Två skräckspel på lika många veckor. Det börjar kännas som att redaktionen vill ta livet av mig. "Vem är mest lättskrämd av oss? Visst är det Tobias? Jag vet - vi tvingar honom genomlida både Amnesia och Outlast! Vilken bra idé!" Nej, Oskar, det är ingen bra idé.
"Tack" vare detta har jag nu, likt så många andra, den intressanta möjligheten att kunna jämföra årets två mest intressanta skräckspel, och de är mer olika än jag kunde anat. Precis som Amnesia: The Dark Descent, och till skillnad från Amnesia: A Machine for Pigs, gör Outlast ingen hemlighet med att dess mål är att skrämma livet ur dig. Eller mig, i det här fallet.
Min något modigare, eller bara mer dumdristige, journalistkollega Miles Upshur har fått ett tips om ovanliga förehavanden på ett nedgånget mentalsjukhus. Beväpnad endast med en videokamera, ett anteckningsblock och ett efternamn som låter som något ur ett "knock-knock"-skämt har han valt att resa dit och undersöka saken. Sorgligt nog väljer han att inte knacka på dörren, något som visar sig vara ett genomgående tema i Outlast.
I rättvisans namn är det ändå rätt förståeligt att man inte knackar när man är jagad av galna, lemlestade "patienter". Utan möjlighet att försvara sig och med ett hastigt minskande antal fingrar ämnar Miles filma så mycket som möjligt av vad sig försiggår på mentalsjukhuset Mount Massive. Det färdiga resultatet är inte bara en film dokumenterandes hans resa längre och längre in i Mount Massives svindlande korridorer, utan hans egna färd mot galenskap.
Red Barrels gör ett utmärkt jobb med att skapa en trovärdig miljö av ett annars ganska överanvänt tema. Mentalsjukhuset känns inte bara detaljerat utan förvånansvärt livligt. Rummen är inte tomma, utan kryllar av patienter av varierande aggressivitet. Deras repliker och interaktioner med Miles skapar en oväntat intim atmosfär, ett ord jag aldrig trodde jag skulle komma att använda i en recension av ett skräckspel.
Trots denna paradoxala intimitet är Outlast ändå ganska ytligt. Inte för att ytlighet i sig är nödvändigtvis negativt. Dess action-betonade spelmekanik lämpar sig väl för spelets utmärkta jaktsekvenser, men det blir snabbt förutsägbart. Detta, i kombination med spelets ganska ofarliga fiender, är vad som egentligen hindrar det från att vara ett mästerverk; allt annat faller på plats. Inget parti känns någonsin tomt och det är tydligt att utvecklarna gjort sitt allra yttersta för att aldrig någonsin bryta inlevelsen.
Trots bristfällig svårighetsgrad lyckas Outlast skapa en konstant källa av skräck, obehag och illamående. Dess flitiga lånande från Amnesia: The Dark Descent glöms snabbt bort, jämförelserna med A Machine for Pigs känns irrelevanta. Outlast är något alldeles eget. Det delar inte djupet i A Machine for Pigs, utan fokuserar helhjärtat på skräcken. Det gör det inte nödvändigtvis till en bättre (eller sämre) upplevelse, men det bör poängteras att de inriktar sig på fundamentalt olika saker.
Som helhetsupplevelse är Outlast däremot svårt att slå. Det utmärkt effektfulla ljudspåret, de närmast fläckfria spelkontrollerna, karaktärerna, atmosfären, grafiken och det intressanta användandet av människor snarare än övernaturliga väsen som skräckelement gör Outlast till en alldeles unik upplevelse. Det är mer intensivt än skrämmande, mer stötande än tankeväckande, men icke desto mindre närmast mästerligt utformat. Trots sin förutsägbarhet och ytlighet är det bland det obehagligaste vi spelat på länge, och kommer tveklöst kallas ett av senare års bästa skräckspel.