Onimusha: Dawn of Dreams

Tyrannen är död! Länge leve tyrannen! Japan är hotat igen (är det någonsin ohotat?). Nobunaga och hans demoniska arméer har äntligen bitit i gräset, signerat våra hjältar Samanosuke och Jubei, men det visar sig snart att hans efterträdare Hideyoshi är minst lika elak. Det dröjer inte länge förrän Kyoto invaderas av gigantiska monster (som påminner om den gamle Bishamon från Darkstalkers-serien, intressant nog), och någon måste stoppa dem. Denne någon är Soki, tidigare Hideyoshis livvakt men numera hjälte på heltid. Han ger sig ut för att förstöra alla landets körsbärsträd. Det beror inte på att han är antimiljöaktivist, utan snarare på att Hideyoshi muterat alla träd till monster.

Monster finns det för övrigt gott om, allt från skelettsamurajer utan mellangärde till gigantiska bossmonster. Upplägget är detsamma som tidigare spel, ett ganska rättframt actionspel med påklistrade rollspelsinslag. Soki, och senare också hans medhjälpare, hugger sig fram genom det medeltida Japan. På vägen stöter man på både fler hjältar att välja mellan och en del riktigt elaka bossar. Här och där finns pussellådor att lösa eller knapphändigt dolda hemligheter att hitta. Du kan också utveckla dina vapen och förbättra dina slagkombinationer med tiden. Med jämna mellanrum hamnar man också i särskilda utmaningar där det gäller att ha ihjäl fiender på tid eller göra långa slagkombinationer, för att sedan belönas med någon användbar pryl. Det är snabbt och smidigt och ganska kul att hugga ner väldiga mängder fiender, och eftersom man hela tiden blir starkare känns det inte meningslöst att stanna kvar ett tag till och hacka lite mer.

Men det är inte utan att det börjar kännas lite gammalt vid det här laget. Fortfarande används i huvudsak en enda knapp för att slåss, ibland tillsammans med en annan knapp för att göra lite snyggare superattacker. Och så har spelet en del irritationsmoment, som att kameran ibland vägrar visa vem i hela friden det är som pepprar dig med pilar, och att din medhjälpare ibland uppför sig utomordentligt korkat. Det går att ge allmänna order, som att anfalla eller att dra sig tillbaka för att slicka sina sår, men det händer ofta att jag ser min kollega störta in bland en drös fiender och sedan bli summariskt nerhuggen. Du kan förstås byta och ta kontroll över dem direkt, men då är det istället Soki som blir dum i huvudet. Av någon anledning är det också väldigt svårt att se om en fiende är besegrad eller bara tillfälligt nerslagen. Det tar ett tag innan de klassiska själarna poppar upp för mig att suga åt mig, och under tiden står jag och väntar som ett fån medan resterande fiender karvar kotletter ur ryggraden på mig.

Jag saknar de ljuvligt detaljerade statiska bakgrunderna från Onimusha 2 och i jämförelse med exempelvis Genji (som kopierade Onimusha-konceptet, fast fräschare) känns det ganska stelt och kantigt. Efter de tidigare spelens vansinniga mellansekvenser med branschens snyggaste animeringar känns det också billigt att mycket av handlingen berättas genom stillbilder och rullande text. Visst, filmerna finns fortfarande där, ibland, men de är lite alls lika polerade. Sen är dubbningen som vanligt lagom störande, särskilt när det gäller den hemska fotbollsbebisen som hänger i ett snöre, uppochner, lite varstans. Jo, karaktärsdesignern går på knark.

Detta ändrar inte det faktum att Onimusha fortfarande är ett högkvalitativt actionspel. Handlingen är engagerande och karaktärerna är rätt intressanta, men det märks att serien går på tomgång och att Capcom mest bara pressade ut ytterligare ett spel för att få återanvända Onimusha 3-motorn innan generationens slut. Spelet är längre än sina föregångare men innehåller egentligen inte mer att göra. Det är bara uttänjt, som smör på för mycket bröd, som den gode Bilbo skulle säga. Jag har kul med Onimusha men bara i korta omgångar, och det är därför inte värt att köpa annat än för riktigt inbitna fans. Till nästa gång hoppas jag på en revolution likt Resident Evil 4.