Mystik är ett underbart tema att bygga en berättelse kring. När saker är gåtfulla och underliga, när allt inte skrivs på näsan och när det som presenteras kräver något från dig som åskådare såkan man ha ett recept på något riktigt lyckat. Oxenfree 2 innehåller definitivt många av dessa ingredienser, men innan vi gräver djupare i allt det förunderliga som sker i detta spel så vill jag gå tillbaka lite i tiden till spelets föregångare. Det första Oxenfree var en stark debut för Night School Studio och under dessa hela sju år som förflutit, så har jag tänkt en del på det spelet till och från. Utan att direkt revolutionera något, så upplevde jag det som fräscht, annorlunda och mysigt och givetvis, mystiskt och lite läskig.
Sju år har då förflutit och även om mycket är bekant i spelets upplägg så tycker jag att man denna gång framförallt tappat bort sig en hel del gällande spelets manus och hur berättelsen framskrider. Allt som fanns i föregångaren finns även här, det är ett äventyr som bänder rum och tid och presenterar samma sak av läskiga händelser som sist, men där det i första spelet ändå kändes som att berättelsen var förankrad i något mer mänskligt, jordnära och något man kunde greppa, så är det mer tvära, och sämre, kast här.
Huvudpersonen Riley återvänder till sin hemstad Camena, där hon ska utföra ett jobb hon nyss tagit. Uppgiften är att placera antenner runtom i staden och hon stöter snart på den smått excentriska, men charmiga karaktären Jacob som ska hjälpa till. Det är i deras möte som det bästa finns. Deras välskrivna dialog och deras växande band är spelets absolut starkaste kort. Precis som i första spelet dyker det upp tre dialogval över huvudet på Riley under spelets många samtal, och man kan styra hennes svar och reaktioner på i princip allt som sägs. Jag tycker den här biten, själva dialogen, är riktigt bra. Jag gillar när karaktärer reflekterar över det som sker och det som sägs och Riley och Jacobs många utbyten av berättelser är träffsäkra på flera vis.
Det finns fördelar på flertalet andra områden också, där den lilla staden och dess omgivningar är mysiga och den tecknade 2.5D-grafiken fungerar bra för den här typen av äventyrsspel. Även om det blir en del omständlig backtracking så bjuder varje ny del av Camena på något fint att se på. Jag gillar också hur musiken, de effektiva synthmattorna, lägger en finstämd och suggestiv ljudmässig bakgrund och även om det inte direkt finns några melodier att minnas så är det atmosfäriskt i allra högsta grad. Allting känns väldigt retro vilket passar äventyret perfekt och presentationen är verkligen något jag gillade i det första spelet, och gillar även här.
Spelet består nästan uteslutande i att röra sig runt i miljöerna, lyssna på och delta i dialoger. Det är inte bara Jacob som det ska pratas med utan Riley har en walkie-talkie för att hålla kontakt med sin arbetsgivare, och fler mystiska personer dyker upp på de olika kanalerna. Några små pussel finns också, men de handlar nästan uteslutande om att hitta rätt frekvens på den radio som Riley också plockat upp. Det är synd att man inte gör lite mer pusselmoment här, att man utnyttjar omgivningarna till att utforskas mer. De existerar i stort sett bara för att springas igenom, så att dialog har en plats att utspelas på. Jag hade gärna sett att uppföljaren fick lite nya inslag här, då det känns väldigt tomt på själva interaktiviteten. Även om detta är den typ av äventyr utvecklarna vill ge oss, så hade det helt enkelt inte skadat med lite mer att göra när platsen ändå är så välkomnande och det visuella såpass fint.
Oxenfree II: Lost Signals försöker berätta flera historier samtidigt, där de mystiska sakerna som sker när Riley och Jacob placerar ut sin första antenn utgör själva ramen men där innehållet sedan spänner över flertalet saker. Det finns mycket att säga om huvudberättelsen och de ämnen som sedan behandlas vid sidan om denna, men eftersom den är i stort sett hela upplevelsen tänker jag inte nämna något kring det som sker. Däremot vill jag dissekera den lite, för även om här absolut fanns ögonblick att minnas så tycker jag inte att den riktigt når fram, eller ens fungerar stundtals. Jag har inget emot dess övernaturliga inslag alls eller att den går på djupet i karaktärsporträtten. Tvärtom är rum och tid som inte fungerar som den borde och allt annat galet som sker såklart detta spelets huvudfokus, men det är rätt hoppigt och rörigt. I det första spelet när Alex och hennes vänner "lyckades" öppna den spricka som ställde till allt, så var de händelserna som följde mer naturliga i allt sitt galna sammanhang.
Jag får inte riktigt samma känsla i Oxenfree II när detta sker. Det kan givetvis förklaras med att den grund som lades i första spelet redan skett, och då redan är ett inslag här eftersom detta äventyr utspelar sig fem år efter första spelet, och att staden ligger i närheten av där föregångaren tog sin plats. Men för mig var det flera inslag i berättelsen som jag helt enkelt inte tyckte om. Det är lite som att man vill skapa mysterier för sakens skull, och inte riktigt får det att kännas enhetligt. Dessutom så känns de läskiga inslagen, som jag upplevde som väldigt effektiva i föregångaren, inte alls lika chockerande här. Jag har redan varit med om varianter på dem, så de träffar inte alls i närheten av lika hårt denna gång.
Jag tycker också att det slarvas lite med att ge oss minnesvärda platser att utforska, även om kartan man rör sig runt på är omfattande så hade jag gärna sett något mer. Det finns några få ställen, men jag hade som helhet förväntat mig mer av innehållet i denna uppföljare. Förutom en ny berättelse och ett fåtal spelmekaniska nyheter så känns detta väldigt likt det som vi fick för sju år sedan, och i slutändan måste jag tyvärr säga att detta inte alls når fram på det viset jag hade hoppats. Det fina, naturliga och välskrivna i Riley och Jacobs dialoger är det främsta jag tar med mig, och eftersom det också är ett relativt kort äventyr så tycker jag också att det är värt en genomspelning bara för att se om historien och mystiken kanske träffar bättre för någon annan.
Spelutvecklarna har också lyft fram att val och händelser i staden kan ske på väldigt olika vis beroende på var man befinner sig och vilka val man gör, och här vill jag vara transparent att säga att tiden inte riktigt räckte till för att jag skulle kunna spela genom spelet ett flertal gånger och se hur andra vägar och val yttrade sig. Jag är heller inte en sådan typ av spelare som särskilt ofta gör detta, så den berättelse och de händelser jag fick är helt enkelt det jag tar med mig som min upplevelse och det jag bedömer mitt äventyr efter.
Besvikelsen till trots att detta inte nådde högre höjder så är Oxenfree II: Lost Signals en sorts definition på något som är okej, men inte når förbi det förutom på några fåtal punkter. Det är främst min personliga upplevelse kring spelets berättelse och hur den presenteras, som är det största hindret för detta att nå samma typ av känsla som jag fick av det äventyr som jag tog del av för sju år sedan. Föregångaren kändes helt enkelt betydligt mer minnesvärd än detta, vilket ju får ses som ett litet misslyckande.