Pneumata

Det drygt sju och ett halvt år gamla Resident Evil VII står som uppenbar inspirationskälla till Pneumata, en förstapersonsskräckis utvecklad av den nystartade enmansstudion Deadbolt Interactive. Tyvärr sträcker sig inte likheterna mycket längre än så; kvalitetsmässigt står få titlar längre ifrån varandra. Häng med in i ett kosmiskt virrvarr av förvirrande bandesign och buggar.

En dag parkerar en bil utanför huvudkaraktärens hus i en typisk amerikansk villaförort. När jag går för att se efter vem det är rivstartar bara bilen och kör därifrån, endast lämnades ett VHS-band på farstubron. I likhet med nämnda (helt underbara) nytändning av Resident Evil-serien har tydligen min flickvän försvunnit, och efter en för genren typisk viltolycka i skogen leder min väg till en mörklagd, förmodat övergiven husvagnspark kallad Milton.

Ingen nydanande start, definitivt inte, men genren är å andra sidan känd för sin ostighet och romantiserande av B-films-konventioner. Till en början förlåter jag därför oslipade skavanker som huvudkaraktärens Jill-sandwich-osande skådespel och diverse tekniska skönhetsfläckar. Detta charmigt grovhuggna B-films-skimmer varar dock inte länge.

Bit för bit stakar jag mig upp och ner längs Miltons kolmörka gränder och bakgator, stryker fram och tillbaka längs med otaliga, intill förväxling lika staket och husfasader. De intrikata banstrukturerna från genrens bästa spel, med lönngångar, hemligheter och alternativa rutter är här utbytta mot en större upptäcktsfrihet - det vill säga ingen karta eller kompass alls. Nytänkande ska förstås applåderas, men då hade jag också förutsatt att uppdragsloggarna inte buggade ur och faktiskt bockades av efter hand, att min resa följde något sånär logiska mönster och att en varsamt osynlig hand styrde mig i rätt riktning. Nu går jag i cirklar och tappar bort mig snabbare än gänget i Blair Witch-project men kommer, på något sätt, så småningom framåt.

Under min framfart stöter jag på brinnande, manshöga kors, kvarlämnade pappersbitar och en mäktig kyrka vilka alla låter mig förstå att det är en slags kult jag har att göra med här. De järnrörsbestyckade och illasinnade männen jag möter har till råga på allt grismasker på sig, och är det något som skriker religiös fanatiker à la Bioshock är det väl det. Det enda Pneumata fått med sig av en genregigant som Bioshock är emellertid den fjösiga vapenkänslan.

Den successivt krypande atmosfären, mystiken och råheten från förlagor som Condemned, Outlast, Dead Space, Resident Evil och Bioshock är nämligen som bortblåsta i Pneumata. Även om det går att skymta var Deadbolt Interactive siktar så är det, bortsett från ett par effektiva skrämselmoment i början, svårt att ta fiender på allvar som står och väntar på mig bakom hörn och springer på rak linje så fort jag visar mig för dem. Trots att jag har några vapen att välja mellan och kan både blockera och sparka undan alltför närgångna bokstavstroende, så räcker det alltid att finesslöst skjuta dem i trynet ett par gånger innan de faller till marken. Om de inte bara försvinner förstås, eller återuppstår helt stillastående som en Jesus i T-pose.

Buggarna haglar nämligen i Pneumata, inte minst de audiella. Vattenkranar droppar skyhögt genom dubbla väggar, icke-existerande fiender frustar och skriker, grisar grymtar, dörrar öppnas och stängs och boksidor vänds mitt ute i skogen - men jag skriker inte och får inte panik. Jag suckar och vänjer mig bara vid alla tokigheter efter hand. Synar hur spelet titt som tätt spricker upp i sömmarna, och då blir inget särskilt spännande eller läskigt längre. Oavsett om det gäller den (alltför) mörka skogen, det obegripligt svårnavigerade lägenhetskomplexet, det underjordiska avloppssystemet eller mentalsjukhuset eller båtvarvet. Jag dammsuger pliktskyldigt miljö efter miljö, laddar om irriterande trial-and-error-moment, löser sidouppdrag som inte leder någon vart och önskar att det ska ta slut snart så jag kan påbörja min Jack Baker-motorsågning till recension.

Efter sju timmar och ett skrattframkallande fjantigt och klämkäckt "allt var en dröm-slut" förblir den kosmiskt mystiska skräcken mest ett virrvarr av labyrinter och ofärdig speldesign. Det är alltför trångt bland bra spel i skräckäventyrs-genren för att bereda plats för Pneumata, och därför tänker jag att vi glömmer detta och önskar Deadbolt Interactive bättre lycka nästa gång.