Onimusha 2: Samurai's Destiny Remaster

Medan andra har tjatat om Bloodborne, F-Zero, Half-Life och Hollow Knight: Silksong varenda gång det är dags för spelevent, har jag istället hållit tummarna för ett livstecken från Onimusha. Det var något med framför allt de två första spelen som klickade så oerhört väl för mig för knappt 25 år sedan att jag inte riktigt kunnat glömma dem.

Men det har tyvärr Capcom gjort. Men under The Game Awards I December hände det till slut, Onimusha: Way of the Sword utannonserades. Kanske för att påminna alla om serien och göra varumärket relevant igen, utannonserades även en remaster av 2002 års Onimusha 2: Samurai's Destiny, och under den senaste veckan har jag haft förmånen att få spela igenom äventyret.

Denna remaster ligger oerhört nära originalet, och det finns inget nytt innehåll att tala om utöver lite fanservice i menyerna bestående av en massa konceptbilder, möjlighet att lyssna igenom musiken och spela ett antal minispel. Capcom har dock ändrat lite i spelkontrollen som att du nu kan byta vapen snabbare och om jag inte blivit väldigt mycket skickligare gamer under de två decennier som gått sedan jag spelade det sist - så tror jag också svårighetsgraden skruvats ner något. Det har dock kompenserat med ett extra jävligt läge kallat Hell, vilket jag inte tänker befatta mig med.

Om du inte spelat Onimusha tidigare, så är det ett slags felande länk mellan gamla Resident Evil-spel och Ninja Gaiden. Capcom använder här sina statiska bakgrunder och kameravinklar till att berätta en ultrajapansk historia istället för att överleva Raccoon City, och du slipper även navigera med frambenet som Chris Redfield och Jill Valentine gjorde, och de styltiga striderna saknas helt. Istället får du ett riktigt följsamt stridssystem till ditt förfogande där du kan ta dig an större mängder fiender samtidigt.

I stora drag har du närstridsvapen (varianter av svärd, spjut och liknande) och avståndsvapen (exempelvis pil och båge samt gevär) till ditt förfogande, medan vilka du mejar ner fiender på löpande band. För att skapa lite speldjup finns dock även specialförmågor att ta till, vilka dock kostar olika typer av magipoäng för att hindra missbruk. Dessa är i synnerhet matnyttiga mot bossar och består av egenskapen som att få en motståndare att stå still, samt aktivera en superförmåga som gör att du för en kort stund kan dela ut massor av stryk utan att själv ta skada.

Den stora twisten hittar vi dock i ett riktigt spännande kontringsläge. Istället för att försöka tajma med en blockknapp, är anfall bästa försvar och får du in din attack när motståndaren utför sin, så slår du ihjäl rackaren direkt, och du kan även köra flera stycken om det är många motståndare du tampas mot. Dessutom finns ett ganska flexibelt system där dina motståndare släpper ifrån sig "genma" som du kan absorbera, vilket ger liv, magi och möjlighet att uppgradera din utrustning. Dessa genma är dock flyktiga och försvinner och du inte hinner absorbera dem med ett tryck på B-knappen, vilket ofta ger intressanta ställningstaganden i strid eftersom jag gärna vill ha min genma - men vill helst samtidigt också undvika att bli ihjälslagen.

Så långt allt väl, men systemet med fasta bakgrunder och kameravinklar visar tyvärr ofta sin ålder i striderna. Går du lite för mycket till vänster kan du hamna i en ny skärm och är plötsligt vänd åt helt fel håll och ser inte längre fienden du just slogs mot. I bossfighterna blir det ofta ännu värre när de snabbt rör sig ur bild och du inte kan se var de hamnat eftersom du inte kan rotera kameran. En viss charm har det onekligen, men låt oss inte låtsas som att detta är något vi skulle vilja ha mer av i dagens spelvärld. Det försvann av en anledning och hinner bli frustrerande otaliga gånger under det runt tio timmar långa äventyret.

Storyn kretsar kring demonfursten Oda Nobunaga som är tillbaka från de döda för att sprida död och förintelse omkring sig, vilket vi får ett smakprov på i ett synnerligen brutalt intro. Så kan vi inte ha det, och därför axlar vi rollen som Jubei Yagyu, en Onimusha med uppdraget att sätta stopp för Nobunagas demoniska framfart. Storyn berättas huvudsakligen i mellansekvenser och text, och för tankarna till japanska lågbudgetfilmer - vilket kan låta hårt, men det är något jag faktiskt gillar. Den som kan sin manga och animé kommer också känna igen sig då berättandet är rakt på sak, fyllt av torr humor och bjuder på inslag som hade känts helt omöjliga att skriva i dagens samhälle, och jag är nästan förvånad (men glad) över att Capcom inte valt att slopa eller skriva om vissa bitar.

Till detta kommer allierade som dyker upp under äventyrets gång, lite beroende på hur du behandlat dem. På bästa Animal Crossing-manér förväntas du samla in och köpa presenter att ge dem, där det gäller att veta vem som ska ha vad. Är det Magoichi Saiga som ska ha spriten eller kikaren, och passar det att ge en röd papegoja till Kotaro Fuma? Den enda som är lätt att lista ut vad man ska ge till är Oyu of Odani, en kvinna som därför gillar smycken, parfym och speglar. Genom att skämma bort dina vänner kan du få dem att assistera vid olika tillfällen, vilket gör att du på sätt och viss kan skräddarsy ett annars väldigt rakt och rättframt äventyr.

Det är ofta svårt att recensera en remaster och ställa dem sida vid sida mot dagens spel. Åldern lyser ofta igenom - det är ju trots allt gamla titlar - och hade ett spel släppts idag med samma upplägg så hade jag inte varit så förlåtande. Det blir en slags särbehandling, men faktum är att jag tycker Onimusha 2: Samurai's Destiny ändå står sig ganska väl. Visst, alla instruktioner presenteras genom en textvägg istället för att pedagogiskt läras ut, dialogen känns idag underutvecklad och banal samt att striderna hämmas av de låsta kameravinklarna.

Men samtidigt finns det inget som riktigt liknar det Onimusha-serien erbjuder. Här finns massor av japanskt mumbojumbo att gotta sig åt, 1500-talsvärlden är härligt designad och Jubei Yagyu samt hans vänner är alla härliga karaktärer. Dessutom hinner spelet aldrig bli frustrerande eller utdraget tack vare det lite smidigare spelsystemet och faktumet att det bara är runt tio timmar långt. Så... vill du ha ett ultrajapanskat samurajäventyr att trivas med och kan stå ut med att dess grunder etablerades till Playstation 2, Gamecube och Xbox - så tycker jag absolut att du ska slå till.