Paper Mario: The Thousand Year Door

En försvunnen prinsessa, ett hotat Svamprike och en ihärdig rörmokare som återigen behöver ställa allt till rätta. Vi har sett det förut och kommer förmodligen att se det många gånger till, för på något sätt slutar formulan aldrig att underhålla. Speciellt inte när Nintendo vågar experimentera med sitt eget koncept, vilket i det här fallet innebär att spelvärlden och alla som bor i den är helt gjorda av papper. Paper Mario: The Thousand Year Door släpptes förvisso redan 2004 till Gamecube, som uppföljare till Paper Mario från fyra år tidigare och spelet vi nu ska behandla är förstås en regelrätt remake på den gamla klassikern. Själva experimenterandet är alltså inte speciellt nytt, men alla vi som, av en eller annan orsak missade att kliva på tåget första gången, har mycket nöje att se fram emot nu. Det har alltså gått 20 år sedan dess ursprungliga release men med den uppdaterade grafiken känns Paper Mario: The Thousand Year Door ändå bra mycket fräschare än mycket av det som är nytt idag, och mycket av detta går att tillskriva den enorma kreativitet som bevisligen huserar bland Nintendos lokaler i centrala Kyoto.

I grunden påminner Paper Mario: The Thousand Year Door mycket om Super Mario RPG, som jag hade nöjet att recensera förra året. Fundamentalt handlar det alltså om ett enkelt rollspel med turbaserade strider, där Mario under resans gång rekryterar allierade för att samla ihop ett gäng magiska stjärnkristaller, innan äventyrets storskurk lyckas lägga vantarna på dem. Mycket krångligare behöver det inte bli, speciellt när Nintendo samtidigt öser på med underbart charmiga karaktärer, varierade världar, härlig grafik och tonvis med lysande humor. För det är där Paper Mario: The Thousand Year Door verkligen hämtar sin styrka och blir till en upplevelse som känns både levande och engagerande.

Varje ny plats jag besöker har sin egen säregna stil och dess invånare lyckas med den imponerande bedriften att förmedla minnesvärda personligheter, bara genom ett fåtal textrader per karaktär. Att roas åt en märklig kommentar, eller en konstig situation hör verkligen till vardagen i Paper Mario: The Thousand Year Door och jag har bland annat skrattat gott åt svampen som argsint står och blockerar en hel stadsdel som straff för att att Mario råkat trampa på hennes kontaktlins och Luigi som fragmentariskt berättar om ett eget äventyr som han tydligen bedriver parallellt med mitt eget. Det är dessutom roligt att få resa runt och uppleva nya delar av Marios universum som jag aldrig har stött på i tidigare spel och jag har under min senaste vistelse verkligen slagits av hur pass rikt på liv Svampriket med omnejd faktiskt är. Miljöerna sprudlar och det märks verkligen hur roligt utvecklarna måste ha haft det under skapandets gång.

Detaljen med att allt är gjort av papper bidrar dessutom till en förvånansvärt rolig twist på det hela, där Paper Mario: The Thousand Year Door tar hela 2D-aspekten ur många klassiska rollspel och gör något helt eget av den. Pappersrelaterade smarta detaljer i världsbygget och finurliga mekaniker rent spelmässtigt avlöser i regel varandra på löpande band och jag stannar ofta upp och tänker något i stil med "Det där var snyggt gjort", när någon rolig detalj visar sig. Det kan handla om allt ifrån att en ny trappa vecklas ut från ingenstans till att jag låser upp en ny förmåga som låter Mario ställa sig på snedden och nyttja sin papperstunna figur för att slinka igenom springorna på en till synes vanlig gallerbrunn.

Marios egenskaper utvecklas dessutom i en stadig takt och förser mig ständigt med nya oväntade verktyg att interagera med omgivningarna. När jag först anländer till spelets inledande område, hamnstaden Rogueport, verkar det till exempel som att jag redan från början har tillgång till nästan hela kartan men allt eftersom att äventyret fortskrider låser jag upp nya färdigheter som gång på gång får mig att se på den platta världen med nya ögon. Nintendo har verkligen gjort ett lysande jobb med att gömma framtida moment rakt under näsan på mig på ett så smart sätt att jag ofta inte ens förstår att något har dolts innan jag har verktygen att faktiskt avtäcka det. Mellan varven återvänder Mario till Rogueport, som nästan alltid visar sig ha ytterligare en hemlighet att utforska. När nivådesignen i Paper Mario: The Thousand Year Door är som bäst, då är den riktigt bra.

Jag uppskattar också variationen på de världar som jag får besöka under min vistelse i Paper Mario: The Thousand Year Door, där Nintendo i flera fall väljer att kasta om grundformeln. Förutom mer rättframma nivåerna där jag ska lösa pussel och bulta på fiender finns det roliga exempel på när upplägget ser lite annorlunda ut. I ett skede behöver Mario till exempel ge sig in i ringen som professionell wrestlare i syfte att erövra mästartiteln, medans en annan del av storyn hämtar inspiration från Mordet på Orientexpressen, där ett mysterium ska lösas under en tre dagar lång tågfärd. Man vet aldrig riktigt var man har Paper Mario: The Thousand Year Door och jag uppskattar verkligen de överraskningar som kastas in i mixen med jämna mellanrum.

Trots att berättelsen är en förhållandevis enkel sådan, som vi dessutom har sett varianter på, många gånger förut så lyckas den ändå att både underhålla och överraska. Den gåtfulla organisationen, som den här gången står för prinsessan Peach försvinnande, är tillräckligt närvarande för att alltid kännas aktuell, samtidigt som att den också är tillräckligt frånvarande för att behålla sin mystik och för att ge andra skurkar gott om utrymme att skina parallellt. För det är sannerligen en intressant skara ruskprickar som Mario ställs inför den här gången, där många av dem bidrar med några av spelets kanske mest färgstarka karaktärsdrag. Knäppa, knasiga och skruvade är de alla på sina egna unika sätt och jag upplever det som att Nintendo har haft det som avsikt att ställa personligheterna i första rummet och skurkfaktorn baseras snarare på intressekonflikt, vilket är trevligt.

Några andra starka karaktärer som jag och Mario får stifta bekantskap med under resans gång är den grupp party-medlemmar som ansluter sig, en och en, allt eftersom. Precis som skurkarna (och många andra figurer) känns de sådär härligt småkonstiga och precis som att Marios egna färdigheter används för att låsa upp nya saker i omgivningarna så kan mina nya vänner bidra med sina egna trick. Det är dock lite tråkigt att jag endast tillåts ha en kompis framme åt gången, för i ett spel där knäppa karaktärer ofta står för mycket av underhållningen hade det också varit roligt att utforska hur gruppdynamiken i Marios växande gäng hade kunnat se ut. Istället är det i praktiken som att jag vandrar omkring med endast en lagmedlem som byts ut, baserat på vilken förmåga jag behöver i stunden.

Men striderna då? Slåss man någonsin eller är det bara kompisar och karaktärer? Jo självklart blir det strider. Till stor del består Paper Mario: The Thousand Year Door nästan bara av strider och det är som jag tidigare tog upp av en klassisk turbaserad som man förmodligen snabbt känner igen sig i om man har spelat någon form av rollspel tidigare. Det är dock inte fullt så passivt som att bara välja attacktyp och se den utföras, utan varje manöver har en egen typ av knappkombination som måste tajmas rätt för att vara effektiv. Det är roligt och jag gillar hur Nintendo har byggt upp systemet så att jag ständigt ska hållas engagerad i bataljerna och även under motståndarnas utfall kan jag välja mellan att skydda mig med ett vältajmat knapptryck eller en mer riskabel motattack. På detta finns en rad specialattacker och föremål som går att använda i stridens hetta och jag upplever hela systemet som riktigt välbyggt, trots att jag ofta saknar något riktigt motstånd från fienderna.

För det är tyvärr en av nackdelarna med alla spännande valmöjligheter som kamperna bjuder på, att motståndet sällan har skuggan av en chans mot Mario och hans vänner. Det är för lätt helt enkelt och jag hade gärna sett att Nintendo ökade svårighetsgraden med några steg, för att hålla striderna intressanta. Jag kan nämligen ibland känna mig lite för mycket som en ångvält som fullständigt plattar till allt vad motstånd heter och trots fienderna förvisso blir något tuffare ju längre in i äventyret jag tar mig så är min egen styrkeökning betydligt större i nästan alla lägen. Det ska förstås sägas att Paper Mario: The Thousand Year Door kanske främst riktas mot en yngre målgrupp som eventuellt upptäcker genren för första gången men det vore också trevligt om man hade valt att bygga in något som samtidigt kunde tilltala en mer erfaren publik av rollspelare. Det finns nämligen så mycket att älska i Paper Mario: The Thousand Year Door att det är tråkigt att det behöver falla på en sådan enkel sak. Det som i grunden är ett väldigt givande system kör ganska snabbt in sig och fastnar i samma hjulspår genom hela spelet. Boss-striderna bjuder förstås på större variation men jag kan även där räkna gångerna som jag har känt mig riktigt utmanad på ett halvt finger.

Berättelsens tempo väger också in där, för ett tydligt inslag i Paper Mario: The Thousand Year Door är hur Mario ofta behöver traska fram och tillbaka över samma sträcka flera gånger. Nästan varje nivå har ett inslag av att jag träffar en karaktär som vill att jag går tillbaka en bit till ett ställe jag redan har varit på, för att hämta något eller prata med någon annan, varpå ungefär samma sak kan upprepas någon gång till. Med tanke på att nästan allt som finns under sagda raksträckor är just samma fiender som jag alltså behöver puckla på ett frustrerande antal gånger i rad innan jag kan gå vidare till nästa moment, så dras Paper Mario: The Thousand Year Door med ganska många inslag av repetitiv dötid där jag ofta upplever att jag behöver ta flera steg tillbaka innan jag kan ta ett steg fram. Att vara på resande fot är heller ingen vidare spännande upplevelse och jag, som annars är principiellt emot att använda de flesta typer av fast travel i spel, känner här att jag saknar möjligheten att teleportera runt på ett effektivare sätt för att slippa gå samma sträckor fram och tillbaka, om och om igen.

På ett estetiskt plan finns det dock ingenting att klaga på över huvud taget, för allt ifrån karaktärsdesign, musik, och grafik träffar mitt i prick på samtliga punkter. Nintendo vet vilka knappar de ska trycka på för att få saker att funka visuellt och jag kan bara applådera deras ambition av att göra ett enkelt rollspel, baserat på pappersdockor till något som samtidigt är vackert att titta på. Färgerna, reflektionerna och atmosfären är verkligen klockrena inslag som alla bidrar till att skapa en inramning av moderniserat retro-ögongodis av rang.

För att summera så vill jag verkligen trycka starkt på charmigt och personligt Paper Mario: The Thousand Year Door faktiskt känns, för det är ett spel som helt enkelt inte hade kunnat göras utan skaparglädje och entusiasm hos utvecklarna. Karaktärerna är charmiga, utmaningarna är smarta och hela pappers-aspekten fungerar verkligen klockrent med inslagen från klassiska rollspel. Som jag tidigare påpekat finns det dock ett stort utrymme för utvecklarna att öka svårighetsgraden, för om man som spelare inte nöjer sig med en rolig berättelse och exemplarisk estetik så tror jag att man riskerar att tröttna lite för snabbt. Att konsumera föremål i strid är till exempel helt överflödigt av den enkla anledningen att de nästan aldrig behövs. Med det sagt så har min senaste vistelse i Svampriket varit en ytterst angenäm sådan och jag hoppas att även du överväger att samla kristaller tillsammans med Mario och hans vänner, inom en snar framtid. Tack för ordet.