Pokémon Pokopia - Som Animal Crossing med bättre tempo

När Nintendo börjar kliva ut ur sin bekvämlighetszon vet man att vad som helst kan hända. Pokémon har länge varit en serie som, trots en del intressanta spinoffs, har kämpat med att bryta sig ut ur sina inrutade mönster och hitta nya sätt att förmedla spelglädje. På sistone verkar det dock som att Nintendo har förstått vilken skatt de sitter på och att de kan använda sina världsberömda fickmonster till att skapa spelupplevelser som inte bara handlar om "Gotta catch em all", utan som kan bli mer än så. Pokémon Pokopia är det senaste exemplet på den vändande trenden där Nintendo har valt att hämta inspiration från det hemtrevligt kreativa upplägget i Animal Crossing för att leverera ett spel där fokus ligger på att skapa gemytliga miljöer för dig och dina Pokémonvänner att leva i.

Det första som händer när mina två timmar i Pokopia startar är att jag vaknar upp i en grotta. Direkt upptäcker jag att jag inte är ensam utan har sällskap av en individ vid namn Professor Tangrowth, en Pokémon som berättar att alla levande varelser, både människor och Pokémon, har försvunnit från världen och att denne är ensam kvar. Min plötsliga närvaro, får jag veta, är alltså något helt unikt. Vad som är ännu märkligare är att jag, trots mitt mänskliga utseende, också är en pokémon och närmare bestämt en formskiftande ditto som har tagit skepnaden av min gamla tränare. Den förhållandevis enkla karaktärsskaparen som leder fram till mitt utséende är måhända inte den mest avancerade och min karaktär känns således inte riktigt lika personlig som i exempelvis Animal Crossing men det kan förstås ändras när Pokopia väl släpps i butik.

Efter vår introduktion blir jag visad den öppna spelvärld som ska agera skådeplats för min vistelse i Pokopia, vilket är en dyster plats, fylld av ogräs och trista miljöer. Plötsligt stöter jag dock på en ny individ, en Bulbasaur som lurar i det höga gräset. En till pokémon! Nu är vi tre! Förutom att visa att världen kanske inte är så tom på liv som vi först trott så lär min nya vän mig dessutom att gro nytt gräs på ett ögonblick, en av många viktiga förmågor som kommer att bli avgörande för att göra den ödsliga omgivningen till en bättre plats. Med min nyfunna färdighet kan jag skapa fler hemtrevliga grästuvor som snart lockar nya vänner till vår växande grupp fickmonster.

Eftersom jag är just en ditto så gör min formskiftande förmåga mig väldigt mottaglig för att lära mig nya färdigheter och allt eftersom jag träffar fler pokémon av olika typer så samlar jag på mig fler och fler krafter. En squirtle lär mig till exempel hur jag kan spruta vatten medan en hitmonchan visar mig hur jag krossar sten och en Scyther instruerar mig att klyva ved. Att plantera nya växter och ta bort fula stenrösen gör inte bara världen betydligt mer behaglig att betrakta, utan jag samlar under processens gång även på mig en massa information om vilka miljöer som lockar nya typer av pokémon. En grupp om fyra grästuvor vid ett träd är till exempel nog för att attrahera en pidgey, medan en snabb omarbetning av strandkanten gör att en slowpoke ansluter efter en kort stund.

Medan nya pokémon ansluter till vår växande oas så börjar de befintliga invånarna att be mig om olika tjänster i utbyte mot nya förmågor eller byggmaterial. Att konstruera inredning och diverse föremål är nämligen också en viktig del av Pokopia på ett sätt som för tankarna till hur det fungerar i Animal Crossing. Det gör att jag ständigt skickas ut på diverse sidospår för att bygga fler prylar eller samla på mig nya grunkor, vilket gör att utforskande blir en naturlig del av upplevelsen. En uppgift leder mig till en ny del av världen där jag hittar en ny pokémon, vilket aktiverar ett nytt uppdrag, och så håller det på. Under min tid med spelet så upplevde jag således aldrig någon brist på saker att göra, utan det kändes alltid som att jag hade två-tre projekt igång samtidigt.

Efter lite drygt 90 minuters spelande så blir det dags att testa på multiplayerläget. Tillsammans med en dansk redaktionschef och två norska influencers förflyttas jag till en ny ö där vårt gemensamma uppdrag är att bygga upp ett ruinerat gammalt Pokémon center. Vi informeras att det krävs en massa material och två specifika typer av fickmonster för att göra detta möjligt. Någon med god muskelstyrka samt någon annan med eldsprutande förmågor och det är min förståelse att konstruktion av större strukturer fungerar just så. Jag som spelare lägger fram en plan och behöver samordna arbetet bland mina rekryterade invånare. Inom kort lyckas vi spåra en charmander och en machop som sätter sprätt på vårt insamlade material och vips har vi rest vår första byggnad. Det är ett roligt sätt att uppleva Pokopia tillsammans, då det känns som att vi har goda möjligheter att samordna konstruktionen av vårt växande samhälle på ett sätt som påminner lite om hur det kan gå till i exempelvis Minecraft. Vi får det dessutom förklarat för oss att Pokopia möjliggör molnspelande i den grad att personen som är den aktuella världens "ägare" inte behöver vara online för att övriga spelare ska kunna hoppa in och spela. Tankarna förs till hur det fungerar med en gemensam Minecraft-server där projektet tillhör alla och inte bara en värdspelare.

Visuellt är det jag fick se av Pokopia riktigt mysigt och Nintendo tar återigen vara på sin sedvana att skapa vackra och färgglada spelupplevelser med begränsad hårdvara. Att spela som just en mänsklig ditto är dessutom ett roligt kreativt val, speciellt när det kommer till att använda spelets många tillgängliga krafter. Att se hur mina armar transformeras till scyther-klor för att klyva ett träd eller hur jag helt kan förvandlas till en ultragullig version av en Dragonite och glidflyga över till grannön bidrar till att skapa en lekfull estetik som göder min nyfikenhet om vad min ditto ska lära sig härnäst. Musiken är dessutom riktigt trivsam.

Det jag tar med mig från Pokopia är en upplevelse som påminner mycket om Animal Crossing fast i snäppet högre tempo och mindre dötid. Det verkar ständigt finnas saker att göra och spelet präglas av en enorm mysfaktor som jag tror kommer att kunna leda till långa sessioner under en varm filt i vintermörkret, på resande fot eller egentligen i alla lägen då man är sugen på att uppleva Pokémon på ett nytt och kreativt sätt. Jag ser fram emot att få reda på mer när Pokémon Pokopia släpps den 5 mars.