Pokémon Mystery Dungeon: Gates to Infinity

Pokémon Mystery Dungeon-serien har för mig hittills varit något främmande och outforskat. När 3DS-debuten Gates to Infinity damp ner i brevinkastet så gjorde jag lite efterforskningar och insåg att jag inte verkade ha missat något, snarare besparats flera timmar frustration. Men som alla vet är vi norrlänningar av synnerligen optimistisk natur. Vi dömer aldrig renen innan vi smakat den. Så jag kokade kaffe, sjönk ner i soffan och pillade in kassetten i enheten med samma beundransvärda målmedvetenhet som en stadig Sorselejänta kör upp lössnusen under läppen inför en dansbandskväll i logen.

Jag valde min Pokémon. Valde en partner. Tittade på introsekvensen. Träffade Pikachu. Läste dialogrutor i massor. Spelade i tjugo minuter. Sedan somnade jag. På riktigt. Det var som att läsa en kemibok i grundskolan. Den där trevande optimismen jag lyckats bygga upp krackelerar i samma sekund Pikachu börjar raljera moralfloskler och jag inser att textrutorna inte går att trycka förbi, för att sedan rasa samman fullkomligt när vi utforskar den första, sövande trista grottan i spelet. Den första av många (många) lika sövande grottor.

Hur mycket jag än gillar de gamla Pokémonspelen känns Pokémon Mystery Dungeon: Gates to Infinity lite som en inavlad kusin från inlandet. Visst hittar man släktdrag med titlar som Pokémon Black and White, men Gates to Infinity är tyvärr sprunget ur det allra grundaste partiet i genpoolen. Utvecklaren Chunsoft har återigen kokat ihop en rougelike-nischad spinoff som likt andra spel i Mystery Dungeon-serien bygger på utforskande av framslumpade grottor. Problemet är att det inte är ett dugg roligt att utforska dessa.

De känns och ser ungefär likadana ut, med vissa små kosmetiska skillnader som avvikande färgschema ("Titta, den här våningen har en mer mättad lyster") och sporadisk vegetation ("Oj, här var en gräsfläck".) Varje grotta är uppdelad i flera våningar. Jag antar att det är meningen att man ska utforska dem så mycket som möjligt i jakt på nya föremål och för att samla erfarenhetspoäng, men det känns inte motiverande när det är så pass monotont och belöningarna inte väger upp trettio minuters irrande i identiska gångar.

Striderna är inte heller någon pulshöjare och erbjuder spänning likvärdig med den du får av att titta på en väderprognos. Oftast går de halvt på automatik. Mina följeslagare vräker på med egna attacker och då och då får jag själv vara delaktig genom halvhjärtade tryck på A-knappen. Här finns säkert också en tanke från utvecklarnas sida att spelaren ska hushålla med vissa attacker för att använda dem längre in i grottan mot en starkare fiende, men det behövs inte. Mitt Pokémon-crew sparkar rumpa ändå. Vi röjer runt som värsta mobbargänget i skolkorridoren och pryglar söta små anleten till oigenkännlighet.

Den huvudsakliga anledningen till dessa frekventa grottbesök är för att samla byggmaterial och pengar. Pikachu har nämligen stora byggvisioner och vill skapa ett eget Pokémonparadis. Det här fordrar förstås resurser som (tyvärr) kasseras in genom den ena oinspirerade grottexpeditionen efter den andra. Det går att välja uppdrag från en anslagstavla i den lilla Pokémonbyn som fungerar som spelets hubvärld. De kan handla de om att en Pokémon gått vilse i en grotta och behöver hjälp eller att bara hitta ett specifikt föremål. I praktiken betyder det att oavsett vilket uppdrag du tar dig an att du kommer att irra runt i grottor och göra samma sak om och om igen.

Annars är det i Pokémonbyn som mycket av handlingen äger rum. Min karaktär förvandlas i spelets introsekvens från människa till Pokémon och som nytransformerad eldgris förstår man nu vad alla andra Pokémons säger. Det betyder mindre "Pika, pika!" från Pikachu och mer: "It doesn't matter if you win or lose, as long as you try." Ja, dialogen är en enda lång floskel. Okej att spelet riktar in sig till en yngre målgrupp men ibland klibbar budskapen så mycket att Teletubbies skulle bli avundsjuka. Det känns som om var och varannan dialog slutar med att Pikachu levererar ett viktigt budskap varpå alla börjar gråta och vill kramas.

Det här hade varit mer uthärdligt om det bara hade gått att skippa dialogrutorna, eller åtminstone skruva upp hastigheten på texten. Men icke. Texten rullar på i sin egen takt och jag kan bara byta dialogruta när spelet själv tillåter mig. Det blir extra irriterande när många dialogscener också är riktigt långa. En gång när jag spelade på spårvagnen hann jag aldrig göra annat än att läsa dialoger. Resan tog tjugo minuter. Tjugo minuter av non-stop moralpredikan från små, kulörta varelser är en riktig kalldusch för en kallhjärtad västerbottning som på daglig basis stjäl godis från barn och glidtacklar rådjur för nöjes skull.

Helt utan kvalitéer är dock inte spelet. Grafiken är stundtals rätt charmig, i synnerhet när man spatserar runt i Pokémonbyn. Musiken är också sådär typiskt Pokémonmysig utan att för den skull etsa sig fast i minnet när man stängt av konsolen, och spelet blir faktiskt lite roligare efter några timmar när man kan välja sitt eget team och på allvar börja bygga sitt paradis. Vägen dit är dock alldeles för tradig och det är egentligen inte värt utdelningen heller.

Det märks hur utvecklarna riktat in sig mot en yngre målgrupp denna gång. Tidigare Pokémon-spel har ofta tilltalat både stora som små, men den supersockrade inramningen och det fördummade stridssystemet lär avskräcka äldre spelare. Jag har också svårt att se hur yngre skulle gilla det här när upplägget är så pass monotont som det är. Är du svag för Mystery Dungeon-spel i allmänhet kanske det är värt en titt, men ha i åtanke att det har en väldigt simpel spelmekanik och sällan tillräckligt motiverande att verkligen utforska allting. Väntar du på ett riktigt Pokémon-spel till 3DS så tycker jag att du gott kan vänta tills Pokemon X/Y släpps.