Pokémon Platinum

Jo, jag har trillat dit igen. Jag visste ju att jag skulle upp och jobba, men likt förbaskat låg jag där 05 i morse och rotade runt i det djupa gräset runt Route 204 på jakt efter Kricketot. Hade mött en sådan tidigare men inte lyckats fånga och inte katten tänkte jag ge upp innan jag hade ett ex i samlingen, inte fasen kan jag ha ett sådant hål i mitt Pokédex.

Pokémon är vanebildande som få andra spel och att fånga allihopa är sannerligen ingen barnlek. Och trots att jag spelat Pokémon Pearl tidigare kan jag inte låta bli att ge mig ut på jakt även i Pokémon Platinum. Pokémon Platinum är nämligen för Diamond och Pearl vad Pokémon Emerald var för Pokémon Ruby och Sapphire till Game Boy Advance, vad Pokémon Crystal var för Pokémon Gold och Silver till Game Boy Color och vad Pokémon Yellow var för Pokémon Red och Blue till den gamla ursprungliga svart/vita Game Boy.

Kort sagt en sammanslagning av Diamond och Pearl med lite nya fickmonster och även diverse andra nyheter. Den som redan har spelat och klarat av något av de båda spelen har alltså inte så mycket att hämta, men för alla övriga är det här den definitiva versionen och den man bara måste äga.

För de av er som ännu inte hunnit testa något Pokémon-spel (ni kan väl inte vara fler än att ni ryms i en telefonkiosk i och för sig) handlar det alltså om att leta små fickmonster. De finns överallt, i skogar, på stränder, i grottor, i gräs och så vidare. Genom att fånga monstren blir du deras tränare som sedan har ansvar för att de mår bra och lär sig nya tricks. För ingen är så bra på att dänga en pokémon som en pokémon.

Det är dock upp till dig att matcha dina fickmonster mot rätt motståndare och du kan som mest ha med dig sex åt gången. Vattenmonster gör proceduren kort med stenmonster som i sin tur är bra mot andra typer. Det hela är upplagt enligt sax-påse-sten-principen och fungerar så bra att det praktiskt taget är oförändrat sedan de första spelen i serien. Jag vågar rent av påstå att trots det gulliga utseendet är Pokémon Platinum så djupt, för den som verkligen vill utforska det, att man som vuxen kan ha precis lika mycket utbyte av det som de barn som förmodligen är främsta tilltänkta målgrupp.

Till skillnad från sina eftersläntrande föregångare är Pokémon Platinum mer uppgraderat än vad som är brukligt för dessa titlar. Här finns både fler monster, nya områden att utforska, fler personer som gör storyn intressantare och faktiskt även ett ganska rejält förbättrat onlinestöd. Tidigare kunde man förvisso byta monster med varandra tack vare Wi-Fi, men nu har systemet både snyggats till och försetts med mängder av nya funktioner.

Bland annat kan man spara sina matcher i en slags Pokémon-motsvarighet till Halo 3-filmsystemet som blev så populärt när det släpptes. Det är faktiskt skitkul att spara sina finaste stunder och kunna visa hur man dängde en fullt levlad Nosepass med en usel Magikarp som tack vare tekniker blivit en ful fisk att räkna med. Självklart kan man även dela med sig av dem till andra och kolla in andra minnesvärda fighter.

Utöver det finns också ett litet trevligt klotterplank, förbättrade möjligheter att byta monster med folk man inte känner och faktiskt även en samling minispel. Det gör så mycket för ett spel som Pokémon Platinum som ju faktiskt verkligen bygger på kommunikation. För precis som i alla andra delar kan man inte fånga alla monster som finns med ett spel eftersom en del fickillbattingar bara finns i de andra varianterna. Ett lika genialiskt som roligt koncept som gör att man måste byta med varandra och ta över andras småmonster som inte alls är lika sugna på att följa dina order som man kunde önska.

Naturligtvis är även Pokémon-mästarna tillbaka, nu fler än någonsin förr. Att dänga dem alla är lika utmanande som kul och de håller alla till i Pokémon-gym som tack vare minispel nu är roligare än någonsin att besöka i jakten på att bli den bäste tränaren av dem alla (jag vet att det finns en liten story inbakad, men att levla fickmonster är så kul att det överskuggar alla pseudo-historier). Alla Pokémon-mästarna har för övrigt fått sina telningar utbytta mot nyheterna i Pokémon Platinum, vilket jag bittert fick erfara då jag försökte slå en av de första på samma sätt som jag gjorde i Pearl för två år sedan.

Även om Pokémon Platinum är ett extremt genomarbetat spel som setts över på alla sätt och vis med smidigare strider, tillfixad grafik och fler sköna bossar att dänga, så är det i grunden samma spel som det Pearl som jag redan spelat säkert 50 timmar. Det är också största enskilda haken med Pokémon Platinum. Ett spel som folk tyckte kände gammaldags och för likt föregångarna har inte direkt blivit fräschare och mer unikt på de två år som gått sedan Pearl och Diamond härjade på försäljningslistorna.

Pokémon Platinum känns helt enkelt lite gammalt, vilket dock såklart inte är något hinder om du inte spelat serien förut. Men även om man knappast spelar Nintendo DS för att få ta del av maffig grafik, så är Pokémon Platinum enkelt lite väl simpelt grafiskt hur man än vänder och vrider på och var så redan för två år sedan. Undantaget heter Distortion World, en värld man besöker efter att ha klarat mer än halva spelet och närmar sig slutet. En plats där allt ställts på ända och som trotsar alla fysiken lagar. Även om man knappast lär höjda på ögonbrynen är det i alla fall trevligt med vad som känns som lite ny grafik.

Men nu klagar jag helt i onödan. Det finns såklart en orsak till att Nintendo valt att inte förändra något grundläggande med varken spelkoncept eller något annat i Pokémon-serien, den är nämligen helt enkelt fruktansvärt bra på sina egna premisser. Och mycket riktigt har jag som sagt fastnat på nytt i ett spel där jag redan gjort allt. De marginella förändringarna räcker för att skapa fräschör och jag har svårt att tänka mig ett spel till Nintendo DS med mer förstklassigt innehåll än det här. Det är helt enkelt omöjligt att ge sig innan man fångat allihop.