skulle vilja göra för att spelet skulle bli mer njutbart. Matcherna till exempel är över väldigt snabbt. Ofta hinner man inte ta in miljöerna och motståndarna innan bataljen är över och det är dags att vända skutan annorstädes. Motståndarna är ibland helt sanslöst korkade. Det blir extra tydligt när man undviker dem och försöker hålla sig borta. Då kan de tillbringa en halv rond med att stå och hoppa mot en vägg. Något jag är relativt säker på att riktiga pirater mycket sällan sysslar med.

När historien är färdigberättad och jag bjuder in en vän för att testa några traditionella bataljer man mot man märker jag att det känns lite tunt. Spelet stoltserar med massor av karaktärer och har ett bra urval av olika spel-lägen att välja mellan. Det är kul att slåss och karaktärerna är charmiga och varierande. Trots allt detta finns det ingen egentlig dragningskraft som får mig att vilja återvända till spelet för en runda till. Alternativen som finns är bättre och spelet får mig bara att vilja dra fram min gamla Dreamcast ur garderoben och köra igång en runda Powerstone.