Pac-Man vs

Gratis är gott, heter det ju. Och aldrig någonsin har det känts mer berättigande att säga så än i fallet Pac-Man vs. Spelet som i dagsläget inte ens går att köpas löst, utan medföljer vissa Namco-spel till Gamecube. Tyvärr får man väl säga, för Pac-Man vs är bland det absolut bästa jag spelat i partyspelsväg, trots att det enda man gör är att spela originalversionen av Pac-Man från 1980.

Skillnaden mot då är dock att nu får tre spelare styra spökena istället för en irrationell datorfunktion. Spökena kontrolleras på TVn medan Pac-Man själv spelas på en Game Boy Advance. För det behövs givetvis en Game Boy Advance (GBA) samt en länkkabel, men det är också allt som krävs. Man blir inte precis ruinerad av Pac-Man vs, till skillnad från andra Connectivity-spel som Final Fantasy: Crystal Chronicles, som kräver fyra kablar och GBAs för att kunna avnjutas på det sätt som det är tänkt.

Spelet har flera valbara banor, men den allra första klassiska Pac-Man-nivån är i särklass den roligaste. Spelet fungerar precis som sist och går ut på att äta piller och undvika spöken. Till detta enkla koncept finns dock några tvistar som gör Pac-Man till vad det är. Spökena är något snabbare än den gule pillerknapraren och eftersom det finns tre spöken överlever man inte särskilt länge i labyrinterna. Dock finns fyra (eller färre, beroende på bana) superpiller. Dessa gör spökena ätbara för Pac-Man och plötsligt blir rollerna ombytta.

Eftersom spelet handlar om att först nå en viss summa poäng (7000 är standardinställningen) gäller det att överleva så länge som möjligt för Pac-Man, det är i rollen som honom man tjänar storkovan. Spökena kan å sin sida tjäna poäng genom att ta den bonusfrukt som då och då dyker upp på banorna, vilket också gör just det spökets jakt på Pac-Man lite enklare. Men sitter man och övervakar frukten i jakt på dess futtiga 200 poäng kommer givetvis Pac-Man kunna tjäna desto mer. Det hela blir en vansinnig "katt å råtta-jakt" där Pac-Man försöker plocka så mycket piller som möjligt, stjäla frukten innan spökena får den, noggrant överväga vid vilket tillfälle man ska ta kraftpillren och om det nu är så att han blir omringad så bör han välja att bli tagen av spöket med minst poäng för att inte råka ge ett spöke så mycket poäng att denne vinner. Att lyckas fånga Pac-Man är dock enklare sagt än gjort. Spöena ser bara en liten bit vardera av banan medan den gule huvudpersonen själv ser hela banan. Det gör att han kan planera sitt spel ordentligt, medan de andra ofta inte ens vet var han befinner sig.

Man lever bara en gång som Pac-Man och skulle man ha oturen att bli fångad av ett spöke, får man lämna ifrån sig honom. Då tar man handkontrollen från den som spelade som vinnarspöket och ger istället honom GBAn. Spelet är smart konstruerat och det blir aldrig otydligt vem som ska ha GBAn och vem som ska ha vilken handkontroll. Däremot blir resultatet från kastandet av kontroller och GBAn fram och tillbaka en sladdhärva som inte är av denna världen. Efter två spelade omgångar rekommenderas varmt att ta och reda ut det hela innan man får en fullständigt olöslig knut.

Ett spel som Pac-Man behöver självfallet ingen grafik. Men spelet ser trots det riktigt behagligt ut, sånär som på någon bana där färgsättningen kan göra labyrintväggarna svåra att se. Den som spelar på GBAn ser spelet så som det en gång såg. Vilket är klart underhållande, ett kärt återseende och väldigt praktiskt på samma gång. Mindre kul är dock att Charles Martinet som gör Mario röst i de senare spelen är kommentator. Han dränker fullständigt spelets charmiga musik med sin jobbiga stämma och man hinner tröttna innan man ens spelat en omgång klart. Riktigt tråkigt och något som aldrig riktigt slutar irritera. Inte går det att stänga av heller.

Jag bara älskar Pac-Man och kan sitta med tre polare och lira hur länge som helst. Åtskilliga spelkvällar har resulterat i att man sömndrucket kollar klockan 08 på morgonen och inser att det faktiskt börjar vara dags att gå sova. Spelet är verkligen så vanebildande. Hela grejen med att spökena tävlar sinsemellan men måste samarbeta resulterar allt som oftast i riktigt stygga tjuvknep. Ingen törs lite på någon och ofta kommer Pac-Man undan bara för att man inte kan hålla ihop som spöken. När jag skaffade Pac-Man vs struntade jag fullständigt i medföljande spel. Det är ännu helt orört medan Pac-Man vs ständigt lockar till spelande. Gillar du partyspel, inte är främmande för att skaffa länkkabel och har en GBA finns ingen anledning att tveka. Hejdå Mario Party 4, Pac-Man vs är numera det roligaste man ha med sin Gamecube i partyväg.