Svenska
Gamereactor
recensioner
Pariah

Pariah

Dr. Jack Mason har en önskedröm, en annan person han gärna skulle vilja vara snarare än sig själv. Nämligen en kille iklädd ljusgrön rymddräkt.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Jack Mason har en dålig dag, en riktigt dålig dag. Hans rymdskyttel har just blivit nedskjuten, han är strandsatt på en planet som används för att förvara livstidsdömda skurkar. Pariah utspelar sig år 2520 och Jorden har förvandlats till en livlös, maskinell plats, en fängelseplanet för universums mest våldsamma brottslingar. Jack saknar vapen, erfarenhet och militär träning. Hans utsikter ser väldigt dåliga ut och till råga på allt har han precis smittats av ett dödligt virus. Masons otur kan nästan mätas med den som Gordon Freeman upplevde då en helt vanlig måndag fylldes till bredden av skrikande utomjordingar på grund av ett misslyckat fysikexperiment. Synd bara att spelet i sig inte kan det...

HQ

Med sig på skeppet som skjuts ned har Mason en dam vid namn Karina J, livtidsdömd fånge på fängelseplaneten varifrån avresan sker och tillika ofrivilligt forskningsobjekt. Karina har smittats med ett dödligt, kemiskt framställt, virus (vid namn Pariah) som nu vid resans slutdestination ska avaktiveras och flyttas ur hennes kropp. Jack Mason är läkare och följer med enbart som observant om något skulle hända under transporten av Karinas nedfrusna kropp. När skeppet skjuts ned skadas Jack svårt och den stridsvillige piloten som annars hade kunnat försvara honom skjuts ihjäl på stört av anstormande fängelsekunder med solglasögon. Karina vaknar dock upp ur sin cryosömn - tack för det, ytterligare ett problem att handskas med. Det gäller för spelaren att snabbt hitta ett vapen och ge sig in i vad som på förhand kallats "ett episkt äventyr med Halo-vibbar".

Digital Extremes heter teamet bakom Pariah, en minst sagt välrenommerad studio som tidigare bland annat gjort Unreal Championship-spelen, Unreal Tournament och Unreal Tournament 2: The Liandri Conflict. Utveckligen började strax efter att studion färdigställt det första Unreal Championship till Xbox och planerna var då att göra ett racingspel med actioninslag. Fokus flyttades sedan från ett racingspel med actioninslag till ett actionspel med racinginslag, eller åtminstone med fordon. Jag gissar på att detta hände strax efter det att Digital Extremes designers levt livet som Spartan på en viss ringplanet.

I Pariah har Digital Extremes nämligen frångått riktlinjerna från Unreal-universumet och istället hämtat ohälsosamt mycket inspiration från Halo och Halo 2. Faktum är att stora delar av Pariah känns som plagierade från Bungies mästerliga spel, fast utan den underbara spelmekaniken, smart designade miljöerna, det perfekta tempot eller de utmanande fienderna. Den övergripande designen i Pariah avger en frän stank av fantasibrist då allt från miljöernas utformning till de körbara fordonen och vapnen ser misstänkt mycket ut som någonting hämtat från Master Chiefs universum. Nu hade detta inte varit ett alltför stort problem om actionmomenten, storyutvecklingen och grafiken hållit samma höga klass som i exempelvis Project Snowblind eller Area 51 där utvecklarna faktiskt också sneglat kanske lite väl mycket på Bungies milstolpar. Så är dock inte fallet med Pariah som från början till slut känns oinspirerat, stelt, väldigt linjärt och innehåller massor av ogenomtänkta designlösningar.

Spelmässigt fungerar Pariah som vilket standardspel som helst i genren med två små undantag. Det går till att börja med att uppgradera sina vapen i spelet med hjälp av krediter som finns att hitta på spelets mer svåråtkomliga ställen. Med dessa är det fullt möjligt att exempelvis öka eldhastigheten eller minska rekylen i spelets kulspruta eller knyta en detonator till granaterna i granatkastaren. Man väljer själv vilket eller vilka av vapnen man vill uppgradera och vilken av de möjliga uppgraderingarna man vill ha. Detta tillsammans med den coola gimmicken kring systemet för hälsa får mig att ha överseende med en del rent katastrofalt korkade saker i spelet. Precis som i The Cronicles of Riddick: Escape From Butcher Bay har Jack ett antal grafiskt sparsamma vita pluppar i bildens vänstra kant vilket representerar hans hälsa. För att återställa denna går det att stanna upp och låta den sista pluppen ladda upp sig själv men även använda sig av en slags kanyl som laddas med serum och injiceras i Jacks vänstra handled. Tar man för mycket av serumet på samma gång framkallas yrsel och bilden blir suddig. En cool gimmick som sagt men inget som märkbart bidrar till det spelmässiga.

Detta är en annons:

Pariah består av 18 banor utspridda över hela den västra delen av jorden. På var och en av de 18 banorna gäller det att ta sig från punkt A till punkt B med hjälp av Masons kvicka ben eller något av fordonen som fienderna ibland lämnar efter sig. Varje uppdrag kretsar kring ett flertal olika uppgifter som kan sträcka sig från allt mellan att stänga av ett alarm till att aktivera ett antal reaktorer. Merparten av dessa uppgifter handlar dock om Karina och om att rädda henne ur diverse kniviga situationer. Smittbärerskan har nämligen en smått vansinnig tendens att ständigt råka i trubbel och eftersom fängelsevakterna på planeten absolut vill åt henne (trots att hon är nedsmittad med en sjukdom som får Ebola att framstå som hösnuva) blir uppdragen snabbt väldigt enformiga. Den senare halvan av spelet kretsar faktiskt enbart kring fritagandet av Karina och när man för 16:e gången hämtar henne för att sekunden senare bevittna hennes 17:e bortrövning når irritationsfaktorn sin absoluta topp.

Kontrollen är som hämtad ur Halo 2 med undantaget för den superba precisionen. Det går att springa kortare sträckor i Pariah, då utan draget vapen, och även det är något som implementerats så ytligt att det aldrig egentligen påverkar den annars så standardiserade spelupplevelsen som ges. Vapnen är alla, utom granatkastaren, väldigt tråkiga och lämnar en hel del att önska. Fysiken som avgör hur fiender reagerar då Masons skott träffar dem är ojämn och medan Havoc-fysiken gör ett snybbt jobb då man spränger anstormande fiender med granater ser det ofta ut som de inte berörs alls av häftig maskingevärseld mot ansiktet. Värt att nämna är också att den artificiella intelligensen i spelet även den känns slarvigt sammansatt och ojämn. Fienderna springer ofta väldigt snabbt mellan olika hinder i form av stenar eller träd för att skydda sig själva men detta efter ett utstakat mönster som sällan förändras då man kommer dem nära. Har vid flera tillfällen beskjutit en fiende samtidigt som jag ryckt fram varpå han fortsatt med sitt irriga sick-sackande utan vetskap om att jag faktiskt närmat mig honom så pass att jag nu planerar att slå honom i huvet med smörkniven som Jack utrustats med, snarare än att skjuta.

Beträffande det grafiska, som på förhand varit den mest upphaussade delen av Pariah, är detta en lika stor besvikelse som resten av innehållet i spelet. Modellerna är lite för enkelt uppbyggda, texturarbetet är blekt och kvaliteten häftigt komprimerad. Estetiskt sett är Pariah en salig mix av intetsägande utomhusmiljöer med klara Halo-komplex samt jämngrå korridorer. En annan minuspunkt i spelet är att det tekniska (baserat på Unreal-teknologi, såklart) inte optimerats mot Xbox som plattform vilket bidrar till instabil skärmuppdatering och en del jobbiga småbuggar. Varje gång spelet automatiskt sparar mot Xboxens hårddisk sjunker skärmuppdateringen markant och spelet hostar likt en influensasjuk diabildsprojektor. Detta inträffar även vid andra tillfällen utigenom äventyret då exempelvis Mason skjuter en granat mot tre fiender som står på samma ställe. PC-versionen lider dock inte av detta.

Sin vana trogen har givevis Digital Extremes lagt ned massor av tid och kraft på flerspelarläget som i Pariah på många sätt liknar det i Unreal Tournament 2004, fast med tråkigare karaktärer och vapen. Det går att välja mellan att spela vanlig dödsmatch, lagbaserad dödsmatch och två andra spellägen kallade "Siege" och "Frontline Assault". Det sistnämnda går ut på att beslagta och vakta ett antal av fiendernas kontrollpunkter, till sin hjälp har båda lagen ett antal olika fordon och en vapenarsenal bestående av äventyrets tyngre skjutdon. Frontline Assault är roligare än de andra spellägena för flera spelare och sammantaget faktiskt den bästa delen av Pariah, äventyret inkluderat. Med bättre implementerad fysik och roligare vapen hade detta kunnat blivit lika briljant som "Onslaught" från Unreal Tournament 2004. Via Xbox Live fungerar Pariah bra rent tekniskt och den medföljande ban-editorn är både välgjord, lättanvänd och rolig att använda. Men i jämförelse med spel som Halo 2, Ghost Recon 2 och Project Snowblind är den totala multiplayerupplevelsen i Pariah minst sagt blek.

Detta är en annons:

I Pariah har Digital Extremes försökt blanda allt det bästa från de senaste fyra årens höjdpunkter i genren. Till skillnad från Project Snowblind misslyckas de dock med sammansättningen av de olika beståndsdelarna vilket resulterar i ett actionspel som ger mig samma trista längtan efter omedelbar tupplur som Golden Eye: Rogue Agent gjorde.

Pariah
Pariah
Pariah
Pariah
Pariah
Pariah
Pariah
Pariah
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Stabil map-editor, välskriven handling, uppgraderingsbara vapen
-
Stel spelkontroll, ultralinjärt upplägg, fantasilös design
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • nomiiis
    Jag ska uplägga denna recension i + och -. + Vapen, jag tycker om att det finns många vapen, (kunde finnas många fler) men alla har olika... 8/10

Relaterade texter

PariahScore

Pariah

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Dr. Jack Mason har en önskedröm, en annan person han gärna skulle vilja vara snarare än sig själv. Nämligen en kille iklädd ljusgrön rymddräkt.

0
Pariah

Pariah

FÖRHANDSTITT. Skrivet av Bengt Lemne

Doktorn kan komma i Digital Extremes mörka framtidssaga. Benke har spelat Pariah och pratat med teamet.



Loading next content