Oxenfree

Vad skulle du saga om vi berättade att det finns ett spel som kombinerar de bästa elementen från spel som Broken Age med välskrivna tonåriga karaktärer av samma snitt från filmer som Juno och 500 Days of Summer, kombinerat med mystiken från serier som Lost och Twin Peaks. Låter intressant, eller hur? Faktum är att detta är exakt vad du får i Oxenfree - ett övernaturligt äventyr från Night School Studios med tonåringar i huvudrollerna som just släppts till både Steam och Xbox One. Spelet följer i samma fotstspår som Telltales succéer, men berättar en mer mogen och betydligt rysligare historia.

Titlar som Oxenfree är en del av en växande trend i spelvärlden som i traditionell bemärkelse inte innehåller det vi oftast brukar referera till som bra gameplay. Det betyder i klartext att det inte finns några mekaniska pussel att lösa, inga vapen att svinga, inga monster att besegra eller något annat liknande heller för den delen. Istället är Oxenfree ett spel i den subgenre som i sociala medier ibland refereras föraktfullt till som "walking simulators". Spelet förs framåt genom dialog mellan karaktärerna samt de val du som spelare gör. Det närmsta vi kommer faktiskt spelande är ett fåtal sektioner där du ska ratta in en viss radiofrekvens. Om du hör till dem som anser att den totala upplevelsen aldrig är större än bra gameplay, så är inte Oxenfree en titel för just dig. Om du däremot har ett mer öppet sinne och anser att ett spel kan se ut hur som helst och saknar regler för hur det ska fungera så rekommenderar jag dig att läsa vidare.

Det är nämligen storyn och relationerna mellan karaktärerna som kommer få dig att vilja spela vidare - för det är nämligen något alldeles extra. Alex är en normal tonårstjej i gymnasiet och hon och hennes vänner har en tradition med att årligen besöka Edward's Island för att dricka sig redlösa, spela sanning eller konsekvens och bara hänga med polarna. Just detta år har Alex med sig sin nya låtsasbrorsa Jonas, eftersom hennes farsa träffat en ny och gift om sig. Efter att ha utforska grottorna på ön, snappar hon och vännerna båda upp en konstig signal. Kort därefter börjar märkliga saker hända och inget blir som de tänkt sig. Mystiska andar, oförklarliga tidsluckor och allt däremellan förvandlar dagen till något de aldrig kommer att glömma.

Det är ungefär här de narrativa influenserna blir så viktiga. Oxenfree känns på flera sätt som ett "vad skulle hända om"-scenario. Jag kan nästan se manusförfattarna framför mig med pannorna i djupa veck, tänkandes: "Så vad skulle hända om vi tog ett vanligt tonårsäventyr, blandande in de bästa bitarna av Twin Peaks med mysterierna från Lost, och kryddade det med djupa emotionella relationer mellan huvudpersonerna?". Svaret är att det skulle bli helt briljant, och det är det bitvis också. Storyn och karaktärerna är något som ett spel som detta helt står och faller med, det måste helt enkelt vara engagerande, trovärdiga och något vi som spelare bryr oss om.

Manuset kanske är lite för övertydligt ibland och det påverkar även dialogen som därmed inte känns helt trovärdig alla gånger. Till exempel är en del av replikerna till för att vi ska lära känna figurerna bättre och förstå deras inbördes relationer när det hänvisas till saker som förklarar till hur alla hör ihop. Ingen pratar så med folk de känner och som bäst är Oxenfree istället när de fem huvudpersonerna reagerar på allt märkligt som sker omkring dem och pratar om detta. Här känns det istället väldigt naturligt och genomtänkt.

Oxenfree spelas i ett så kallad 2,5D-perspektiv, vilket betyder att du ser allt från sidan, men med ett tredimensionellt djup. Du får fritt utforska Edward's Island efter eget tycke och smak, men storyn är linjär. Spelvärlden är uppdelad i ett antal zoner som öppnas upp i takt med att du får nya mål, varpå du mer eller mindre lotsas mot just detta. Det kan kanske uppfattas som ett inskränkande av frihet för somliga, men det sköts på ett väldigt snyggt sätt och spelupplevelsen känns aldrig tvingande eller begränsande.

Grafiskt är Oxenfree otroligt vackert och jag skulle lagom kryptiskt placera det någonstans mellan handritad grafik och datorgenererad. De statiska bakgrunderna har en stil som bäst kan beskrivas som modernistisk eller rent av kubistisk, och ofta vill jag bara stanna till för att verkligen insupa allt det vackra. Figurerna är däremot skapade med traditionell 3D-grafik och känns tyvärr inte riktigt lika inspirerade. Det är verkligen inget fel med dem, men i jämförelse med hur vackert Oxenfree är i övrigt så hade det varit trevligt om något som hänger med mig genom hela spelet haft samma skyhöga nivå.

Till detta har vi sedan tjusiga övernaturliga inslag som visuellt visas på skärmen, både slumpmässigt i bakgrunden och för huvudpersonerna samt för dig som spelare. Utan synbar förklaring kan en sekvens utspelas helt olika, en person kan ta självmord framför dig, bara för att stunden senare dyka upp helt oskadd och så vidare. Gränserna för vad som är verkligt och inte, vad som är synvillor och vad du faktiskt ser - suddas snabbt ut. Precis som i Twin Peaks och Lost.

Jag har dock inte riktigt samma höga tankar om soundtracket. Det är electronica-artisten SCNTFC som stått för musiken och om du lyssnar på den separat är den helt okej. Däremot tycker jag inte den är helt rätt i sammanhanget, detta är en emotionellt laddad spelupplevelse och Oxenfree skulle nog haft något annat än 80-talsinspirerad electronica. Något mer subtilt hade gjort underverk för Oxenfree och förstärkt temat av skräck och mysterium, men SCNTFC gör istället det motsatta och drar mig stundtals ur illusionen

Lyckligtvis är spelet större än sina brister, och i slutändan är detta en helt unik spelupplevelse som känns väldigt personlig. Alex är intressant, djup och lätt att identifiera sig med, och trots att dialogen ibland inte känns naturlig så är huvudpersonerna trovärdiga. Alla mystiska händelser är dessutom så väl sammansatta och genomtänkta att Oxenfree lyckas uppnå en stämning få andra spel kan mäta sig med. Hade bara mer tanke lagts på musiken och dialogerna fått lite mer kärlek, hade detta kunnat vara en modern klassiker.