Metroidvania-genren har fullkomligt exploderat under senare år, och framför allt är det indiescenen som har spottat ut sig den ena spelpärlan efter den andra. Men, även om kvantiteten har ökat markant det senaste decenniet så har förmodligen det absoluta toppskiktet förblivit snudd på lika smalt som förr då det fortfarande är extremt svårt att nå upp till samma höga standard som tungviktare likt Super Metroid och Castlevania: Symphony of the Night.
År 2015 gjorde visserligen Moon Studios ett storstilat försök i och med releasen av Ori and the Blind Forest, men samtidigt som äventyret var en fräsch fläkt i sammanhanget så nådde det kanske upp till den där eftersökta fullpoängaren som Nintendo och Konamis klassiker hade lagt vantarna på under 90-talet. Det man däremot lyckades med var att sätta ribban och förväntningar högt samtidigt som man började svarva fram en uppföljare inför framtiden. Nu, år 2020, är den där framtiden här och er alldeles egna undertecknad har, mer eller mindre, vankat fram och tillbaka under hela helgen och argumenterat med sig själv om det inte är dags att damma av den där mästerverks-stämpeln ännu en gång.
För Ori and the Will of the Wisps är bra, riktigt bra dessutom. Under mina inledande fem minuter så bombarderades jag fullständigt av diverse olika färgkombinationer då virtuella årstider svepte förbi på skärmen och satte en visuell och känslomässig stämning som vägrar släppa taget om en. Gyllenbruna guldtoner växlar raskt till isigt gråblåa snömassor och mina hänförda sinnen smälte därefter när lätta och varma sommarkulörer började dominera blickfånget.
Utvecklarna målar brett och bestämt upp en atmosfär lika självklart som självaste Bob Ross, och värmen som fyller bröstet är av samma kaliber som den där nygjorda muggen chokladen man drack när man var 6 år och hade åkt pulka hela dagen efter en natt av extra kraftigt snöfall. Speldesignen är därtill fullkomligt magnifik rakt igenom där de vattenfärgsaktiga bakgrunderna ständigt ropar på ens uppmärksamhet samtidigt som de aldrig tar fokuset för länge ifrån händelserna och själva spelbarheten som sker i förgrunden.
Även ljussättningen förtjänar lite extra beröm. För Moon Studios kan det där med att varva kallt och varmt ljus med varandra på ett perfekt sätt, och det är nästan som man kan känna temperaturskillnaderna i takt med att man färdas mellan de olika landskapsvyerna. När, till exempel, det gnistrade skenet från nytända facklor jagar bort det nattliga och regnfyllda mörkret för att sedan övergå till varma ljuspelare som bryter sig igenom träkronornas majestätiska lövtak är det svårt att inte känna rysningarna längsmed hela ryggraden. Oavsett om det sedan handlade om dunkla grottsystem eller öppna bergslandskap så lyckas man dessutom alltid fånga en ljusmässig och tredimensionell rymd i sin annars så tvådimensionella och platta spelvärld.
Inlevelsen förstärk givetvis än mer av den briljanta ljudbilden som man har svarvat fram, och soundtracket i Ori and the Will of The Wisps är förmodligen bland det bästa jag hört i ett spel - någonsin. För här bjuds det på örongodis av absolut högsta kvalité där stillsamma pianotoner delar utrymme med bombastiska bleckblåssektioner, dramatiska stråkpartier, känslosamma körinsatser och upplyftande och lekfullt flöjtspel. Det finns förövrigt en melodislinga bland spelets undre nivåer där just samspelet mellan pianotangenterna och följsamma fioler får nackhåret att ställa sig i givakt, och hade jag inte vetat bättre så hade jag förmodligen trott att John Williams varit framme och komponerat något nytt tema till en färsk Harry Potter-rulle.
Spelkontrollen är sedan snudd på lika fläckfri som musiken, och det har sannerligen varit en fröjd att återigen få styra Ori och bemästra dennes majestätiska rörelsemönster genom nya detaljerade miljöer. En av de största nyheterna är därtill såklart att den lilla ande-katten kan slåss på ett betydligt mer underhållande sätt än vad som förekom i debuten för fem år sedan, och skulle jag välja ut den bästa uppdateringen från 2015 så är det förmodligen just stridssystemet som får min röst.
För att gå från ett plattformsäventyr där varje fiende kändes som irriterade hinder på vägen så är varje batalj i Ori and the Will of the Wisps en välkommen möjlighet att få utföra en hektiskt våldsbalett där snärtpiskade svärdshugg ackompanjeras av kraftfulla spjutattacker och furiösa pilbågsanfall. Min absoluta favoritrörelse kommer sedan i form av en enorm ande-slägga (ser ut som en blålysande stekpanna) som Ori kan svinga med all sin kraft, och återkopplingen i handkontrollen och den dova ljudindikationen vid varje lyckad träff är så pass bra att en mindre nördorgasm uppkommer varenda gång.
Det är dessutom en bra idé att förpassa så många av spelvärldens ilskna mördarmyggor och framrusande jätteskalbaggar man kan då dessa genererar något som kallas andeljus. Detta är kort och gott valutan som används för att kunna investera i nya attacker och uppdaterade förmågor, och det nya systemet är ett trevligt sätt att hålla motivationen uppe då det alltid finns något nytt man vill införskaffa.
En annan nyhet är att det finns så kallade stridstempel (där man slåss mot diverse otyg) och race-utmaningar där man ska besegra utvecklarnas egna tider genom att sig från en plats på kartan till den andra. Dessa två tillägg är dessutom helt klart bland det svåraste du kommer uppleva i Ori and the Will of The Wisp då framför allt tidsloppen kan sätta fingerfärdigheten på prov i sann Rayman Legends-anda.
Storyn fortsätter sedan direkt där föregångaren slutade och den här gången har Oris familj fått tillökning i form av en liten försynt uggla vid namn Ku. Det lilla pippifågeln är på det stora hela ett välkommet tillägg till den redan mysiga, om än fåordiga, ensemblen karaktärer och berättelsen tar vid när Ori och Ku hamnar mitt upp i en storm och tvingas kraschlanda i ett främmande land, åtskilda från varandra. Ditt mål handlar sedan såklart om att återförenas med din älskade fågelvän, och det är en simpel premiss som drar berättelsen och handlingarna framåt.
Jag måste däremot säga att fokuset kanske inte är lika sylvasst som i Ori and the Blind Forest, om än inte allt för långt därifrån. Ori and the Will of the Wisps är dock som bekant ett betydligt större spel än debuten var, och detta gör i förläggningen att man inte kan upprätthålla samma tempo och en lika stark röd tråd genom hela upplevelsen. För även om alla sidouppdrag och tillägg är trevliga att ta del av så är det konceptuellt märkligt att behöva hjälpa sorkar hitta mystiska frön och leta byggmaterial åt lekfulla lemurer i en berättelse som fokuserar på att man ska hitta sin utsatta kamrat i fara. Ett liten notis, men ändå.
När historien dock återtar kommandot och drar blickarna till sig så spelar den oftast hårt på ens känslosträngar, och det kan vara en bra ide att investera i ett par paket näsdukar i innan du ger dig an titeln i fråga, i alla fall om du är lika blödig som undertecknad. Det finns som exempel en sektion en bit in i äventyret som fick mina ögon att vattnas på samma sätt som när jag såg slutet av Air bud (1997) för första gången, och vill ni veta hur en 7-årig Joakim reagerade där och då så kan jag säga att Bellagio-fontänerna i Las Vegas hade varit avundsjuka på mängden slem, snor och tårar jag lyckades kaskadspruta från mina rödsprängda ögon och krampdarrande näsborrar.
Vi måste dock bli lite negativa nu. Det har nämligen förekommit en del tekniska bekymmer och en del skumma buggar under min tid med äventyret, och det är såklart trist att behöva rapportera om sånt gällande en annars så underhållande upplevelse. De tekniska strulet kan visserligen eventuellt härledas till att jag var tvungen att lira på en Xbox One S-enhet då min Xbox One X gick och dog precis innan jag skulle börja spela. För det har framkommit rapporter att en del bilduppdateringsproblem och frysningar har förekommit för de som använd de äldre Xbox-modellerna och jag skulle ljuga om jag sa att det har varit en fläckfri uppleves för min egen del rakt igenom.
Spelet har som exempel fryst fast vid ett par tillfällen samt att det har förekommit en del lagg när de hänt för mycket på skärmen samtidigt eller när man färdats snabbt från en miljö till en annan. Även fördröjningar när man navigerat i pausmenyn har varit närvarande då och då samt att några texturer fått för sig att försvinna korta stunder. Det är visserligen inget som varit alldeles för irriterade för min egen del, och det ryktas dessutom om att en Day One-patch ska rätta till större delen av problematiken, men sitter du på äldre hårdvara och fullkomligt avskyr avbrott i bilduppdateringen kan det vara klokt att avvakta och se hur utbrett problemen kan tänkas vara.
I slutändan är Ori and the Will of the Wisps en underbar fortsättning på en redan magnifik start, och Moon Studios har mer eller mindre förbättrat sig på samtliga punkter. Visst, en del buggar och tekniska felsteg får äventyret att sakna den där finpolerade ytan som man förväntar sig av ett mästerverk, och det narrativa saknar lite av föregångarens ypperliga tempo och driv. Bortser vi dock från det så är detta äventyr något du bara inte får missa, oavsett om det här normalt sätt er din typ av spel eller inte. Med tanke på att du kan införskaffa Ori and the Will of the Wisps för häften av ett fullprisspel, alternativt spela det genom en Xbox Game Pass-prenumeration så är det svårt att hitta ett mer prisvärt mini-mästerverk för de som gillar unika spelupplevelser i allmänhet och Metroidvania-lir i synnerhet.
Helheten är kanske inte den där fullpoängaren man innerst inne hade hoppats på, men i sina bästa stunder så är Ori and the Will of the Wisps i paritet med genrens giganter och i sina sämsta stunder så är det fortfarande bättre än majoriteten av sina nutida konkurrenter.