Ibland är vi kritiker förbenat ensidiga. Vi ser en term, ett ordval eller ett beskrivande begrepp, nyttjar det som ett manér i vår text varpå varenda annan recensent som går i ett par skor gör exakt samma sak. Över en hel spelpressvärld. Jag minns när det pratades om "luddonarrativ dissonans" som ett fisförnämt vis att beskriva kontrasten och bristen på konsekvens i hur Lara Croft grät och gömde sig under mellansekvenserna i Tomb Raider (reboot) och sen dödade 300 skiurkar med en ishacka under själva spelpartierna. Varenda kritiker anammade begreppet och använde det i allt. Överallt. Spelpressen svämmades bokstavligen över av detta rätt pretentiösa sätt att säga "gameplay rimmar illa på berättandet", på.
Kameran sitter inuti Sopgies nallebjörn Teddy och skiftar beroende på moment.
När det gäller det Starbreeze-utgivna skräckäventyret Out of Sight, är vi där igen. Varenda spelkritiker värd namnet proppar sin recension av detta spelet fullt av beskrivningen "originellt andrapersonsperspektiv". Andrapersonsperspektivet här, är enligt alla de recensioner jag sett, ledordet. Andrapersonsperspektiv, inte förstapersonperspektiv eller tredjepersonsperspektiv - Är den stora snackisen i indiegänget The Gangs i grunden rätt skamlösa Little Nightmares-plagiat, och jag är vare sig särskilt imponerad av det textmässiga fokus som läggs på kameravinkeln, som jag är av spelet i sig. Snarare tvärtom, faktiskt.
Out of Sight hade aldrig sett ut som det gör eller fungerat på det sättet som det gör - om det inte hade varit för svenska Tarsiers stilbildande lilla skräckpärla Little Nightmares. Ingen av oss visste, då, hur omtyckt och därmed ivrigt efterapat det skulle bli, eller att det skulle komma att släppas två stycken påkostade uppföljare till skräckstunden om den lilla skraja miniflickan och hennes märkligt utformande, knallgula regnrock. men så blev det, och Out of Sight försöker göra samma sak, med en enda liten twist - perspektivet skiftar beroende på uppgift. Här spelar vi som den lilla flickan Sophie (som är blind) som kidnappats i ett gigantiskt, nedsläckt spökhus av en monsterliknande, Slender Man-aktig kvinna som kallas Mother Janna. Med sig har Sophie sin nallebjörn Teddy och utvecklarna har alltså valt att blanda perspektiven beroende på om du utforskar husets skrymslen, eller kastar dig över ett av de många miljöbaserade pusslen.
Little Nightmares ringde...
När Sophie smyger runt i huset och försöker undkomma Janna, ses världen ur Teddys ögon, ur vad som mest känns ett förstapersonsperspektiv. Det är dock ett andrapersonsperspektiv eftersom det inte är Sophies ögon vi ser vår spelvärld genom, utan Teddys. När Sophie sen måste lösa ett pussel, sätter hon ned Teddy som agerar spelkamera och därav hela grejen med andrapersonsperspektivet. Ett bättre exempel på hur detta kan användas för att stöka till det i skallen på oss spelare är det där fantastisk snurriga uppdraget i Driver: San Francisco (2011) där Tanner får i uppdrag att döda sig själv och måste kontrollera sin egen bil och sig själv genom ögonen på hans mördare. Otroligt märkvärdig del av ett i övrigt medelmåttigt spel, och det enligt mig bästa exemplet på hur ett effektivt andrapersonsperspektiv bör nyttjas.
Out of Sight är i grunden mycket mindre finurligt, trist nog. När Teddy agerar förstapersonskamera och Sophie hasar runt i ventilationstrummorna känns det här som Poppy Playtime utan originalitet eller särskilt läskiga skrämselmoment och när Teddy ställs ned på marken och Sophie kliver runt på stolar och lådor för att lösa diverse pussel, både känns det som och ser ut ganska exakt som Little Nightmares. Det hade kanske kunnat fungera bättre om skräcken var suggestiv och mörk på det vis som den är i Tarsiers spel, men det är den ej. Trist nog. Out of Sight blir aldrig vare sig mörkt rent tonalt, inte på det sätt som Little Nightmares blir, och det blir heller aldrig tramsigt på rätt sätt, som Five Nights eller Poppy, är. Istället går hela skräckatmosfären på absolut tomgång och pusslen är enformigt simpla på ett vis som gör att de två timmarna som Out of Sight varar, känns som fyra.
Att basera sitt spel på en enda gimmick och sen bygga därifrån, är såklart i grunden ingen dålig idé. I Gears of War och underutvecklingen av det handlade precis allt om en fräsch cover-mekanik som den byggdes ut och varierades till ett helt spel precis som att skräcken i Outlast upplevdes genom en videokamera med mörkerläge, och därmed påminde mer om Paranormal Activity och Rec än om andra skräckspel. Jag har i grunden ingenting emot Teddy, kameraperspektivet eller konceptet i sig - här. Det jag ställer mig högst tveksam mot är det faktum att The Gang inte gjort något vettigt av sin gimmick, utan snarare bara använt det som finurlig PR och fått en hel världspress att tjata om exakt samma sak, i stycke efter stycke efter stycke. Storyn här är förutsägbar och icke-spännande, pusslen och utforskningen är superenformig trots att Out of Sight bara varar i cirka två timmar och det blir verkligen aldrig särskilt läbbigt.