Playboy the Mansion

Åsikterna om Playboy är många, och debatterna brukar bli både heta och intensiva när publikationen diskuteras. Personligen tycker jag att Playboy för det mesta en nakenblaska med höga produktionsvärden, och att herr Hefner i sig är en helt vanlig gammal snuskfarbror, även om han har mer pengar än vissa länder, och får ligga med fler plastblondiner än de flesta andra. Dock kände någon i Playboy-företaget att det inte var nog med att göra tidningar, filmer, videos, kläder, smycken och en massa annat kaninrelaterat trams, så det behövdes nya tag. Vad är då bättre att exploatera än den lönsamma spelindustrin? För att göra detta på ett smart sätt går det ju inte att utveckla vad som helst, utan istället slår man ihop två kända och populära subgenrer. Sims-genren där man ska ta hand om sitt lilla dockhusfolk, och företagshärskargenren som oftast brukas betitlas med ordet Tycoon. Två bra idéer ihoprullade till en, och så in med lite naket på det. Det handlar alltså, att från sitt Playboy Mansion, skapa, sköta om, utveckla och härska över kaninimperiet som Hugh Hefner själv.

Till sin hjälp finns ett par hjälpsamma hälpredor om man så önskar, men har man spelat ett Tycoon-spel förut så känns en hel del igen. Tidningen måste tryckas varje månad, men för att kunna göra det behöver man bilder, artiklar och annat material.Materialet står personalen för, och skulle det vara så att man saknar personal inom något område är det helt enkelt bara att ge sig ut i svängen och börja rekrytera. Man kan anordna fester för att locka in kändisar som kan tänka sig vara med i tidningen, tillfredställa sina anställda eller varför inte sig själv. Väl på festerna är det ganska enkla regler, välj någon som är, eller ser viktig ut och smöra för personen tills han eller hon tycker att du är världens bästa person. Smörandet kan ske på vänskapligt eller proffesionellt sätt, och med damerna går det även att bre på med lite polerat romanssnack med tillhörande hångel och dansande. Allt detta smörande sker på ett ganska grundläggande sätt, då man väljer mellan olika samtalsämnen och ju djupare man går in på ett ämne, desto mer avancerade alternativ blir tillgängliga. Vissa personer är har vissa ämnen som de gillar, och trampar man dom på tårna får man försöka smöra sig tillbaka till sin föregående position igen. Det tråkiga är att det inte finns någon egentlig finess med det här systemet, man klickar tills man har åstakommit det man vill, och sedan är det bara att gå vidare till nästa person. Emellanåt klampar man i klaveret och upprör sitt konversationsoffer vilket resulterar i ett visst missnöje från personen i fråga. Detta manifesterar sig i att humörstapeln sjunker och därmed försämras relationen med personen i fråga, och det gäller att jobba upp sig igen.Ett annat moment går ut på att man anlitar någon av de klonade skönheterna för att ta bilder på dom. Man väljer plats i huset, tjejens kläder, eller avsaknad av kläder, och passar på att ta en bunt bilder som sedan ska användas som omslag.

Själva företagsbiten är lika ytlig och fördummat som den sociala biten. Något som slår mig är hur pass enkelt Playboy the Mansion är, och efter att ha spelat företagarspel sedan det underhållande bilspelet Detroit i början på 90-talet känner jag mig fruktansvärt understimulerad. Pengahantering och företagskötseln känns helt förbisett, och egentligen bara påklistrat för att man ska kunna rättfärdiga resten av innehållet. För ska man vara elak, och det ska man verkligen vara i Playboy the Mansions fall, är det egentligen det pinsamma nakna innehållet som får mest egentligt utrymme i spelet, och spelbarheten blir därefter. Eftersom hela spelet utspelar sig i och runt Hefners härliga hem måste man självklart göra sitt yttersta för att se till att boningen håller hög standard, och att gästerna trivs.

Därmed finns det massvis med möblemang och annat trevligt att inreda sin extravaganta lya med. Men trots hur mycket man än kan lyxa till huset, och hur många nummer man än ger ut av Playboy känner man efter några timmar att detta var tid man kunde ha spenderat på ett spel som gör något av aspekterna betydligt bättre. Capitalsim och Sims 2 poppar inte helt osökt upp i huvudet som bättre alternativ. I slutändan är Playboy the Mansion ett fånigt och simpelt spel som tröttar ut snarare än roar kungligt. Då spelar det ingen roll hur skojiga artiklar ens anställda kan skriva, hur sexiga kort man tar på sina omslagstjejer eller hur många kort på Hugh Hefner man spikar upp på väggen. Ska man nödvändigtvis spela ett spel i den här genren är nästan allt annat ett bättre val. Personligen skulle jag vilja skicka in Playboy the Mansion in i solen för att få ett slut på det, en gång för alla.