Party Animals

Det här med multiplayer-slagsmål brukar kunna vara en höjdare som passar de flesta. Även om en spelare är mycket bättre än de andra, finns alltid möjlighet att slå sina påsar ihop för att tillsammans dänga den som är bäst för att på så sätt jämna ut oddsen. Det här gör att spel som Super Smash Bros Ultimate och Gang Beasts eller wrestling-titlar så ofta blir betydligt roligare med stora grupper av spelare än de är för den som lirar ensam.

Och det är precis i denna anda vi hittar Party Animals, ett partyspel som fått rejält med uppmärksamhet under året, och som bjuder på den enkla premissen att ett antal bedårande söta djur ska jävlas med varandra, aningen individuellt eller i lag. Jag älskar framför allt lokal lättsam multiplayer och hoppades att Party Animals skulle kunna bli ett klockrent tillskott till mina och vännernas Knight Squad-ledda spelkvällar, och jodå, det här levererar.

Men, innan jag berättar mer om det, så avskydde jag spelet till att börja med. Det finns nämligen en fem-tio minuter lång träningssession att spela igenom (något jag rekommenderar att du gör) för att lära sig den småunika spelkontrollen, och det var länge sedan jag kontrollerade en spelfigur som närmast kändes så berusat klumpiga som den hund jag spelade som.

Det intrycket tog jag med mig under de första matcherna i spelsättet Last Stand, vilket är det stora dragplåstret i Party Animals. Kaoset var totalt och det var hopplöst att försöka dela ut stryk med de ändå ganska varierade attacker som står till buds. Det djur du väljer kan nämligen göra allt från att boxas, till att skalla folk och hoppsparka dem i plytet. Eller för den delen plocka upp tillhyggen och brukar mot motståndarna. Sistnämnda är bland det mest petiga för övrigt, detta eftersom du måste stå exakt rätt för att kunna använda föremålen som avsett, annars plockas de bara upp som ett standardföremål att slunga mot motståndarna.

Sakta men säkert insåg jag dock att det gömmer sig en hel del finess i Party Animals. Striderna kan vinnas utan att jag smäller till en enda person, alternativt genom att jag dänger samtliga och sedan allt däremellan. Dessutom har banorna fler underhållande twister som kastar om förutsättningarna rejält. Från den ganska rättframa arenan på ett isflak som sakteliga spricker upp i flera mindre delar (vilket gör det allt farligare att ta sig till motståndarna), till den snöbana där du hela tiden måste hålla dig när en lägereld och det svarta håll som mellan varven tvingar dig och dina motståndare att sluta slåss och hålla fast i något - vankas det hela tiden något att hålla ögonen på utöver striderna.

Allra bäst är Party Animals om du lirar med någon du känner så ni tillsammans kan ta er an motståndet, men generellt upplever jag att folk är ganska bra på att spela och begriper premissen. Följaktligen har jag haft flera fina bataljer även ensam. Dessutom går det att spela mot rimliga botar och lokalt på delad skärm, vilket är vansinnigt kul. För att vinna gäller det att eliminera motståndarna, men inte genom att knocka ut dem, utan genom att kasta ut dem, vilket kan göras på flera olika sätt. Att ligga utslagen och se hur en motståndare lyfter upp mig för att kasta mig i ishavet är otroligt stressande och har fått mig att sukta efter valium mer än en gång. En normal runda avslutas när någon nått totalt tre vinster.

Det finns även fler spelsätt, där det enda heter Arcade och det andra Team Score. Förstnämnda är en annan variant på Last Stand, där det inte handlar om att bli ensam kvar, utan dö så få gånger som möjligt. Varje gång du dör får du ett nytt försök, men halkar samtidigt efter motståndarna. Spontant känns detta lite mer förlåtande eftersom den som åker ut slipper vänta på att de andra ska bli klara och alltså är med i matchen och kan påverka dem genom att bekämpa den som leder.

Team Score är däremot något annat och ha helt egna banor. Här är det lagbaserade utmaningar som väntar som att slåss om godis i Lollipop Factory, något som är en av spelets höjdpunkter med vansinniga strider om de elastiska gummibjörnarna och smågodiset. En annan höjdare är Trebuchet där laget ska beskjuta varandra med bomber, och jag vill även slå ett slag för Beast Hockey som kort och gott är en mycket alternativ hockeyvariant.

För att hela tiden uppmuntra mig (och alla andra) om att spela bara en match till, finns även dagliga utmaningar och saker att låsa upp i form av olika accessoarer. Det finns givetvis även mikrotransaktioner, men det verkar faktiskt som att du kan låsa upp mer än vad som är vanligt i spel av denna typ genom att bara faktiskt spela vidare.

Finns det inga nackdelar då? Jo, men de är mer ett generellt problem med genren snarare än något unikt för Party Animals. Lirar du själv är det inte särskilt kul längre stunder om du inte hittar någon online att chatta med och bilda ett team. Och har du ett uselt lag går det oftast inte att vinna då svagaste länken är väldigt påtaglig. Jag tycker även att menyerna både är lite sega och plottriga, vilket är något jag hoppas utvecklarna kommer fila på.

Annars är detta ett kanontrevligt partyspel som är lätt att rekommendera, och att det ingår med Game Pass garanterar dessutom korta servertider. Det är kul både online och offline, presentationen är fantastisk och grenarna skapade på ett sådant sätt att det nästan alltid blir spännande (eliminerade lag kan exempelvis försvåra för motståndare med att kasta fiskar, bananer och bomber, förslagsvis mot den som leder för att matcherna inte ska avslutas). Det är kanske inte så intuitivt som jag hade hoppats på, men det vägs upp av ett högre speldjup och underhållningsvärdet är fenomenalt.