Poppy Playtime Chapter 4: Safe Haven

Det har gått ett tag sedan det första kapitlet av Poppy Playtime släpptes (då som en gratis nedladdning) av studion MOB Entertainment, närmare bestämt mer än tre år sedan det släpptes på Steam för alla användare. 2024, tillsammans med det andra kapitlet Fly in a Web, kom spelet också till den nya generationen konsoler. Med allt detta i åtanke och de andra senaste introduktionerna i genren, blir skräckupplevelsen mer och mer speciell, på ett sätt som filmer eller en bok inte kan leverera eftersom spelaren aktivt deltar i berättelsen. Normalt skrattar eller förtvivlar vi när vi tittar på en skrämmande film eftersom huvudpersonen tar för lång tid på sig att koppla ihop en tråd eller hoppa över en lucka. I det här spelet kommer du aldrig att skratta åt sådana situationer igen. I detta skräckspel går vi in i den gamla leksaksfabriken Playtime Co., som har övergivits på grund av händelserna som ägde rum i den. Experiment för att skapa leksaker, perversa ägare och en mängd mysterier börjar redas ut i det här fjärde kapitlet, och erbjuder flera svar för fans av franchisen. Vi kan inte vara 100% säkra, men några referenser till George Orwells roman från 1984 kan noteras i denna del, särskilt i symboliken som är centrerad kring nyfikna ögon och övervakning. Dessutom verkade serien alltid vara uppenbart influerad av Five Nights at Freddy's och Portal.

Safe Haven är en direkt uppföljare till den tredje. Även om vi kommer att undvika plotspoilers rekommenderar vi att du spelar de tre föregående kapitlen för att förstå vart Playtime Co.s historia är på väg. Medan berättelsen följer en linjär kontur, lyckas spelet behålla spelarens uppmärksamhet. Genom progressiva ledtrådar och avslöjanden lyckas titeln hålla oss framåt trots skrämselfaktorn. Det är värt att notera att några välbekanta karaktärer är välutvecklade i den här delen, och lägger till lager av djup som berikar berättelsens kvalitet. Samtidigt sticker några nya karaktärer ut för sin moraliska dubbelhet, vilket genererar mer empati med dem. Vi kommer inte att nämna namn för att inte förstöra spelarupplevelsen. En punkt som det finns enighet om inom franchisen är kvaliteten på miljön och konstdesignen, tillsammans med en stor förbättring av ljudet. Allt eftersom spelen har fortskridit är det tydligt att MOB Entertainment har en tydlig vision om vad de vill förmedla, och det återspeglas i varje nytt avsnitt. I teorin är barnslighet synonymt med oskuld, men i Poppy Playtime är det inte så. Även om scenariernas estetik ibland kan bli repetitiv, lyckas den i detta avsnitt perfekt förmedla känslan av att "något hemskt har hänt här". Detta skapar en konstant spänning, eftersom vi kan bli attackerade när som helst. Den mer industriella stilen som har implementerats i denna del är väl uppnådd och hjälper till att förstärka känslan av megalofobi. När det gäller ljud har fiendernas brus - deras fotsteg, vrål och dödseffekter - förbättrats avsevärt, vilket gör att utvecklingen av varje avsnitt känns organisk och inte bara tillägg till berättelsen.

Det första stora problemet här ligger i dess mekanik och spel. Ett positivt i det negativa är det automatiska sparsystemet, som håller spänningen igång tills VHS-logotypen dyker upp i det övre vänstra hörnet. Men när det gäller innovation ger spelet inte riktigt någon ny mekanik till bordet. Endast ett fåtal pussel ingår som kräver något annorlunda interaktioner än i tidigare kapitel. Det elektroniska handsystemet är fortfarande ett utmärkande drag, men det börjar kännas lite begränsat och kan behöva lite utveckling. Vissa pussel är relativt enkla och förlitar sig mer på den ständiga jakten på fiender än komplexiteten i att lösa dem, vilket gör dem repetitiva och tröttsamma när de presenteras i följd. En annan negativ punkt är fienderna i detta kapitel. Spelets avsikt med pusslen är tydlig, och även om det finns intressanta (om än något förutsägbara) plottwists, upprepar formeln sig själv för ofta. Vid många tillfällen är det möjligt att ta sig igenom konfrontationer genom att helt enkelt springa och gömma sig, vilket förringar effekten av upplevelsen. Det sista kapitlets strid handlar om att springa och undvika, och om spelarens dator inte är tillräckligt kraftfull kan det finnas grafiska fel i texturerna som hindrar striden. Dessutom, i en av de viktigaste delarna av spelet, lider vissa fiender av tekniska problem och är ofta buggiga. Som var fallet i de tidigare omgångarna måste det här kapitlet ladda ner patchar för att fixa dessa buggar. Trots det är historien bakom dessa karaktärer spännande och lämnar ledtrådar som skapar nyfikenhet tills sanningen avslöjas.

Mottagandet av spelet har varit ljummet. På Steam är recensionerna några dagar efter lanseringen "blandade", och det finns mycket kritik mot mängden buggar och låg svårighetsgrad i vissa segment, och flera patchar kommer att behövas för att ytterligare förbättra prestanda och polera detaljer. Det är inte ett spel som förnyar sig inom skräckgenren, även om det använder sina resurser på ett intelligent sätt för att berätta en historia som för varje omgång känns mer genomarbetad. Med många mysterier kvar att lösa lämnar det positiva förväntningar på framtiden. Efter att ha analyserat styrkorna och svagheterna i det fjärde kapitlet av Poppy Playtime kan vi säga att det är ett spel som kan rekommenderas för fans av genren, oavsett om de är stamgäster i skräckspel eller inte. Det kan till och med vara en bra startpunkt för nya spelare, om än med försiktighet, eftersom den innehåller några bra skrämmer. Dess svagheter överskuggar inte det gedigna arbete MOB Entertainment gör med Poppy.