Parking Garage Rally Circuit

För längesen, när jag var ett litet barn, såg inte spelen ut som de gör idag. Kantutjämning och realistiska skuggor fanns inte på kartan - nej, då var det yxigt kantiga 3D-modeller som regerade. Eftersom man inte visste bättre, eller var medveten om att det skulle kunna se ut på något annat sätt, var man mer än nöjd. Spelen var snygga på den tiden också, men blickar vi tillbaka på de spelen nu blir det under en nostalgi-lupp istället. Att sätta igång, till exempel Colin McRae Rally, på Playstation 1 skickar mig tillbaka till tiden när O'boy, skogaholmslimpa med ost och smör i soffan med Nickelodeon på TVn i stort sett var dagens absoluta höjdpunkt. När jag spelat Parking Garage Rally Circuit (fantastiskt långt och snyggt namn, förresten) har skogaholmslimpa-smaken smått återuppstått i munnen och för en liten stund är jag tillbaka till det ljuva nittiotalet och barndomens problemfria dagar.

Parking Garage Rally Circuit är en tydlig hommage till spel som Sega Rally, Crazy Taxi och Mario Kart 64. När du startar spelet första gången får du välja vilket format du vill emulera genom fyra olika grafiska stilar. Jag valde det sista alternativet, PC-port, eftersom de andra blev lite för gryniga för min redan dåliga syn. Men hyllningen manifesteras inte bara genom den underbara grafiska stilen och CRT-filtret som flimrar utan också genom soundtracket. Soundtracket är en av de stora behållningarna med spelet. Varje bana ackompanjeras av en egen låt och de låter verkligen gamla, men på rätt sätt, detta ur ett retroflirtigt perspektiv och de passar perfekt in i tidseran spelet avspeglar. Spelets meny-musik gjorde mig däremot galen rätt snabbt, men det är en petitess i sammanhanget när man blickar framåt i texten och allt annat som gjort mig arg (läs: helt vansinnigt arg) under mina timmar med Parking Garage Rally Circuit.

Rally-inslaget i namnet till trots handlar det om regelrätta lopp med två varv, men där varven ofta skiljer sig en hel del åt. De är dock fyllda av ramper och hopp, ibland lite grus och till och med snö - så det blir trots allt lite rally också. Kontrollen är enkel och påminner en hel del om Mario Kart - drifta runt hörnen, bygg upp boost och fortsätt att drifta innan boosten tagit slut för att göra boost-kombos. Gör du allt rätt flyger du snart, bokstavligen talat, fram genom banorna. Bilfysiken är väldigt arkadig, saknar helt och hållet realism och påminner därför inte på något sätt om Sega Rally trots de uppenbara referenserna till det spelet. Din bil känns väldigt lätt, lite som om den vore gjord av ihoptejpade flyttlådor och papier-maché. Till en början har du en bil att köra. Du kan välja färg, mönster och vilket nummer din bil ska ha - inte mycket men fullt tillräckligt. Presentationen är tidstypisk och enkel, menyerna är lättnavigerade men tutorial-videon är ett litet minus eftersom den bara visar kontrollschemat för tangentbord - vilket inte hjälper mig när jag spelar på en Rog Ally. Spelet passar bra i handhållet format, med liten skärm, helt klart.

Banorna bjuder på vyer från kända amerikanska och brittiska platser. Man besöker bland annat Mount Rushmore och hoppar över Frihetsgudinnan. Det är inga fel på omgivningarna, alls, men man hinner inte ta in dem när det ska köras rallybil i 120 knyck och de förpassas till och finns bara där i periferin. Det är åtta olika banor totalt, vilket känns aningen snålt tilltaget. Lokal multiplayer är en annan beståndsdel som hade passat bra. Den enda flerspelarkomponenten i Parking Garage Rally Curcuit är möjligheten att tävla mot andra spelares tider. Alltså inget som sker i realtid.

Emellanåt, i väldigt korta stunder, är spelet nästan en fröjd att spela. Man lyckas kedja samman en riktigt snygg boost-kombo och flyger framåt och förbi motståndarspökena. Det är nämligen ett brons-, silver- och guldspöke du möter och dem du ska slå för att låsa upp nya banor och bilar. Slår du bronsspöket på alla banor låser du upp nästa bil och sen samma sak med bilen efter det. Slår du sedan guldspöket låser du upp möjligheten att tävla mot, som tidigare nämnt, verkliga motståndares tider - men dit kom aldrig jag. Varför tänker du? Låt mig förklara.

Jag har sällan, eller aldrig, varit så arg som när jag spelat Parking Garage Rally Circuit. Kan inte komma på ett spel som behandlat mig sämre eller varit mer orättvist. Det finns många anledningar till detta och det första är hur spökena jag möter tar till synes omöjliga vägar fram över banorna. På en av dem finns det ramper som leder till en annan del av ett parkeringsgarage. Jag följer tätt efter dem, känner mig snabb och hoppfull om att jag ska kunna ta mig förbi dem i nästa kurva - men så skippar de rampen och kör till höger om den istället. Jag gör samma sak, men inte med samma resultat som mina spök-antagonister. De gör ett elegant, precist och perfekt hopp medan jag dödskraschar ned i betongfundamentet under den våning de landat på. Nej, jag måste såklart ta en annan väg, en omväg jämförelsevis, för att ta mig genom banorna när de gör lite som de vill. På tal om hopp så är det en annan sak jag skrikit mig hes över. Tänk dig ett scenario där du leder, du ligger bra till och har navigerat dig väl genom alla checkpoints och du kommer fram till en stor häftig ramp. Du lämnar marken, till tonerna av ljuv musik och ska bara ta mark för att vinna och fortsätta in i mål - men så landar du en nanometer fel och bilen kastas in i en avancerad australiensisk breakdance-rutin och du måste trycka på "restart".

Restart är för övrigt den knapp jag tryckt överlägset mest på i spelets menyer. Dels krävs flera genomkörningar av banorna för att memorera nivåerna. De är oförlåtande och kräver millimeterprecision för att du ska ha en chans att vinna. Råkar du krocka in i en av alla bilar som temamässigt korrekt står parkerade på alla spelets nivåer är det bara att börja om, om och om igen. Som jag nämnde tidigare kan andra varvet skilja sig en del från det första. På en av banorna slår blixten ned och strömmen går. Efter det måste man navigera sig fram i beckmörker där bara bilens extremt dåliga framlyktor lyser upp vägen och pilarna som visar vilken riktning man ska köra. Jag höll på att krevera och kasta in handduken men till slut gissade jag rätt och klarade banan, på femtielfte försöket. På en annan bana är det stenbumlingar som till synes slumpmässigt faller ned över vägen, en annan är full med mordiska snöplogar och sen har vi det där förbaskade garaget med bommarna som fälls upp och ned. Har man tålamodet så kanske det är roligt med variationen, men det var sannerligen inte min kopp té. Jag kanske är för gammal för att muskelminnet, eller bara minnet i stort, ska kunna hantera den information som snabbt måste processas för att man ska nå framgång i Parking Garage Rally Curcuit.

Det är i grunden ett helt okej spel, i alla fall om man kollar på dess grafik, musik och presentation. Grafiken är faktiskt otroligt charmig och avspeglar tidseran väldigt bra. Musiken är dessutom ett av spelets stora plus (ett av få, tyvärr) och de trallvänliga ska-tonerna är genuint trevliga att lyssna på. Presentationen är enkel men träffsäker och hade med lätthet kunnat hittas i ett spel från just nittiotalet. Men sen har jag inte så mycket annat positivt att säga. Korta stunder har jag kul, när det för en gångs skull går bra för mig. Hade det fortsatt på det sättet utan att jag gång på gång hade råkat ut för brutal bestraffning är jag säker på att det hade funnits ett trevligt och beroendeframkallande litet spel där någonstans. Men sammantaget så har jag bara hittat spel för människor som mer än gärna ägnar sig åt och älskar självtortyr.